Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Fotografier av en hemlös dadadandy

Tom Karlsson, 9.10.2009
Agneta Rahikainen: Jag är ju utlänning vart jag än kommer. En bok om Henry Parland s., SLS/Atlantis 2009

Att läsa romaner som biografiska dokument är en vanlig, men inte speciellt lyckad, läsart. Att läsa brev som skönlitteratur är väl inte heller något att rekommendera, åtminstone inte om de är adresserade till en själv. Däremot kan skönlitteratur i kombination med brev och andra biografiska texter ge en fördjupad bild av olika författarskap. Det tycker jag det gör i fallet Henry Parland.

Svenska litteratursällskapet har på ett förtjänstfullt sätt tagit på sig uppgiften att föra fram Henry Parlands författarskap. För några år sedan gav förlaget ut det ofullbordade romanprojektet Sönder och nu ger man ut Jag är ju utlänning vart jag än kommer. En bok om Henry Parland. Det är en vacker utgåva med brev till och från Henry Parland, anteckningar, fragment och fotografier ur familjen Parlands arkiv. Boken är redigerad av Agneta Rahikainen och grafiskt formgiven av Anders Carpelan. Man har ju blivit van vid att SLS ger ut vackra böcker och det här är ett gott exempel på det. Men boken är inte enbart vacker, den ger också en fördjupad bild av Henry Parland som författare och människa. Att boken är så rikligt illustrerad passar ju också bra, då Henry Parland var fascinerad av fotografering, vilket också kommer fram i Sönder.

Gamäng, författarfrö, suput

Det är en intim bild, som liksom ett fotografi i framkallningsvätska, träder fram. Eller, kanske är det snarare fråga om olika bilder. Den bild han vill visa upp för sina vänner, eller för Björling är inte den samma som den bild han försöker erbjuda sina föräldrar. För vännerna visar han upp bilden av en glad gamäng. Han skriver då om krogar, supande och krapula. För Björling vill han hellre visa upp bilden av en begåvad författare, trots att nog umgänget dem emellan också ofta handlade om att tömma buteljer. Hans oroliga och ilskna föräldrar fick lugnande brev om hur han skall bättra sig och att allting ordnar sig. Den mångfasetterade bilden gör att boken blir ett bra supplement till Henry Parlands skönlitterära texter och till brodern Oscar Parlands skildring av honom.

Texterna i boken är från åren 1926-1930, från det han är 18 till hans död som 22-åring. Det var ett kort liv. Det var inte mycket han hann med. Som författare ännu mindre: en bok, en del tidskriftstexter och så efterlämnade papper, bl.a. de brev och anteckningar som finns med i den här boken. Fotografierna sträcker sig längre tillbaka i hans barndom. På sitt studentfoto från 1927 har Henry Parland skrivit: ”Första gången full”. ”Det var högst troligt en sanning med modifikation” har redaktören tillagt i bildtexten. Det var i alla fall vid den tiden breven till kamraterna och de skönlitterära fragmenten börjar handla om fylleri och krapula, baksmälla, den stora dagen efter. Han livnär sig på att pantsätta vad han kan, låna pengar och skriva på växlar. Han flyttar bort hemifrån för att kunna fortsätta med sin livsstil och flyttar in hos Björling.

Inflammerat eller bara komplicerat

Breven till och från Henry visar att han fick gå på slak lina. Balansera sig fram mellan vänner och släktingar över en mörk avgrund. Brev från Henrys far Oswald, visar hur inflammerade relationerna till familjen blivit. Men, även om Björling kanske hade ett skadligt inflytande på hälsa och ”borgerlig moral” var han säkert en god handledare in i ett litterärt projekt och en skicklig barnmorska för Henrys skönlitterära texter.

Henry Parlands förhållande till Gunnar Björling var komplicerat. Björling var redan inne i medelåldern då de blev vänner och de tycks ha dyrkat varandra på olika vis. Breven från Björling visar att han var en mentor för den brådmogna ynglingen, som var i färd med att ge ut sin första diktsamling Idealrealisationen. Men, deras vänskap hade flera plan. I vissa brev uttrycker Björling djupare känslor och mörkaste svartsjuka.

Dina ögon
din panna ditt hår
och din gång
dina armar underbyxorna
din läpps rödhet din näsa
din huds rundat
din spritlukt din ilska din godhet
dina lögner –
min son.

[Dikt av Gunnar Björling funnen bland Henry Parlands papper]

… i det ruttna kärret av esplanadkultur

Tyvärr finns Henry Parlands brev till Björling inte kvar. De förstördes då Björlings hus drabbades av bombardemang under kriget. I alla fall ansåg Henrys föräldrar att Björling var roten till allt elände som fick deras son att supa, skämma ut sig och skriva förskräckliga, förryckta dikter. För att rädda honom från detta monster skickade de honom till en onkel i Litauen, där han sedan tillbringade sina sista år. Någon större förståelse för sonens författarskap visar fadern inte heller:

”…att Du är en typisk representant för denna ”ungdom” är alldeles riktigt. Ni är födda i det ruttna kärret av en esplanadkultur, fostrade av den självförälskade parasiten Björling, och alla era faxer och skrik kommer aldrig någonsin att övertyga någon om att ni skulle vara genier. /…/ Det var en olycksdag då Du sammanträffade med Björling och han har i hög grad fördärvat Ditt liv. Ju förr Du avbryter förbindelsen med honom, dess bättre.”

Henry Parland var ändå inte enbart en dandy, som smidigt och svekfullt svängde kring i det moderna nöjeslivet. Hans erfarenheter av livet hann kanske inte bli så mycket utöver denna bohemiska tillvaro, men han hade också en estetiskt intellektuell vision och var väl hemmastadd i olika avantgardistiska strömningar. En del av detta berodde naturligtvis på inflytande från Björling, men hans språkkunskaper gjorde att han kunde följa med utvecklingen i Sovjetunionen och på kontinenten. Kubufuturism, Majakovskij, konstruktivism, dadaism, fotokonst, filmkonst … Det var det nyaste nya han sökte och han höll på att finna ett eget uttryck, om inte hans dåliga hälsa och tärande levnadsvanor gjort hans liv så kort.

Närvarande i den nya moderniteten

Trots att texterna i boken är intressanta, är det ändå bilderna, fotografierna som fångar intresset först. Man bläddrar i boken som i ett fotoalbum och ser bilder av en leende yngling som en gång var Henry Parland, bilder av honom tillsammans med vänner, familjen och släktingar. Allt ser så ljust, optimistiskt och konfliktfritt ut i kontrast till de för det mesta dystra och skuldtyngda texterna. Det är alltid något vemodigt över gamla fotografier. Människorna är så närvarande och samtidigt för evigt borta. Vad säger ett fotoalbum om Henry Parland? Att han en gång var närvarande i ett här och nu, i en modernitet som var ny.

Jag är ju utlänning vart jag än kommer är naturligtvis inte den definitiva boken om Henry Parland, men i dess kombination av bilder, skönlitterära fragment och brev, väcker den ett intresse av att tränga längre in i ett fascinerande författarskap och en viktig del av modernismen, en lokal variant av dadaism kanske. Boken visar tydliga paralleller mellan liv, dikt och samhällsklimat på ett estetiskt tilltalande vis. Att man kan använda boken som en vägvisare till Henry Parland stöds också av en karta över Helsingfors, där de för Henry Parland viktigaste krogarna finns utsatta.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto