Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att vara prisgiven åt språket eller att behärska det – skillnaden är livsavgörande

Freja Rudels, 10.4.2020
Adrian Perera: Mamma 217 s., Förlaget 2019

”Allt i den här romanen är fiktion trots författaren”, lyder den inledande föreskriften i Adrian Pereras roman Mamma. En biografisk läsning åkallas genom att avfärdas. Perera initierar ett spel med sitt erfarenhetskapital samtidigt som han värjer sig mot dess begränsningar. Därmed placerar han läsaren inför en liknande paradox som i debuten, diktsviten White Monkey, där den autentiska erfarenheten av rasifiering utgör både resurs och föremål för avancerad metafiktiv dekonstruktion.

Perera initierar ett spel med sitt erfarenhetskapital samtidigt som han värjer sig mot dess begränsningar

White Monkey välkomnades som en vändpunkt i den finlandssvenska litteraturen. Omdömet vittnar om dess kvaliteter, men också om den avgörande roll författarens identitet spelar i bemötandet. I all sin välvilja lyckades inte mottagandet undgå att förmera de mönster Perera blottlägger i White Monkey, där diktjaget är aktuell med en diktsamling och av en förläggare får höra att han ”fyller en nisch” och att vissa av hans dikter är ”typiska blattedikter”.

Familjedramat som grundkonstellation

I White Monkey bjöd Pereras lek med nischen och hans hantering av blattestämpelns fasetter på idel ögonöppnare. Lågmält lakonisk, glasklar och kompromisslös växte sig sviten till en suverän utblick över vithetens blinda fläckar. Även om mycket i romanen Mamma är bekant från White Monkey ligger dess största styrka i synvinkelns begränsning. Överblicken och klarheten är utbytt mot ett barns kringskurna underifrånperspektiv. Suveräniteten har fått ge vika för en hudlös sårbarhet.

Överblicken och klarheten är utbytt mot ett barns kringskurna underifrånperspektiv

Familjedramats grundkonstellation är bekant från White Monkey. Mamman i Mamma är singales och pappan finlandssvensk. Föräldrarna är skilda. Sonen Anthony bor med mamman som jobbar på fabrik för att försörja både sig, sonen och sina släktingar på Sri Lanka. Handlingen utspelar sig under några heta, febriga sommardagar. Scenen är i första hand den nedgångna lägenheten där Anthony och mamman bor. Den fylls av Anthonys ensamhet, lådtravar med arbete som mamman släpat hem från fabriken, kitschiga prydnadssaker, en tavla av Jesus med hjärtat på utsidan, glass, videofilmer, sporadiska gäster och ett diffust hot.

Berättandets brottstycken

Perspektivet är genomgående Anthonys. Läsaren är hänvisad till pojkens blick. Till hans ovisshet, hans skygglappar, fantasier, rädslor och önsketänkande. Synvinkeln både avkräver och frammanar ett absolut fokus. En bra bit in i boken märker jag att jag kisar medan jag läser. Att försöka få grepp om sammanhangen, om språken, om människorna, vad de kanske försöker säga och vad de lämnar osagt, blir till en rent fysisk ansträngning.

Perera erbjuder varken överblick eller introspektion. Det är idel detaljer, brottstycken, ur ett ögonpar som når vuxna till midjan, ur ett perspektiv som saknar tydliga konturer. Det är inte någon brist i framställningen, utan en effektiv gestaltning av en tillvaro vars övervägande ingrediens är ensamhet.

Att försöka få grepp om sammanhangen, om språken, om människorna, blir till en rent fysisk ansträngning

Anthony sväller av glass, klamrar sig fast vid mammans batikkjol, försvinner bredvid pappans bredaxlade förväntningar, upplöses i skräck över att mamman ska gå ifrån honom och sugs in i tevens trygga vhs-världar. Än är han en ”grosig karl”, än springer han som en flicka och än är han alldeles för kort för att vara ensam hemma. Perspektiven på perspektivet är knapphändiga, godtyckliga och motsägelsefulla. Inte heller noterna som löper under romantexten med översättningar och kommentarer till skeendet formulerade i jagform bidrar med någon klarhet. Ofta utelämnar de mer än de blottar. Ger uttryck för en självbevarelsedrift som kryddar den konturlösa skörheten med ett lager av opålitlighet.

Konturen vag, detaljen skarp

Om sammanhangen och konturerna är undflyende är detaljerna desto skarpare. Även om Mamma är en roman är den stundtals mer poetisk än White Monkey någonsin. Perera karvar fram bilder som får modernisterna att blekna. Han gestaltar ett söndrat seende och en söndrande klarsyn:

”Rosa ljus rider längs asfalten upp på motorhuven och in över hennes knogar. Gör schakt i hennes ansikte. Gör halsen till en sänka.”

I mötet mellan ett brustet språk och skarphuggna, skoningslösa bilder växer romanens mamma fram

Det är i mötet mellan ett brustet språk och skarphuggna, skoningslösa, skamdränkta, giriga, kärleksfulla och stundtals våldsamma bilder som romanens mamma växer fram. Eller bort. Summan av hennes valkiga händer, kejsarsnittsärr, nyckelben, Omnipac-kläder, blossande saris, svettiga nackhår och Nivea-lukt förblir ett mysterium. Likt Anthony är hon mer en fråga än ett svar. Men till skillnad från Anthony är hon en projektionsyta utan eget perspektiv. Hon är en som låter sig förbrukas av en fabrik. En som slätar över problem med jobb, glass och gäster. En vars version av skilsmässan förblir lika frivilligt förtigen som pappans svartmålande av henne är frikostigt. En som försvinner snarare än framträder i orden.

Språket: blandat, söndrat eller helt

Romanen består till stora delar av dialog, och den absoluta merparten av dialogen är mångspråkig. Mamman blandar engelska, svenska, singalesiska och stundtals finska. Anthony skiftar mellan svenska och engelska och stapplande finska, beroende på vem han pratar med. Det är han som får ta över i situationer där mammans språk inte räcker till, och de ojämna språkresurserna avtecknar sig i dynamiken mellan dem, gör rollfördelningen förälder-barn till ett gungfly.

Utöver noterna som löper parallellt med romantexten är boken försedd med ett helt appendix med översättningar av all dialog som inte går på svenska. Det var med skepsis jag först gav mig på appendixet. Romanen i sig är fullt begriplig för mig som finlandssvensk, och det brustna, skiftande och trevande språket så ett med dess tematik att jag instinktivt värjde mig mot tanken på en översättning. Skepsisen gav dock fort vika för en stigande fascination för det som händer med mamman när språkblandningen och språksöndringen tvättas bort och ersätts av helgjuten svenska.

Plötsligt letar sig en auktoritet in hennes repliker

Plötsligt letar sig en auktoritet in hennes repliker. Soligheten slocknar och utsattheten krymper. Fram träder den livsavgörande skillnaden mellan att behärska ett språk och vara prisgiven åt det, mellan att kunna hävda sig med språket och att dikteras av ett brustet språk. Appendixet blir en annan historia, och därmed bidrar det till att synliggöra den omistliga angelägenheten i romanen.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto