Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Bakom pingvinens blick

Ann-Christine Snickars, 5.3.2007
Andrej Kurkov: Döden och pingvinen s., Natur och Kultur 2006 Kääntäjä(t): Ylva Mörk

Slår man i Nationalencyklopedins nya supplement på ”Ukraina” för att hitta komprimerad information om landet som blev självständigt efter Sovjetunionens fall, hittar man inget om litteratur. Den berättande genre man nämner är filmen. Ukrainsk litteratur har också varit en utrotningshotad genre. Under ryskt styre var litteraturen och språket hårdhänt behandlat. Det man har att göra nu är att restaurera den ukrainska litteraturen, säger Andrej Kurkov, författare bosatt i Kiev och upphovsman till Döden och pingvinen, som utkom 1996 och tio år senare finns utgiven på svenska (och en massa andra europeiska språk).

Ukraina i dag har fångat världens intresse. Man minns det inte längre bara för katastrofen i Tjernobyl, i själva verket tvekar folk ofta om var orten finns. Var det i Vitryssland eller i Ukraina? Eller bara nånstans i Sovjet? Ukraina är intressant också för något vi känner till för egen del nästan som ett mantra från förr: det geopolitiska läget. Tätt intill Ryssland, och med andra sidan mot Europa och världen.

Kurkov låter en av romanpersonerna i Döden och pingvinen som hastigast nämna Tjernobyl. Det sker när huvudpersonen Victor står i beråd att donera av sina med tiden ganska lättförtjänta resurser till välgörande ändamål. När hans husdjur, pingvinen Misja, blivit känd i vissa kretsar, låter Victor sig övertalas att hyra ut honom för att förhöja stämningen på ”seriösa” begravningar. Det betalas med en tusenlapp (dollar, givetvis) per tillställning. Men minns du inte hur det gick när man gjorde inbetalningar till förmån för barn som blivit sjuka av Tjernobyl? frågar Nina som etablerat sig i hans hushåll ett slags hustruliknande roll. Ingen vet ju i vilka fickor de slutligen hamnade, tillägger hon i ett nästan parodiskt lätt tonfall.

Nekrologer för arkivet

Pengar och information spelar avgörande roller i romanen. Och pengar förefaller först vara något lätt och riskfritt, i upplösningen vinner Victor hutlöst mycket på ett casino. Han bara vinner och vinner, det är så mot alla odds att man förstår att han på ett annat plan egentligen förlorar allt.

Kunskap kan däremot vara omedelbart livsfarlig. Det dagen du får veta något om förutsättningarna för ditt jobb är du dödens, säger Viktors chef, som basar för en tidning som beställer nekrologer. Victor tar tacksamt emot jobbet. Hans strävan att bli författare tycks ju vara förgäves. Ingen vill ha hans berättelser.

Nekrologerna görs på förhand, liksom för arkivet. Victor tycker han fått ett bra jobb, tills han en småningom ser sina verk i tryck. Det går till slut upp för honom att varje beställning han får är lika med dödsdom för vederbörande. Han förstår att han är en del av ett stort system, dödsbringande men svårt att få syn på. Vem är hans egentliga uppdragsgivare? Och hur ska allt sluta?

Det vore fel att avslöja mer om intrigen. Om det nu är en intrig. Kurkov har ett svävande och lätt sätt att beskriva livet som det ter sig för en liten man, på tröskeln till medelåldern. En man som inte är särskilt framgångsrik, varken yrkesmässigt eller privat. Victor är en man som inte just har några resurser, och varför han skaffat en pingvin när han inte hyser några riktigt entusiastiska känslor för keldjur är en gåta.

Allegori eller bara ”kotiryssä”?

För berättelsen är pingvinen ändå a och o. Pingvinen Misja är alltid där, som en iakttagare, som ett slags liten ”kotiryssä”, bara i fel klimatzon och utan att kunna rapportera något vidare. Men pingvinen är mer mångtydig än så, eller rättare: vad den har för olika betydelser framträder till en början (eller långt in i romanen) så förbiilande och fragmentariskt, att det räcker fram till slutrakan innan man (möjligen) börjar uppfatta den som en tungt vägande allegori.

Det är skickligt av Kurkov att hålla bollarna i luften så länge. Döden och pingvinen är en mycket underhållande bok, man läser den fnittrande fast dess huvudmotiv är svek, brutalitet och våld. Och mot bakgrunden av att det totalitära system som Ukraina länge tillhört tillät/verkställde sådant, att dagens Ryssland har många ouppklarade journalistmord på sitt konto, och att Ukraina är ett av Europas mest korrumperade länder, är den här till synes neutrala pingvinblicken det rätta pedagogiska greppet.

Man måste ju leva

Men det kan ju hända att det är vi läsare som representeras av pingvinsynvinkeln. Den är också anpassningsbar, flexibel som man säger det vackert, hållningslös om man säger det krassare. Man måste ju försöka leva, oberoende av hurudana förhållandena är. Så känner Viktor också:

”Varje tid har sin normalitet, tänkte han. Det som förut hade varit hemsk var nu vardag, och för att inte behöva oroa sig i onödan började folk att se det som normalt, så att de kunde fortsätta med sina liv. Ty detta var och förblev ju, för Viktor liksom för alla andra, det absolut viktigaste: att LEVA, trots allt.”

Alla de här små kursändringarna, alla förbiilande personer som är skissade med lätt hand, och inte med psykologisk trovärdighet för ögonen, har också fått vissa västkritiker att kalla Kurkovs romaner lättviktare. Men då får man också minnas att satir är något som läsare på svenska minsann inte är bortskämda med. Och kanske finns det något slappt och naivt med en litteratur som inte släpper in satiren. Man inbillar sig att man lever i ett samhälle som har fullgod immunitet mot korruption och maktfullkomlighet.

Andrej Kurkovs Döden och pingvinen är inte lika vildsint burlesk som t ex Oksana Zabuzjko vars Fältstudier i ukrainskt sex (som ser Ukraina som land lika bryskt bemött som dess män hanterar sina kvinnor)också kom ut i fjol. Båda har i alla fall lästs mycket i sitt hemland skapat ett stort och nyväckt intresse för ny ukrainsk litteratur i Europa och ännu längre bort.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto