Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En sorgesång över kärlekens alla tänkbara former

Bodil Lindfors, 30.5.2014
Lawrence Durrell: Alexandriakvartetten 946 s., Norstedts 2012 Kääntäjä(t): Aida Törnell

Jag minns inte längre hur det egentligen kom sig att jag köpte Alexandriakvartettens fyra volymer i billig pocketupplaga (Pan/Norstedts) hösten 1968. Jag var sjutton och konsumerade böcker glupskt, som flykt och som tröst, men också i hopp om att få veta mer om tillvaron, jaget, och förhållandet mellan könen. Kanske var det bakpärmens text som talade om bokens ”sensuella lyskraft och sinnrika uppbyggnad”, en ”romankonstens fyrbåk” (Stig Ahlgren), ”ett av de märkligaste företagen i den samtida litteraturen” (Bengt Holmqvist)? Kanske slog jag upp den första sidan i den första volymen, ”Justine”, och fångades av språket:

Fem raser, fem språk, ett dussin religioner: fem flottor som svänger genom sina oljiga spegelbilder innanför hamnbommen. Men där finns mer än fem kön, och bara den demotiska grekiskan tycks skilja mellan dem. Den sexuella föda som står till buds är förbluffande i sin mångfald och sitt överflöd. Man skulle aldrig ta det för en lycklig plats. Den fria hellenska världens lyckliga älskande är här ersatta av något annat, något subtilt androgynt, inkrökt i sig självt. Orienten kan inte glädja sig åt kroppens sköna anarki – ty den har överträffat kroppen. Jag minns att Nessim en gång sade – jag tror han citerade – att Alexandria var kärlekens väldiga vinpress; de som kom fram ur den var de sjuka, eremiterna, profeterna – jag menar alla som har blivit djupt sårade i sitt kön.”

Mångordig, monoman, magisk

Alexandriakvartetten var hur som helst en av böckerna som kom att prägla mig. Fastän texten kändes massiv och mångordig, monoman och i många stycken frånstötande, kunde den också vara magisk, frambesvärjande och lockande. Personerna dyker upp och försvinner, bedriver älskog och andjakt, intrigerar och lurar varandra eller visar lojalitet, slummar i arabkvarteren, maskerar sej och går på överdådiga fester, och framför allt tycks de vara besatta av ett outsinligt behov inte bara av att uttrycka sina tankar, känslor och handlingar, utan också av att nedteckna, analysera och kommentera dem. Både huvud- och bipersoner framstår med hallucinatorisk skärpa trots, eller kanske just på grund av att de tycks nästan karikerade med groteska drag och överdrifter, större än livet också i sina ömkligheter.

Personerna  tycks  vara besatta av ett outsinligt behov inte bara av att uttrycka sina tankar, känslor och handlingar, utan också av att nedteckna, analysera och kommentera dem

Den viktigaste huvudpersonen är ändå själva staden. Durrell citerar stadens ”gamle poet”, Konstantin Kavafis:

Det finns intet nytt land, min vän, intet
nytt hav; ty staden kommer att följa dig,
du kommer att vandra på samma gator i oändlighet,
smyga genom samma själsliga förstäder från ungdomen till ålderdomen,
vitna i samma hus till sist –
staden är en bur.
Inga andra platser, ständigt denna
din jordiska landkänning, och det finns intet skepp
som för dig bort från dig själv. Ack, förstår du ej
att alldeles som du har förslösat ditt liv på denna
enda jordlott, har du förslösat dess värde
överallt nu – över hela jorden?

Det är ett praktfullt panorama över den i minnet återkallade staden Alexandria som Durrell målar upp, med grälla och mustiga färger och en orientalism som säkerligen speglar den på sensualism och livsnjutning svältfödda engelsmannens/berättarens våtaste drömmar. Om man jämsides med boken kastar en blick på Durrells personhistoria finner man att han växte upp i Indien som son till angloindiska föräldrar och skickades till England vid elva års ålder för den obligatoriska formella skolgången. Han vantrivdes, skrev dikter, gifte sig och flyttade till den grekiska ön Korfu med sin fru, sin mor och sina syskon. Samma år, 1935, läste han Henry Millers Kräftans vändkrets och hänfördes av dess extatiska språkfyrverkerier. Han skrev till Miller, vilket ledde till perioder av intensivt umgänge och samarbete både på Korfu och i Paris under slutet av trettiotalet, och en vänskap som varade i mer än fyra decennier.

Det är ett praktfullt panorama över den i minnet återkallade staden Alexandria som målas upp

Under andra världskriget fick Durrell anställning som pressattaché först i Kairo, sedan 1941-45 i Alexandria. Här mötte han sin andra hustru, Eve Cohen, som tycks ha haft många likheter med bokens dramatiska och komplicerade huvudperson. Förhållandet varade i närmare tio år, Eve följde Durrell till Rhodos, Argentina och London, och slutade med hennes sammanbrott efter deras gemensamma barns födelse; hon internerades på mentalsjukhus i England, och Durrell flyttade till Cypern med dottern 1952. Alexandriakvartetten utkom mellan 1957 och 1960 i fyra delar. Den första, ”Justine”, är tillägnad Durrells andra hustru (”Till Eve, dessa minnen från hennes födelsestad”. De andra, ”Balthazar”, ”Mountolive”, ”Clea” är dedikerade i tur och ordning ”Till min Mor”, ”A Claude”, och ”Till min far”).

Som en vrakspillra efter en katastrof

I den första boken, ”Justine”, befinner sig berättaren på en namnlös grekisk ö i ett tidlöst efteråt där han tillbringar sina kvällar med att sitta vid brasan och med hjälp av dagsboksanteckningar och brev och minnets kalejdoskopiska vindlingar försöka skaka fram berättelsen om de människor och öden som för honom oupplösligt är förknippade med tiden i Alexandria. Han tycks ha drivit iland som en vrakspillra efter någon slags katastrof tillsammans med ett barn som visar sig vara dotter till två av hans huvudpersoner, hans döda älskarinna Melissa och bankiren Nessim, Justines make. Justine är bokens obestridda huvudperson, judinnan från slumkvarteren som gift in sig i en av stadens mest inflytelserika släkter, en skandalomsusad förförerska för vars skull berättaren sviker den hjälplösa och lungsjuka Melissa. Durrell beskriver henne som ett mellanting mellan demon och ängsligt barn, söndersliten av inre kval och konflikter i det ena ögonblicket, lugn härskarinna i det andra. Boken slutar med skildringen den dramatiska andjakten på Nessims familjegods, Justines försvinnande, och Melissas död.

Justine, judinnan från slumkvarteren, är bokens obestridda huvudperson

I förordet till den andra boken, ”Balthazar”, kungör författaren sina intentioner med romanbygget:

Den moderna litteraturen erbjuder oss inga enheter, och jag har därför vänt mig till naturvetenskapen och försöker fullborda en roman i fyra dimensioner, vars form grundar sig på relativitetsteorin. / Tre rumskoordinater och en tidskoordinat utgör det enkla och lättfattliga receptet på ett kontinuum. De fyra romanerna följer detta mönster. / De tre första delarna /…/ griper över i varandra, sammanflätas, i en rent rumslig relation. Tiden är hejdad. Endast den fjärde delen kommer att representera tiden och vara en verklig fortsättning.

Till den lilla grekiska ön anländer en budbärare från Alexandria: läkaren Balthazar, nära vän och förtrogen, kanske inte så mycket huvud- som nyckelperson med sin privilegierade inblick i stadens hjärta, och grundare av den hemliga kabalen där huvudpersonerna mötts för att betrakta skapelsens mystiska grundvalar med hjälp av kabbalistisk kunskap. Berättaren har sänt honom Alexandria-manuskriptet för kommentarer, och i samband med ett uppdrag från Nessim (att be berättaren och barnet att återvända till staden) beslutar Balthazar att överlämna kommentarerna i egen person. De ger en drastiskt annorlunda version av händelserna som tvingar berättaren att revidera sin naiva och romantiska verklighetssyn på samtliga inblandade, och avtäcker ännu ett lager av intriger, saknad och lust. En både komisk och tragisk gestalt som får en större plats i den nya berättelsen är den konfliktdrivna och smått geniala författaren Pursewarden, ett av Durrells alter egon, som blir ett språkrör för hans mest anglofobiska sidor.

Ännu en förklädnad

Trogen sin föresats i förordet att gestalta romanen från både subjektiva och objektiva utgångspunkter presenterar Durrell i den tredje boken, ”Mountolive”, en ”rent naturalistisk roman i vilket berättaren i ’Justine’ och ’Balthazar’ blir ett objekt, det vill säga en romanfigur.”I bokens inledning befinner sig Mountolive, ännu en av Durrells förklädnader, i början av sin diplomatiska karriär som inbjuden gäst på den koptiska familjen Hosnanis gods utanför Alexandria. Hans kärlekshistoria och senare brevväxling med Leila och hans vänskap med hennes söner, Nessim och Narouz, blir en av trådarna som ungefär halvvägs i boken för Mountolive tillbaka till Egypten efter decenniers bortavaro. En annan tråd utgår från Pursewardens kommendering till Kairo och Alexandria, och Mountolives möte med Pursewardens syster Liza. En tredje utgörs av den inblick i Nessims och Justines politiska verksamhet som Mountolive skaffar sig via underrättelsetjänsten, och den lojalitetskonflikt som uppstår. Darley, berättaren från de tidigare böckerna, framstår mest som en bifigur. Den andra hälften av boken liknar till sin uppbyggnad ganska långt en klassisk thriller, och trots berättelsens kraft och de avslöjanden som kastar ljus över tidigare intriger är boken paradoxalt nog mindre spännande än de tidigare romandelarnas mer fragmentariska och nästan drömlika uppbyggnad.

Durrell stöter på den inte ovanliga svårigheten att göra godheten litterärt intressant

Durrells fyra dimensioner i förordet till ”Balthazar” – kanske finns i romansvitens uppdelning också en hänvisning till kabbalans fyra världar som utgår från det gudomliga, i fallande ordning? Varje värld har sitt eget Livets träd, det ena över det andra, en Jakobsstege till ljuset. I varje fall har Durrell i den fjärde delen, ”Clea”, genom att ta in tidsdimensionen och visa vad som har hänt i staden under berättaren Darleys långa frånvaro, åtagit sig uppgiften att kasta ljus över den oerhört komplicerade palimpsest som romanen vid det här laget utgör. Har han lyckats? Utan tvivel har en utveckling eller åtminstone en förändring ägt rum, utgående från romangestalternas inneboende natur: Nessim och Justine förvisade till familjegodset som en följd av politiska intriger, den gamle sjömannen och underrättelseagenten Scobie upphöjd till kvarterets skyddshelgon efter sin nesliga död i kvinnokläder. Och Clea, centralgestalten, ljusbärerskan? Här stöter Durrell på den inte ovanliga svårigheten att göra godheten litterärt intressant, trots att han utrustar henne med åtskilliga mänskliga svagheter. Ett harpungevär som visas upp i förbigående och kommer till användning i slutet gör mig också litet tveksam.

Språkets makt

En scen som dyker upp två gånger i romanen är den där Justine förirrar sig in i en skumt upplyst barnbordell, hon kastar slantar åt barnen och de tränger sig närmare, nästan kväver henne med sina spinkiga och förvånansvärt starka lemmar; hon grips av panik och kämpar för att komma loss utan att lyckas, innan hjälpen kommer utifrån. Den andra gången är det Clea som i en motsvarande situation helt enkelt slår sej ner på det smutsiga och illaluktande rummets golv i den orientaliska sagoberättarens klassiska position och börjar berätta sagor för barnen, som stillnar och ger sig hän åt språkets magi. Utöver att de här scenerna tycks peka på en essentiell skillnad mellan kvinnorna, säger den också något om den språkets makt som är förnimbar i verket, och gör boken till en stor läsupplevelse.

I min första kontakt med Alexandriakvartetten var det framför allt Justine, den mest älskade och mest föraktade, som blev ett slags fixstjärna för mig. När jag nu läser boken upplever jag  hela verket som en enda stor kaddish, en sorgesång över alla tänkbara mänskliga former för kärlek, ensamhet och förlust.

Alexandriakvartetten utkom i nyutgåva i en volym hundra år efter Lawrence Durrells födelse, 2012

(Norstedts).

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto