Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Lycka är att spela gädda!

Maili Öst, 28.2.2010
Anders Larsson: Kalevala för lata s., Schildts 2009

Ja inte är det lätt att vara Kaleva-lat här i landet inte. Just när man förbereder sig på att med jämrande stämma bortförklara hur man helt enkelt inte haft tid och ork att ens lyfta på vårt nationalepos, överröstas man med en massa dialektala och bildbrokiga och dansade och lättsmälta utgåvor. Det är som om hela landet, och till på köpet utlandet, skulle ha som gemensam sportgren att producera kortkortversioner av Kalevala, så att inte ens den slöfockigaste sölkorven kan undvika att hitta den i lämplig förpackning.

Egentligen är det ganska underligt, för Kalevala är förstås redan i sig en njutning just för oss lata. Den är ju späckfull med folk som pratar istället för att börja göra. Istället för att massproducera evighetsmaskiner som skulle lösa all världens problem, koncentrerar sig smeden i Kalevala hellre på att designa en så bekväm pall som möjligt. Här hittar man de mest hänförande sätten att säga samma sak tusen gånger, utan att alltid säga någonting alls. För det är ingenting för lata att faktiskt bli färdig snabbt med det man läser. Nej, man skall få njuta av känslan att inte få någonting gjort och helst av allt stanna och tugga på någon enskild smaklig rad lite här och var. Det finns inget skönare göromål för en äkta latmask än att sakta maka sig igenom Lars och Mats Huldéns bastanta svenska Kalevala.

Kalevala för lata (1999/2009) av Anders Larsson ser vid första ögonkastet egentligen inte ut att vara något för oss lata. Den är för det första så mager att t o m en latmåns borde orka ta sig igenom den. Men den late får snart dra en lättnadens suck: det ingår fortfarande en massa upprepningar och onödigheter i berättelsen. För ingen kan väl direkt komma och säga, att det skulle vara i nödvändigaste laget att beskriva den vettskrämda ynglingen Joukahainen såhär: ”Liten som en stukad lilltå, blek i ansiktet som älggräs,/ håret stod som fjolårsvassen, öronen såg ut som knorrar.” Och ändå är den biten så skön att läsa, att latmasken genast vill flytta in och bygga bo och övervintra bekvämt i alla associationer som den ger upphov till.

Dessutom gläds den late av att Larssons latmanstolkning en riktig sate på att vara rolig. Kalevala är ingen värld för dem som kräver ord och inga folkvisor. Här kan man tala och sjunga sig en utväg fast man skulle sitta hopklämd i de hemskaste dilemman. Och här varar ärlighet bara tills det blir härligare att ljuga. Slutsatsen av allt febrilt resande blir varje latmasks önskedröm och väggtavla:

Men så for de hem till sig och sitt och glömde hela saken.
Sist och slutligen så var väl inte resor hela världen,
det som gör en resa värd är ofta bara återfärden,
och ett sjöslag kan man alltid ha i roligt sällskap hemma.

James Bond som bonde

För oss latmånsar är det nämligen omöjligt att fatta varför någon överhuvudtaget gör något här i världen. Och inte vill vi veta det heller. Och det är just Larssons glättigt lata berättarröst som gör susen. Här är det inga exaktheter som gäller utan man nöjer sig glatt med ungefärligheter och att saker bara händer ”för nästan obegripligt länge sedan”. Bakom berättarrösten finns säkert ingen Latsson utan en fasansfullt aktiv författare, som hunnit både med prosa, pjäser, hörspel, skådespelaryrke och, som sagt, hela Kalevala under sina årtionden i Finland. Men det må förlåtas den här gången.

Berättartekniken och effekterna är knyckta från äventyrsböckernas, actionfilmernas och musikvideornas naivt färggranna världsallt. Larssons bedårande berättare vet också att ta vara på alla latmaskars favoritsyssla: bänkidrott. Ingenting kan ju vara huvudlösare än att sitta och titta på hur andra svettas utan någon vettig orsak. Och att jubla som om man själv tagit hem vinsten, om det nu skulle råka gå vägen. Och visst är det svårt att förklara handlingen och logiken i Kalevala utan att prata om alpinister, intervallsim, världsrekord och muskelknuttar, ”somliga med flera muskler än de kunde styra över”. I en sådan värld behövs inga djupsinniga tankegångar för att förklara varför saker och ting är funtade som de är: ”Allt skulle ha varit helt perfekt, om inte Louhi varit./ Men det var hon”.

Larssons moderniserat uppiffade Kalevala förefaller till slut så naturlig, att man nästan måste anstränga sig för att hitta alla de otal ingredienser som inte passar in i historiebilden. Den äktfinländska sumpmarken har plötsligt gummi, asbesthandskar, live-konserter och termosar som rekvisita. För att inte glömma de små vetenskapliga inslagen av gener, klorofyll och etisk hållbarhet med sina världspolitiska stänk av allt från yrkesterrorism och båtturister till markisen de Sade. Särskilt förtjust tycks Larssons småpojke till berättare ha blivit i överguden Ukkos tjänstebil, komplett utrustad med avgasrör och fnissande praoflickor.

Det är just variationernas vågsvall man njuter av i Larssons berättarkonst: här tar man ömsom kortaste vägen och går igen ömsom över ån och ända in i vassen efter vatten. Aldrig får man ha för bråttom för att hinna klämma in en belevad skildring av ilskan i igelkottsperspektiv med ”ögonen som vassa nålar, ögonfransarna som lansar”. Men inte behöver man heller hitta på en massa ursäkter och förklaringar, om orden helt enkelt inte räcker till: ”Ja, det lät så in i norden, han var helt otrolig, Väinö.” Här och var lyckas Larsson klämma in fyllosvenskens tvättäkta rytm och dramatik bland Kalevalas maffiga måttstockar: ”Finns här nåra braa brudar?”

Så visst visar det sig att man ibland måste gå över Finska viken för att fylla Kalevala med friska vindar. Det märks t o m i den nya finska översättningen av Larssons bok, Laiskojen Kalevala

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto