Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om det ofrånkomliga: livet utan mamma

Ann-Christine Snickars, 1.2.2008
Agneta Ara: Det har varit kallt i Madrid s., PQR 2007

Projektet för huvudpersonens doktorsavhandling i Agneta Aras tredje roman, Det har varit kallt i Madrid ger på sätt och vis nyckeln till vad historien handlar om. Det ska handla om ”det semantiska minnets och det episodiska minnets koherens vid posttraumatisk depression”. Men romanen liknar naturligtvis inget akademiskt, man kan också översätta den omständliga rubriceringen till stickord som ”glömska” och ”död”. Romanen är en – ibland mycket skör, ibland förunderligt slitstark – väv av livsöden, påträngande minnen och undanglidande manövrar.

Syskonparet André och Isabel är centrum för berättelsen. Han är fyra år äldre, och de har varsin pappa. Isabels biologiske far är inte snäll mot André, en brutal misshandel skymtar i berättelsen. Mellan styvfadern och André utspelas också en scen med nästan arketypiska drag. Den vuxne mannen ska lära pojken/sonen simma – det gör han med tvång och våld. André är nära att drunkna. Drunkningsupplevelsen, dödsångesten under ytan, har många iscensättningar i vår prosa.

Den grymme fadern – som också kan vara snäll, eller i alla fall imitera snällhetens handlingar (han köper ju hem toscakaka utan någon speciell anledning) – dör en våldsam, plötslig död. Romanens titel är en av hans sidorepliker, han sysslar professionellt med meteorologi. Kylan i Madrid har han kunnat utläsa av sina väderkartor. Allt verkar vanligt, men en hotfull vind drar in när utsagan smyger in i texten.

Ledtrådar och återvändsgränder

Det har varit kallt i Madrid är en berättelse om det ofrånkomliga, om förluster och försvinnanden. Den handlar om det smärtsamma i att växa upp, men minst lika mycket om hur man senare i livet hanterar det man inte kan komma undan. Alltid går det inte så bra. Isabel som vuxen ägnar sig åt att hjälpa människor med psykiska störningar och sjukdomar, men hennes kapacitet att hela är också begränsad.

I romanen får terapisituationen, med alla frågornas karaktär av radar eller ekolod, också tjäna som ett försök att forska efter den försvunne brodern. Han har utbildat sig till flygmekaniker, skaffat flygcertifikat och bokstavligen flugit bort. Isabel tycker sig se en konkret ledtråd till honom i en patients livsberättelse. Den finns också där, men för ingenstans, den är en återvändsgränd.

Det har varit kallt i Madrid är Agneta Aras tredje roman, och den har vissa kopplingar till de tidigare. Rätt många, känns det som, när man rekapitulerar sina läsningar av de tidigare. I alla tre manifesteras författarens sympati för spanska språket och den spanska och latinamerikanska kulturen.

Språk och stumhet

Språk och språklöshet/stumhet går som en röd tråd genom alla romanerna. I huset med de glömda dörrarna (1995) finns en flicka som slutat tala efter moders död. I den nya romanen uppträder en flicka som också är stum – dessutom sover hon, hon vaknade inte sen modern åkte till sitt forna hemland, Mexico, för att inte återvända. Den sovande flickans far, Troy Malloy, blir en central person, han övertar hela föräldraskapet för André och Bella. Han blir både mor och far.

I Antonio Gades kommer inte (1990) är huvudpersonen, Annika Rydén översättare. I Det har varit kallt i Madrid är det modern som är det – världens bästa översättare och världens nästa mamma, enligt Isabel. Att hon försvinner är nästan oöverkomligt smärtsamt.

Huset med de glömda dörrarna har trots allt en modersgestalt, en mycket kraftfull sådan. Det är Abuela, hembiträdet, den lilla flickans trygghet. I Det har varit kallt i Madrid får man känna på hur det är att klara sig utan en moder, ”världens bästa översättare”, hon som gör världen begriplig, förflyttas nämligen från livet till ”Den exakta orörligheten”, Andrés omskrivning av döden. Den smittar, säger han, och till slut ger han efter för sina flyktimpulser, ger sig av från sin familj.

Döden – ett stort tema

Döden är ett stort tema i Aras prosa. Och det är inte döden som den ser ut i deckare, där den har ett utstuderat offer och där orsaken kan utredas som ett brott och därför inte angår oss någon längre stund. Här är döden en angelägenhet för alla. Döden finns i Aras nya roman som vattnet i sjön, mjuk och mörk, eller som i skjutvapnen, brutal, skoningslös, kanske i förtid.

De gemensamma dragen inspirerar också till omläsning av de två tidigare romanerna, betydelsefulla i vår sena nittonhundratalsromankonst. De är fulla av innebördsdigra scener, bilder, motiv. Det kan handla om dansen, om ljuset, om djuret (vår stumma kamrat, som i enstaka, trängande fall kan börja tala). Men mest handlar det om språk – om språket.

Det har varit kallt i Madrid är mörkare och mer avskalad än de tidigare, men texten visar också ett slags ömhet för läsaren. Sista kapitlet är rubricerat med en liknande varning som långa väderrapporten brukar utfärda i radion: ”Till alla dem som rör sig på insjöarna”. Anropet går längre än till romanpersonerna, det når också den lyhörda läsaren.

Poeten Ara kommer till sin rätt

Agneta Ara började sin författarkarriär som poet, på 1970- och 80-talet publicerades sammanlagt sex diktsamlingar. Stilen i hennes romaner har ibland lite slarvigt kallas för magisk realism (den spansk/latinamerikanska anknytningen är antagligen skyldig till det). Men frågan är om inte lyrikern Ara faktiskt kommer bättre till sin rätt i romanerna. Själva romanmotiven hos henne har också mycket gemensamt med dem man brukar förbehålla poesin: kärleken, döden, glömskan …

För romanen Huset med de glömda dörrarna tilldelades Ara Runebergspriset. Det har varit kallt i Madrid nominerades för Finlandia-priset, ett bevis för att inte bara de robusta intrigromanerna gynnas, utan att också sensiblare texter ges rättmätig uppmärksamhet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto