Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Adaptionernas lockelse

Jan Forsström, 5.12.2013

Inspiration och influenser kan naturligtvis fås från andra konstarter, man kan göra nya versioner och bearbetningar (liksom Kunderas egen teaterversion av Jakob fatalisten och hans husbonde), men en direkt ”översättning” från en genre till en annan, med de mest flagranta exemplen från Hollywoods klassikerfilmatiseringar, skvallrar i regel bara om opportunism och allt annat än konstnärliga ambitioner.

Som ung och entusiastisk studerande var jag starkt av den åsikten att filmer som baserade sig på böcker i sig var ett bevis på konstnärlig lättja och ett förakt för både litteraturen och filmen. Den bakomliggande orsaken var säkert mina osmälta tankar kring det puritanska modernistiska etos som jag hittat i Milan Kunderas essäer: varje konstform borde koncentrera sig på sin egenart, på att använda och utveckla sina specifika medel.

Mina ståndpunkter har förmildrats men inte helt och hållet försvunnit. Den som skrivit en bra bok har förmodligen använt sig av litterära metoder, som är mer eller mindre omöjliga att översätta till film. Det är givetvis galenskap att lösgöra storyn i t ex Prousts och Joyces romaner och tro att de ändå på något sätt fortsätter att vara samma verk.

Egotrippade filmmakares försök att ta sig an de litterära giganterna har vanligen blivit ett glimmande fyrverkeri som mest kommit till för att dölja den svaga förståelsen av ursprungsverket, eller bristen på tankar överhuvudtaget. Ett färskt exempel är Baz Luhrmanns The Great Gatsby. När man ser de här filmerna börjar man lätt fundera över om bearbetningen faktiskt haft det ursprungliga verket som utgångspunkt och inte en tecknad serieversion för barn.

Till Luhrmanns försvar måste man ändå säga att hans ironiskt kitschiga uppspelthet ändå visar mod och ambition, något som kanske fungerade i hans lekfulla filmatisering av Romeo och Julia, som kastade sig in i originalverkets patos med hull och hår. Den hjärtslitande banala sårigheten i The Great Gatsby blir tyvärr överkörd av fyrverkeriet. Filmen är som om den vore regisserad av Jay Gatsby själv: stilig men smaklös, gräll och sorgligt vilsekommen.

Gudfadern är ingen ofrånkomlig läsning

Dåliga böcker är en sak för sig. Där kan filmmakaren plocka ut sin historia och använda den bara som material och rådbråka dem fritt utan press på att vara originalet trogen. I det badvattnet finns uppenbarligen inget barn, och om det fanns är det säkert bättre att man slapp det.

Bakom många viktiga filmer finns en sedan länge bortglömd bok. Det är kanske inte nödvändigt att läsa Peter Benchleys Hajen eller Mario Puzos Gudfadern av andra skäl än professionella. Jag har förmodligen läst bägge, men några minnen av dem utanför filmerna har jag inte.

Den viktigaste orsaken till filmadaptioner är säkert rent ekonomisk. En film som baserar sig på en populär bok har redan ett brett publikunderlag, något som givetvis är av intresse för producenten. Harry Potter-filmerna var säkert helt oundvikliga, 50 Shades of Grey är redan under arbete. Men också ur regissörens synvinkel kan en adaption ha sin dragningskraft: i filmarbetet är manusprocessen i allmänhet lång och invecklad och några garantier för produktion finns aldrig.

En bearbetning kan kännas som en behaglig genväg. En adaption är för all del en särskild och krävande genre, men ett visst grundarbete är ändå gjort, och man slipper ångesten inför det oskrivna bladet. Därtill besparas man det konstnärligt-existentiella resonemanget kring frågan om det är ren och skär narcissism att anta att man själv har något väsentligt att säga som man dessutom skulle ha mage att ta betalt av folk för att höra och se. Man kan luta sig mot de breda axlarna hos ett redan existerande och berömt verk.

Jag tror ändå inte att det är en särskilt bra utgångspunkt för arbetet, risken för att åstadkomma en film som är en halvmesyr är stor.

Problemen är också uppenbara: ”boken var bättre”.  Mot människornas uppfattningar är det svårt att slåss. Till och med The Shining av Stanley Kubrick fick ett ganska njuggt mottagande av Stephen King-fansen. Kings vision hade krossats, det var inte längre samma verk. Just det, Kubricks film ligger på en helt annan nivå.

Dessutom viker sig inte ens de mest intrigdrivna romaner så lätt till en film på två timmar. Mycket går förlorat, kanske just det rika nätet av sidointriger eller den dröjande känslosamheten som gjorde ursprungsverket så njutbart. Med tanke på tidsrymden är långnoveller och miniatyrromaner mycket enklare att bearbeta.

Den kanske mest prisade filmatiseringen från senare år, Ang Lees Brokeback Mountain grundar sig på en novell av Annie Proulx. Filmversionen av hennes mest berömda verk Sjöfartsnytt försvann däremot spårlöst. Av marknadsföringsskäl är ändå romanfilmatiseringar mycket vanligare än novellfilmatiseringar.

En bok är en värld

Vid sidan av alla helt överflödiga filmer som gjorts för sitt marknadsvärdes skull, eller av lättja eller bekvämlighet, finns utan tvivel också sådana där en bra bok har översatts till en fin film som förutom att den hittat något väsentligt i ursprungsverket också står på egna ben. Filmer där originalets och bearbetningens sensibilitet möts på ett fruktbart sätt.

Boken levererar en berättelse också oberoende av språket, en psykologi, en värld, som filmens konkreta upplevelseorientering och fokusering på nuet kan använda och komplettera, och som slutresultat får man ett verk som är både innehållsligt rikt och filmiskt/audiovisuellt intressant. Vi får Linnas Okänd soldat och Laines och Mollbergs, Rochés och Truffauts Jules & Jim, Jelineks och Hanekes Pianolärarinnan eller Szpilmans och Polanskis Pianisten.

Hela denna text är förstås en personlig apologi och ett försök att tysta rösten hos den unga hetlevrade entusiasten som läst för mycket Kundera: jag drömmer just nu om en filmatisering av en bok. Alla ovan nämnda motiveringar att göra den ligger på bordet, inte minst de dåliga: boken är relativt känd, ett faktum som kunde föra med sig en efterlängtad biobesökare, eller två.

I detta skede intalar jag mig att bearbetningen av boken till manus är ett arbete som är lätt, trevligt och snabbt, åtminstone i jämförelse med att skriva egna berättelser. Och jag tror också helt och hållet att slutresultatet kunde bli den fina film jag drömt om, ett verk som hittat det väsentliga i originalet men som står på gena ben. Tiden får utvisa hur det blir.

Efter essäerna, som i min ungdom gjorde så stort intryck på mig, gav Kundera sin tillåtelse att filma Varats olidliga lätthet. Filmen hade en välrenommerad manusförfattare, fina skådespelare och en bra regissör. Slutresultatet är ändå inte så märkvärdigt. Någonting gick förlorat, och Kundera har inte senare gett tillåtelse att filma någon av hans böcker.

Jan Forsström
Skribenten är filmmanusförfattare och -regissör.