Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tre poeter samtalar

Ulrika Nielsen, 31.5.2003
Agneta Enckell: Poesi med andra ord s., Söderströms 2003

Alltmedan jag läser Agneta Enckells, Peter Mickwitz och Henrika Ringboms samtalsbok Poesi med andra ord – tre poeter samtalar väcks otaliga frågor och invändningar i mig. Jag får lust att skriva inte så mycket en recension som en reflektion och vidare fundering. Det borde vara i sin ordning eftersom bokens uttryckliga önskan är att öppna upp för en offentlig diskussion om poesi som inte finns i Svenskfinland som i större kulturkretsar.

Boken ter sig mycket finlandssvensk. Vad detta finlandssvenska består av är svårt att sätta fingret på eller beskriva, men jag tror att det handlar om ett läge. De tre poeterna förhåller sig på ett avgörande och ibland överskuggande vis till den finlandssvenska ensamheten, att vara utanför det finska och utanför det rikssvenska, eller som Enckell skriver: ”kulturer man är delaktig i, men ändå inte…jag upplever att man där inte riktigt är delaktig, utan från marginalen parasiterar, vi har inget eget…(vi måste kanske skapa oss ett eget? Finns det ett mentalt rum för det?)”

Att finlandssvenska poeter som reflekterar över poesi gör det utifrån ett annat läge än t.ex. riksssvenska poeter är självklart. Att det blir så tydligt för mig nu beror kanske delvis på att jag samtidigt läser Magnus William-Olssons bok Det är för att jag har lärt mig av Homeros, som också reflekterar intensivt kring poesin, men utifrån andra och öppnare premisser. Delvis beror det kanske på att jag de senaste åren varit bosatt och skrivande i Sverige och just nu befinner mig i sammanhang där den här sortens samtal äger rum, över nordiska landsgränser, bl.a. på Litterär gestaltning på Göteborgs universitet.

Det slår mig att en minoritet aldrig talar med samma självklarhet som en majoritet, aldrig utan reservationer. (Om nu reservationslöshet i såna sammanhang överhuvudtaget är möjligt eller ens önskvärt.) I detta resonemang lägger jag ingen värdering. Jag kan bara konstatera att det är så. Men jag kan också undra om det ibland vore fruktbarare att önska det man önskar sig som om man redan hade erövrat det – do it! Som det är nu ter sig hållningen defensiv, trots att handlingen i sig, att göra den här boken, inte är det. Därefter kan jag konstatera att boken ändå drabbar mig som intressant. Den rör sig på en nivå som borde kunna öppna upp för en kvalificerad diskussion som för vidare. Samtidigt frågar jag mig hur en sådan diskussion kunde tänkas fortsätta, var i den finlandssvenska offentligheten den kunde tänkas äga rum.

Autenticitet

Boken består av två delar. Den ena utgörs av en brevskrivning mellan Agneta Enckell och Henrika Ringbom. Det är Enckell som sätter igång diskussionen efter att svältfött slukat första numret av den svenska poesitidskriften OEI. I de här breven diskuteras bland annat frågan om språkets referentialitet, autenticitetsfrågan, teori- och annat läsande kontra den skrivande praktiken, inordnandet, maktens språk kontra poesins maktlöshet, poesins politiska potential, med mera. Den andra delen består av en längre kommentar av Peter Mickwitz. Av någon anledning lockar den här lösningen mig att läsa den först. Och det som slog mig, och som fortsätter att slå mig mellan varven genom hela boken, är hur det tycks råda något slags konsensus om vad en poesidiskussion ska röra sig kring och hur den ska röra sig kring den.

Paradoxalt nog tycks poeter – som med rätta har en oerhörd tilltro till språkets förmåga att öppna upp för nya verkligheter, för det ovetbara, som gör motstånd mot maktens språk, etc. – ha en tendens att hemfalla åt just det man säger sig vilja göra motstånd mot i språkandet kring den poetiska praktiken. Trots detta upplever jag starkt, speciellt i Mickwitz kommentar, hur de ändå lyckas vara ärliga och personliga i sina resonemang allteftersom de fortsätter. Och det intressanta är att det hörs. Det hörs när det skorrar, ja, autentiskt. Precis som det gör det i en dikt när den skrivs utifrån en konstnärlig integritet och ett kompromisslöst sökande efter ord och ljud och rytm och klang som rymmer något slags symmetri med vad det nu är som kom före dikten, eller som blir till i och med att den skrivs. Och ju mer tillrättaläggandet avtar, desto mer tilltar angelägenhetsgraden.

Vilken offentlighet?

Jag blir frustrerad över att jag känner igen mig i många av de frågeställningar och (prövande) hållningar som förs fram. Jag är så pass mycket yngre och tillhör en annan generation – borde jag inte förhålla mig till helt andra saker? Å andra sidan är de frågeställningar som kommer upp så pass grundläggande att någon enda seriöst skrivande mänska knappast kommer förbi dem. Och eftersom den här diskussionen vill fungera som en början på en fortsatt diskussion är det kanske i sin ordning. Fler och fler invändningar ansätter mig allteftersom, och det är i det här fallet positivt menat. Om det inte var så hade boken misslyckats helt.

Det som man kan fråga sig är varför det skulle vara så viktigt att samtal om poesi pågår just i den borgerliga offentligheten. Eller snarare: var är den offentlighet som gör poesin rättvisa, just nu, 2003, d.v.s. var befinner sig den offentlighet som inte fungerar enligt marknadens, reklamens, maktens, etc. principer? För jag tror att samtal försiggår. Jag vet att samtal försiggår. Samtal mellan författar- och kritikerkolleger över såväl generations- köns- som landsgränser. Om poesi. Om språk. De pågår på internet. De pågår i skrivarskolor. De pågår i samarbeten av olika slag. De pågår inte bara där. Det som pågår sipprar ut och blir synligt, tillgängligt, i tidskrifter, i böcker, i avhandlingar, på seminarier, på uppläsningar… Det är bara att följa med. Om man har lust. Att läsa och diskutera också det som pågår utanför ens eget skrivande, ens egen poetik, ens egen tid och ens eget rum. Vilket de här poeterna i det här inledande samtalet inte alltid tycks ha. Däremot har de en förmåga att reflektera kring sina egna poetiker.

Slutligen tror jag att den lust som uppenbarligen finns till offentlighet i traditionell mening är både farlig och förlegad. Inte för att poesin skulle ha mist sin angelägenhet. Tvärtom: för att poesin inte har mist sin angelägenhet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto