Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

2008 – pamfletternas galna år

Jani Saxell, författare och kritiker, 12.1.2009

Men fastän vintrarna är snöfria håller förläggarna ändå huvudet kallt. Deras recept liknar Brechts: ”grip efter boken!” Eller efter pamfletten! Tammi återupplivade sin legendariska Huutomerkki-serie, WSOY gick till barrikaderna med Barrikadi-böckerna och Likes Into Kustannus satte hela tio pamfletter till världen. Förlaget Teos Teesi-serie och Tutkijaliitto-Forskarförbundets Polemos-serie, som redan verkat några år, fick fortsättningar. Teesis produktion är sparsmakad men utmärkt. Polemos, som teoretiskt diskuterat prekariatet, den nya ekonomin och förändringarna i arbetslivet övergick till Tutkijaliittos och Likes gemensamma projekt.

Under 2008 mindes man det galna året 1968 – och man levde i märkliga tider. Spekulationskapitalismen är inte vad den varit. Vänstern går från kris till kris, eller från avvärjningsseger till avvärjningsseger som det skulle heta på juttaurpilainen-språket. De som gynnas av den ekonomiska tillväxten röstar på kokoomus, de som blivit på efterkälken röstar på sannfinländarna. Man är klädsamt bekymrad över klimatförändringen – och rådlös inför densamma.

Likes och Fredskämparnas Pystykorva-serie, tidningen Voima och Into Kustannus utgav 2007 gemensamt den franska samhälls- och kulturpublikationen Le Monde diplomatique som pocketutgåva. 2008 började den ryska oppositionella tidningen Novaja Gazeta komma ut enligt samma koncept. Tidningen, känd för sina mördade eller under skumma omständigheter döda journalister, t.ex. Anna Politkovskaja (1958-2006) kommer ut i allsköns ro i Finland.

Vad betyder denna lavin av pamfletter och tidskrifter? Jaana Airaksinen, VD på Into Kustannus påpekar att den samhälleliga och ekonomiska utvecklingen har skapat ett fritt utrymme, en övergång till en post-konsensus-debattkultur.

”Små förlag är behändiga, de vågar ta risker, de säljer sina böcker på olika evenemang, söker sig nya samarbetspartners. Into bekänner sig till gräsrötterna, till medborgaraktivisterna och till kritiska forskare. Vi publicerade Le Monde diplomatiques miljöatlas på finska i 40 000 exemplar tillsammans med Miljöcentralen. 30 000 delades ut som examensgåva till abiturienterna”, berättar Airaksinen.

Slakten på välfärdstaten

Låt oss fortsätta enligt Brecht, back to basics. Pystykorva-serien som började sin verksamhet 1997 har rört sig i tredje världens swetshops, i storstadsslummen och vid fronterna i kriget mot terrorismen. I dag behöver världsförbättrarna bland författarna och journalisterna inte gå lika långt. Den inhemska arbetslösheten, hemlösheten och nedkörningen av avfolknings-Finland duger bra som stoff.

Kallis köyhyys (Den dyra fattigdomen), Jera och Jyri Hänninens prisade rapport (i Barrikadi-serien) påstår att det i Finland, mätt med EU-mått, finns 600 000 fattiga, och hälften så många med kreditstörningar. I kapp med nöden blomstrar en givande utmätningsbusiness.

Den nya Huutomerkki-serien började med Salainen pankkituki (Det hemliga bankstödet), där Rundradions mångårige ekonomiredaktör Seppo Konttinen reder ut recessionsårens ekonomiska politik på 1990-talet. I beslutsfattarnas memoarer från samma tid upprepas att inga alternativ till nedskärningsbesluten fanns. Konttinen påstår att retoriken är typisk för segrarnas historieskrivning och bedömer sluträkningen för bankstödet till 100 miljarder mark, mer än två gånger den summa man hittills har trott på.

Bakom kulisserna skedde ”den största omfördelningen av tillgångar i Finlands ekonomiska historia”. Konttinen drar paralleller mellan bankherrarnas fjällsemestrar och älgjakter och de ekonomiska manövrarna. I representationsbastun filade man på övertaganden och fusioner, livsdugliga men skuldsatta företag försattes med flit i konkurs. Man kommer att tänka på Arto Salminens Lahti (Viken, WSOY 2004), där han drar paralleller mellan slakten på djur, den militära ordergivningskulturen och jättebolagens, t.ex. Wal Mart, kumulativa utbredning.

En stor del av bankkrisens dokument förklarades hemligstämplade i 25 år. Hela sanningen om de exekutiva auktionernas och brödköernas 1990-tal kommer troligtvis i dagen när Finland firar sitt hundraårsjubileum.

I den allt mer globaliserade verkligheten är det å andra sidan onödigt att försöka återupprätta gränserna mellan nationellt och internationellt. I Into-serien utkom samtidigt Kapinakenraalin päiväkirja (Revoltgeneralens dagbok) av Juha Pikkarainen ledaren för, mass(a)rörelsen, proteströrelsen mot nedläggningen av cellulosafabriken i Kemijärvi, och Tehtaan varjossa – selluteollisuus matkalla etelään (I fabrikens skugga – cellulosaindustrin reser söderut) av Chris Lang.

Vänstern söker arbete – och sig själv

En annan central tematik under pamflettåret har varit vänsterns självkritik och sökande efter identitet.

Into-serien öppnade med en artikelsamling under redaktion av Hanna Kuusela och Mika Rönkkö, Puolueiden kriisi (Partiernas kris), som klandrar socialdemokraterna, de gröna och vänsterförbundet för att vara teknokratiska röstsamlarautomater och för att svälja den nyliberalistiska alternativlösheten.

Vasemmisto etsii työtä (Vänstern söker arbete, Polemos) av andelslaget General Intellect utgår i sin analys från att vänstern har stagnerat i försvaret av den traditionella fabriksindustrins arbetare, som ändå har det relativt gott ställt. 2000-talets förtryckta och förtrampade är invandrarna, snutt- och säsongjobbarna.

Enligt pamfletten Mikä vasemmisto vaivaa? (Vad är det för fel på vänstern? Teesi) av Tommi Uschanov har vänstern förfallit till ett revolutionsromatiskt pionjärtänkande, tidigare (taistoiterna) och nu (prekariatteorierna), och ett förbiseende av demokratin och av medelklassen. Strategiska allianser än med ultranationalistiska eller -religiösa kretsar som ser EU som uppenbarelsebokens vidunder, än med regeringar som yvs över sitt motstånd mot allt västerländskt, gör enligt Uschanov inte saken bättre.

Filosofen Uschanov saknar liksom Erno Paasilinna ”Siffror! Fakta!” på bordet i en grundlig analys av kapitalismen. I analysen kunde vänstern ligga bra till. Framgångshistorier – från trasor till överflöd – förverkligas i de nordiska välfärdsstaterna. Ben Zyskowics röst darrar när han tala om kommunismens brott. Men om mänskliga rättigheter hos businesskompanjonerna Kina och Ryssland håller man tyst.

Uschanov (f. 1975) representerar en förnuftssocialdemokrati á la Väinö Linna och låter, när han buntar ihop radikalerna, som om han ägde Den Enda Rätta Sanningen. Mikä vasemmistoa vaivaa? är ändå en språkligt sprakande skönlitteratur som delar ut elektriska stötar till en petrifierad tankeverksamhet. Man kommer att tänka på Timo Hännikäinen (tidskriften Kerberos chefred.) . Fastän ens åsikt avviker hur mycket som helst från dessa herrars kan man inte låta bli att uppskatta meningsbyggandens och tankens klarhet i deras skrift.

Och någonstans är Uschanov ändå på prekariatteoretikernas linje. Han särskiljer skarpt på Karl Marx intentioner att befria arbetarna från slaveriet och V. I. Lenins tankegångar om ett samhälle fyllt av verksamhet, arbete och disciplin. Han låter som Michael Hardt och Antonio Negri.

Om kylskåpets rymlighet och avspänningens tekniker

2000-talets pamfletter ligger inte på samma sätt på höger-vänster-axeln som föregångarna på 1960-talet.

Into hedrar gamla guruer genom att översätta Mahatma Gandhis text Vapaudesta (Om friheten, orig: Hind swaraj,1909) till finska. Linkolan ajamana (Linkolas ärenden), redigerad av Tere Vadén visar upp en mångfacetterad Linkola, bland annat tack vara Tapani Kilpeläinens kritiska essä.

Man har sagt att politik är, förutom skötseln av gemensamma ärenden, också en kamp för innehållet i vars och ens kylskåp. I ett globalt perspektiv kan frågan också gälla vem som överhuvudtaget har ett kylskåp.

Till all lycka stannar de nya pamfletterna inte vid ett ältande av det materiella. Timo Kopomaas Leppoistamisen tekniikat (Avspänningens tekniker) och Meri Lähteenoksas Viisas arki – Opas yteisöllisyyteen (Den kloka vardagen – en guide till samfundsskap), båda Into-böcker, söker efter det andliga och samfundstillvända i människan, något som den materialistiska vänstern, den modernistisk-existentialistisk-nihilistiska konstteorin och det kapitalistiska effektivitetstänkandet försummar. I Erich Fromms anda, denna tidigt gröna profet som försvann i de taistoitiska dimmorna: frågan är om man vill vara eller äga.

Slow city, en upplivande downshifting, tidsrikedom, byaliv och ett personligt liv rikt på klokskap – idel vackra tankar. Om man bara någon gång hann leva enligt dem.

Pluralism och bröl

Den här textens ärende är inte att fortsätta det eviga tjatet om de fina småförlagen och de stora penninggiriga. Ekvationen mellan folkbildarvilja, kulturgärning och täckning av tryckkostnader å ena sidan och vinsten å andra sidan, varierar från ett verk och en person till en annan. Men frågan inställer sig, dammar man nu på med rasande fart in på en väg som är färdigt upptrampad?

När jag började min bana som läsare av samhällelig litteratur i slutet av 1990-talet erbjöds Kings-and-Battles-historia, analyser som gjorde anspråk på att vara riktigare än någonsin om vinter- eller fortsättningskriget och om 1970-talets finlandisering. Författarna och kritikerna låg nära varandra: Max Jakobsson, Risto E. J. Penttilä, Jukka Tarkka. Senare bringade Pystykorva-serien lite färg och ljus i de samhälleliga texternas gråhet – liksom Sammakko, Tutkijaliitto, Vastapaino, Gaudeamus, Edita, Ajatus och Avain.

En källa nära Like berättar att förlaget hade förberett sig på att Pystykorva-böckerna skulle vara förlustprojekt. Utgifterna hade man tänkt täcka med serier och böcker om popband. Det gick helt annorlunda: Ken Saro-Wiwas, David Kortens, Jonathan Glovers och Anna Politkovskajas böcker blev veritabla bästsäljare. Det mer populära materialet sålde inte alltid så bra.

Gränsen mellan idealism och populism stämmer dock till eftertanke när man läser Barrikadi-seriens topptitel, Leena Hietanens Viron kylmää sotaa (Estlands kalla krig). Hietanen är en behagligare och mångsidigare skribent än sin stridskamrat Johan Bäckman, en pamflettist som river runt i smärtpunkterna i Finlands, Estlands och Rysslands relationer med jaktkniv. Hos Hietanen behöver läsaren i alla fall nte ducka för salivstänken.

Bekymren för Estlands ryska minoritet är ändå berättigade. Estlandsryssarna har fått tåla oskäligt mycket av förbittring och trakasserier. De är inte skyldiga till stalintidens nationella politik.

Hietanen låter sig ryckas med och upprepar de ryska sanningarna om Estland som apartheidstat, som en livsoduglig etnokrati. Texten blir ofrivilligt komisk när den presenterar Estlands ”Quantanánamo” – korrekturen hör inte annars heller till bokens starkare sidor. Försvaret av estlandsryssarna hotar att förvandlas till en bedövande apologi för stormakten Ryssland. Som om man i vilken annan konflikt som helst diskuterade genom att nagelfara endast den svagares brister. Estlands sovjetiska förflutna är för Hietanen blott och bart en ockupationsmyt.

De bästa pamfletterna skulle lika väl kunna komma ut som facklitteratur om samhället, medan de populistiska, rafflande, ensidiga verk är pamfletter i ordets dåliga bemärkelse.

Varför fiskar alla förlag samtidigt i samma vatten? Slumpen finns säkert med i spelet men också en kapplöpning till 1968-års nostalgimarknad. Och mer nostalgi är på gång. År 2009 ska vi minnas 1970-talet. Love-kirjats återkomst kommer att ske under WSOY:s vingars beskydd.