Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Skicklig på antiklimaxer

Robin Valtiala, 13.9.2013
Anders Larsson: Hjärtat är en indian 187 s., Schildts & Söderströms 2013

Anders Larsson (f 1952 i Tranås, Sverige) är skådespelare och dramatiker, och har gett ut fem böcker hittills. Det faktum att han är svensk men sedan länge gift med en finlandssvensk författare som också har ett klurigt språk, Susanne Ringell, är säkert en av orsakerna till att han så skickligt kan använda de båda ländernas olika svenska språkbruk i sin stil med dess många olika glidningar. Jag har alltid varit förtjust i Larssons humor; blotta namnen Vingle och Erbarmar i pjäsen Två män i ett tält skulle för mig räcka för att utgöra ett roligt verk.

Novellsamlingen Hjärtat är en indian som utkom våren 2013 handlar om känsliga människor i olika åldrar. Gång på gång konstaterar jag som läsare att jo, så här tänkte jag faktiskt som barn. Och så här tänker jag som medelålders person utan barn men med ett ständigt närvarande barn inom mig. Hos Larsson är man utsatt som barn och blir det bara i lite mindre grad som vuxen.

Allra mest tycker jag hos Larsson om detaljerna. Inte minst växlingarna mellan Sverige- och Finlandssvenskt språkbruk. Det finlandssvenska ”aj ja” fungerar på ett roligt sätt för att markera något främmande, i ”Avsked i monsun” där det återger vad en tamilsk flicka säger på engelska (jagberättaren är från Sverige). Ett ”väggfast handfat” på s. 75 är några rader senare en ”lavoar” man borde göra sig av med.

Jag är fascinerad av Larssons förmåga att låta de olika personerna använda så skilda uttryckssätt

Jag är fascinerad av Larssons förmåga att låta de olika personerna använda så skilda uttryckssätt när de för sina inre monologer. Den förnumstige läraren som är i kris, i ”Att fälla en gran”, är full av rent virtuost irriterande uttryck som ”planhalva” (alltså ena sidan i den äktenskapliga sängen), ”pedagogik är som hockey”, mm. Hans ångestfyllda tankar när han inte kan sova växer till en tragikomisk dikt med komplicerade system av grötrim och assonanser:

Ingen skulle kunna säga att han inte klarade av att fälla en gran bara för att han inte var från trakten och vare sig hade sjöben eller öben. Den var ju till hälften nere, halva jobbet gjort, det gällde att hjälpa den på traven sista biten ner i graven. Som att stötta en begåvad men lat elev fram till en svag examen.

Ömhet och ironi

Jag älskar beskrivningarna av människor, fulla av en öm ironi. Det var Julio Cortázar som i någon bok räknade ett procenttal på dessa två egenskaper hos någon person, i Larssons fall utgör ömheten sällan mindre än ett absolut majoritetstal på 75%. En av mina favoriter är modern i ”Earth Hour” som är på väg in i ålderdomsdemens men ännu inte helt och hållet är där:

[…]Hon är så tapper och så fylld av förväntan, som om allt det där hon minns är något som ligger framför henne och som hon längtar så till. Och inte är hon enbart snäll i sina bedömningar, utan alltmer bestämd.
Det var på ett visst sätt och inte på ett annat, innan hon lämnar jordelivet ska allt vara fastställt. Den och den var inte bra för den och den och han skulle aldrig ha gift sig med henne, han var värd bättre.

Den största bristen i boken kanske finns i att novellen inte nödvändigtvis är Larssons idealformat. Det sceniska elementet fungerar som man kan vänta sig väl. Författaren kan också berätta, men i det fallet är han skickligast på de korta anekdoter (scener) som nästan bara är detaljer. Ett exempel på det här, som är ett av mina favoritavsnitt i boken, är det där berättaren i ”Time-out”, som är skådespelare, minns hur han i sin barndom uppträdde för sina släktingar. Det här är en scen som hur lätt som helst kunde bli kletig och förljugen, men av någon orsak skimrar den för mig som läsare; kanske för att det påpekas att många av de kära släktingarna var barnlösa. Det finns något trovärdigt i hur gärna de för begränsade stunder ville komma nära andras barn. De är inga idealiserade änglar utan vill både få och ge.

Att författaren är bra på kort-korta historier visade han redan i sin oförglömliga debutbok

Att författaren är bra på kort-korta historier visade han redan i sin oförglömliga debutbok Fiskbilen och andra fabuletter (Schildts 1995), där mini-scenerna fick utgöra helheter vilket de vann på. När jag här läser texten ”Avsked i monsun” tänker jag att den även kunde ha blivit en bra roman om Larsson låtit den växa. Att den i den form den nu fick är en mycket kort roman, eller utvecklingsnovell. Som är delvis skisserad, men inte heller i så hög grad att den blir minimalistisk och låter läsaren grunna på vad som kan finnas mellan raderna.

Även om jag inte anser att en novell måste ha den radikala vändpunkt Tjechov på sin tid förklarade att den måste ha, kommer jag inte ifrån en känsla av att Larsson ibland söker en sådan vändpunkt utan att helt lyckas inringa den. Eller så klipper han av berättelsen innan vändpunkten kunde komma. ”Vid randen av ett stup” har sin styrka i att en läsare som har klättrat längs just den här levadan (på Madeira) genom både författarens beskrivning och återgivande av den speciella stämningen plötsligt kan känna igen varje krök och komma ihåg enskilda stenar man såg någon gång för många år sedan. Levadan blir här som en patetiskt stark metafor för hemmet och äktenskapet, där den ligger ”trygg och ombonad för våra fötter”. Svagheten finns i att berättelsen inte har något slut.

Mannen som vill såga ner en gran

Det finns säkert de som med pedagogisk röst skulle förklara för mig att ”läsaren får fundera lite själv, på hur det går”. Som läsare älskar jag att fundera själv på vad som finns mellan raderna. Men jag ser ingen mening i att bygga upp en laddad situation och överge den i det ögonblick den är som mest laddad, som i den ovannämnda berättelsen om stupet och i ”Willys väg”. Det är inte viktigt för mig att som i en romantisk komedi få ett svar på vad som händer när tonårspojken för första gången ska ta ställning till om han på allvar vill vara par eller inte, men jag skulle vilja veta vad författaren föreställer sig att kunde hända, eller ens vad han föreställer sig att pojken har för tankar om det hela.

Larsson gör själv som mannen som är besatt av att såga ner en gran men till sist inte gör det, för att han är rädd att krossa ett skjul. Det finns inte många rader i boken som inte är fulla av konflikt, men den får sällan någon upplösning. Som kritiker kan jag undra över vilket slags skjul det är författaren inte vill att ska krossas, om han låter det kaos bryta ut som han hela tiden anspelar på. Om en novell måste sluta med en cliffhanger, varför vill den i så fall överhuvudtaget vara en novell?

De vändpunkter som fungerar är i vilket fall som helst sällan de gånger det händer något, utan de gånger någon får en insikt

Larsson har alldeles tydligt aldrig tyckt om våld, inte heller när det gäller påhittade personer. Från Två män i ett tält vet man att när något ser ut som blod på någons kläder så är det antagligen blåbär. Läraren som vill mörda sin fru för att hon snarkar tillrättavisar snabbt sig själv. Och det finns ju faktiskt så mycket våld också i litteraturen att det inte i sig är en brist om någon vill undvika det. De vändpunkter som fungerar är i vilket fall som helst sällan de gånger det händer något, utan de gånger någon får en insikt. Som när en man har funderat länge på vad en bh han hittar har använts till och får det svar både han och läsaren blir lika överraskade över. De bästa vändpunkterna hos Larsson är hans antiklimaxer.

Oförlösthetens tematik

När jag bläddrar genom Hjärtat är en indian på nytt blir jag mer och mer övertygad om att vad Larsson helst vill visa är hur fullt livet är av dels små och större gåtor man aldrig får ett svar på, och dels sådana man aktivt undviker att få ett svar på. Oförlöstheten är en tematik:

Det går an med män som hatar kvinnor, men män som hatar sig själva. Vad ska man med sådana? Alla dessa män i kortbyxor. Bredvid sina fruar, som tioåriga pojkar med mammor, gräsligt.

Livet är en ellips, som Larssons bästa texter

Livet är en ellips, som Larssons bästa texter. Kan det här sägas bättre än i ”Att fälla en gran”:

Vadå satsa? Han hade ju för fan satsat hela sitt förbannade liv på sitt förbannade liv! På elever och familj.

Det här är skimrande och kantiga stenar som inte vill in i det runda hål den tjechovska och bargumska novellen, som också skimrar, utgör. Larsson är bäst när han inte, tveksamt och till hälften, försöker göra det de gör.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto