Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Gatstenarna blommar

Tom Karlsson, 30.6.2006
Anders Cleve: Gatstenar s., Söderströms 2004

Nya rum och nya tider kräver nya språkliga uttryck. Då litteraturen inmutar nya tematiska områden, förändras också språket och formen. I dag kan vi i Sverige följa debatten om blattesvenskan, rinkebysvenskan, miljonsvenskan… Men det är ju inte något nytt fenomen. Då arbetarklassen trängde in på den litterära parnassen förde den också med sig en ny språklig realism, och den
moderna storstaden krävde sina modernistiska uttryck. Detta kunde väcka anstöt bland moralister och det var kanske ett utslag för skräcken för den farliga underklassen.

I den finlandssvenska litteraturen har arbetarlitteraturen inte varit någon starkare trend. Däremot finns det författare som i sina författarskap sökt sig till denna miljö, som ofta varit tvåspråkig. Elmer Diktonius är ett bra exempel på detta. Att beskriva en flerspråkig miljö och mångkultur har sina problem, men ofta är det just denna situation som tvingar författaren till en kreativ språkbehandling. Det finns inget utrymme för språkpuritanism. Det ser man också i min sommarklassiker, Anders Cleves novellsamling Gatstenar (1959).

Anders Cleve (1937-1985) debuterade som poet och avslutade sitt författarskap med en massiv romantetralogi. Trots att han endast utgav en novellsamling, är det säkert den som blivit mest läst. Den har utkommit i fyra upplagor och översatts till finska av Pentti Saarikoski.

Helsingfors – i väntan på 60-talet

Miljön i Cleves noveller är den moderna storstaden, Helsingfors, i väntan på 60-talet. Mänskorna är inga renodlade finlandssvenskar. Det är en blandspråklig miljö, där man som läsare inte alltid vet om dialogen förs på finlandssvenska, eller är översatt från finskan. Det är ändå fråga om ett för novellerna funktionellt språk författaren skapat. Det är en egenhändigt utvecklad helsingforsslang med starka lån från finskan, ibland rena direktöversättningar.

Språket känns trots allt äkta i sin klumpighet. Novellens gestalter är inte avsedda att vara några verbala genier. De är på olika sätt missanpassade förlorare. En försupen gårdskarl, ett ungt, vilset, någorlunda förälskat par, en misslyckad forskare och en invalidiserad postutbärare. På detta personplan är novellerna realistiska berättelser. Det handlar om vardagliga händelser. Vaktmästaren får ett fiskben i lungan, ungdomarna drabbas av en ofrivillig graviditet, licentiaten får sin avhandling underkänd och postutbäraren bär som en Sisyfos upp posten för de tunga trapporna. De är vem som helst – envar. De är anonyma som stadens gatstenar.

Realismen fungerar bäst i samlingens längsta novell ”Fostret – eller morgondagens mänsklighet. Legend i 8 kapitel”. Här skildrar Cleve den moderna stadsungdomens ansvarslösa livsstil och följderna av den. Tappi är förälskad i Seija på ett lika förstrött sätt som han super och slåss. Det är bara så det är. Inte har han funderat på någon gemensam framtid. Sexualscenerna i novellen skildras utan ömhet.

”Där var lågt och trångt. I det dammiga taket lyste en gallerförsedd glödlampa. Det stank unket mänskospillning, nån smörjare hade väl gjort sitt tarv i en vrå.
Oljigt trassel låg kringstrött på golvet. Tappi mokade undan det värsta med foten. Han tittade menande på Seijas kappa. – Vi sätter den där under, sa han kort. Seija räckte honom den tunna sommarkappan, han tog den och slog ut den på betonggolvet. Så lade de sej ovanpå den.
Varje gång hissen sattes i rörelse högg det till i maskinen. Tappi och Seija ryckte till varje gång. Hjärtat klunkade förfärligt snabbt i Seija. Tappi släppte ut sperman på hennes lår.”

Utan romantik

Sexualiteten är också annars i novellerna någonting frånstötande. Cleve tycks inte ha haft några varmare känslor för det ämnet. I novellen ”Gårdskarn” står sexualiteten, kåtheten, i samklang med fylleri och hustrumisshandel.

”Han steg opp för att klappa till henne. Men i samma stund han tog i henne kom brunsten över honom. Han började gå med näven under hennes kjolar för att värma opp henne men hon blev arg och spottade honom i ögonen.
Kalle försökte närma sej igen. Famlade och famnade och bugade precis som när han lämpade koks i pannorna. Huvudet guppade och krängde hit och dit i takt med armarna. Läpparna idisslade våta och röda och fradga vällde ur mungiporna.”

Och i novellen ”Kråkan” kan vi se ett tredje exempel på sexualitet. Hon som kallas Kråkan möter en berusad kvinna.

”Kvinnan halkade med nylonstrumporna på de nattfrusna gatstenarna. Klänningen var riven längs hela sidan och den skära underkjolen gapade i den skarpa belysningen. Kvinnan var full. Dräglet rann ur de stela mungiporna. Hon hade blivit slagen. Det ena ögat var igenmurat och det sipprade blod ur näsan. Kvinnan skrek oavbrutet. Än kom det häftiga utbrott som tycktes stöta fram ur underlivet, än övergick ropen till ett djurs klagande utdragna tjut. Rösten var grov som en mans. – Jätkät löi. Di slo mej, slo. Di stal mina skor. Saatanat. – Först söp di mej foll å ronka slut mej. I tur å ordning, allisammans. Sen stal di mina skor. Mina skor. Int e jag väl nån häst. Mina skor, nån häst. Jag e väl en mänska. en mänska…
Kvinnan liknade ett stycke rått kött.”

Sexualiteten är inte vacker och Tappis och Seijas historia innehåller inte heller någon romantik. Seija blir gravid. Tappi har ”bränt en arbetarpimo i bottne”. Här följer sedan ett intressant tidsdokument, ungdomarnas jakt på en möjlighet till abort. I dag kan man se denna skildring som en förskräckande bild av en tid, då rätten till abort inte var en självklarhet. Jag tror ändå inte att det var Cleves intention med berättelsen, snarare tvärtom. De personer som förespråkar abort är så vidriga att det mera påminner om antiabort-propaganda.

” – Jag å skinne hade ett tag en likadan sak, skrattade Leksa. – Men jag tog henne bara bak på motskarn å släppte lite motocross dit på di gropigaste vägarna, dit i skogarna i Haga. – Å nog kom det blodiga skite ut i byxorna hennes allti.”

Den här skildringen löper sedan parallellt med skildringen av embryots utveckling. En skildring där fysiologi och mystik sammanfaller. Här börjar jag redan bli misstänksam. Det man kan uppleva som språklig kreativitet, kan också vara avsett att uttrycka en avhumaniserad, rå inställning. Kanhända Cleve avskydde just det vi som läsare fascineras av.

Färgsprakande expressionism

På samma vis finns det i samlingens alla fyra noveller ett sådant realistiskt plan. Mänskorna är delar av staden, men det är ändå Helsingfors som är huvudpersonen. Staden är mera levande och uttrycksfull än dess invånare. Den skildras med en färgsprakande, hysterisk expressionism.
Färgerna är viktiga i Cleves texter. Lars Huldén skriver i en dikt, att hans hustru kunde tusen sorter av grönt. Detta gäller också för Cleve. På hans färgpalett finns lingongrötsrött, pilsnergult, slaskvitt, köksstolsblått, brännvinsbrunt, ärtsoppsgrönt, tjurblodsrött… Färger som sedan blandas till expressiva stämningar.

Cleves stad är en levande organism, ett hotfullt rovdjursaktigt monster. I skildringen av staden släpper Cleve loss sin expressionism. Han målar fram mardrömsaktiga, hallucinatoriska stadsbilder. Där varje hus, bil och gatsten tränger sig in som injektionsnålar. Här finns motordjur, trollsländeaktiga blåbussar som frustar med sina gigantiska glashuvud, skrammelkadaver, komliga hyreskaserner, trafikfloder som liknar svavel- och eldsprutande drakar, hus som är som främmande förvildade djur, hus med djurögon som stirrar, lyser, gulvita, orörliga i tyst ångest, dansande gatstenar, skrattande ärggröna pissoarer, strålande, moderna affärspalats fulla av rovgirighet och grymhet, dova stanker av kloak som skär sig mot spillolja, fasadytor som liknar medelålders hagnäskvinnors hjärtlösa flatskratt.

Staden är en spegel för mänskorna och mänskorna avspeglar i sin tur staden. De är förenade i en grotesk dödsdans. Stadens massmänskor är inte vackra i novellerna. De beskrivs i en grotesk expressionistisk anda, som för tankarna till målningar och teckningar av Otto Dix och George Grosz. Massan ses som ett kvävande gytter av åderbrockskäringar, söndriga, fjälliga, maskätna ansikten täckta av eksem och stora variga blåsor, skinnlappsläppar, ögon som gatans ensamma vattenpöl, pytonormsögon, ansikten som vildsvinstrynen, mänskor vars hud är skör och förvittrad som telefonkatalogsblad från en kiosk i Hagnäs.

Det är i detta gytter novellpersonerna försöker leva och vara mänskor. Det är den här världen Cleve skildrar – världen på andra sidan Långa bron. Det är en främmande, skrämmande kontinent, långt borta från den finlandssvenska borgerligheten. Mänskorna här verkar dömda till ett liv i helvetet och hur förhåller sig författaren till detta?

Cleve vill inte sprida någon känsla av pessimism. Han visar att det finns ett hopp. Huvudpersonerna, de gatstenar han med sina texter låter solen lysa upp, når bortom stadens ramar. Man kan säga att de blir frälsta. Gårdskarlen når innan döden en känsla för livets storhet. I ”Fostret” blir detta tema ännu tydligare. Här vill författaren visa på en högre verklighet. Seija når denna insikt via fostret, som strålar som en sol inom henne. Och ”över allting välvde sej himmeln. Den liknade en enda väldig livmoder, oändligt fruktbar och mild…” I detta sammanhang förändras Cleves språk. Han använder här religiösa begrepp som helighet, nåd och bebådelse. Mänskorna är som blomsterknoppar i väntan på solens värme.

Konservatism eller avantgarde – eller båda?

Jag ser här åtminstone två tolkningsmöjligheter. Man kan se det som så, att Cleve i sina texter visar upp en storhet och helighet i det till synes fula och groteska. Det är väl också så en välmenande kritik uppfattat texterna. Man vill ju gärna tolka texterna på ett sätt, som passar in i den för tiden hegemoniska liberala ideologin. Man har velat se boken som en landvinning, där nya fenomen och nya språkliga uttryckssätt kommer fram.

På så vis kan man se Gatstenar som ett avantgardistiskt kliv i den finlandssvenska litteraturen. Och så är det. Boken pekar framåt. Trots att jag pinas av en aning om att författarens intentioner var de motsatta. Jag tror att han avskydde och skrämdes av den miljö han beskriver och föraktar de groteska varelserna, som skall föreställa mänskor. Men, som en god kristen är han tvungen att känna kärlek till alla dessa minsta. Kanske hela hans litterära projekt gick ut på att förena dessa motstridiga känslor. I alla novellerna finns en frälsning, som kommer utifrån. De groteska figurerna har trots allt en helig kärna, som kan gro.

Man kan här se en mycket lutheransk attityd till temat. Frälsningen är en nåd och ingenting som personerna själva berättigar sig. Livet är heligt och ett mysterium. Trots allt! Och, trots att jag tror att Cleves avsikter med novellerna varit dessa konservativt religiösa, anser jag att han ändå lyckats skriva en bok, som leder framåt mot en ny realism, där den religiösa och språkliga moralismen inte har något större utrymme. Tiden har fått novellerna att växa sig ut ur författaren och bli större än honom och så skall klassiker fungera. Outgrundliga är litteraturens vägar.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto