Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Stå till förfogande

Anna Friman, 28.7.2006
Anita Nair: Kvinnor på ett tåg s., Tranan 2006 Kääntäjä(t): Thomas Rudvald

Ramberättelsen i Anita Nairs Kvinnor på ett tåg (Ladies Coupé) är enkel: På ett tåg ner genom södra Indien delar några kvinnor med sig av sina livsberättelser. I sovkupén finns hon som varit gift i 40 år och som utvecklat en stilla vänskap med sin make, här finns den unga våldtagna flickan med det oönskade barnet, en av kvinnorna har hämnats på sin dominanta man genom att mata honom fet, ytterligare en kvinnas berättelse är en makaber story om barnbarnet som pyntar sin mormor inför döden.

Den som lyssnar är Akhila, en 45-årig ogift kvinna som lappat för andra hela livet och som nu står inför ett avgörande. Ska hon bryta sig loss eller ska hon fortsätta vara hygglig på sin egen bekostnad? Hon är ingen hjältinna, hon är en som fixar biffen. Hon är en av dem som aldrig får ett ordentligt tack. När pappan dog blev hon den som försörjde familjen, nu bor hon med systerns familj och hjälper till med vardagsslitet. Otillfredsställande är det, Akhila vill absolut förändra sitt liv. Men hur?

Medresenärernas berättelser om hur de tacklar problem i sina liv ger Akhila inspiration och mod att bli något av en erövrare, att sluta stå till förfogande i vått och torrt. Den centrala frågan är om det är möjligt för en kvinna att leva ensam och lycklig, eller om hon behöver finnas till för andra för att ha en plats.

Berättelsen som resa

Kvinnor på ett tåg är ett bygge som en novellsamling. Akhilas mentala och fysiska resa går framåt med hjälp de främmande kvinnornas berättelser. Det blir fragmentariskt och kanske lite svårt att hålla reda på, men boken kräver heller inte ständig koll – den är i sig själv lite som en resa. Man flyter med, fäster sig vid saker, missar andra, tröttnar ibland, greppar helheten.

Anita Nairs Indien är ingen exotikkavalkad, utan ett patriarkalt samhälle bland andra. Nair, som i en intervju säger att hon inte skrivit en feministisk bok, beskriver ett samhälle som långt bygger på att kvinnor uppoffrar sig, ett samhälle där kvinnan är underställd mannen för att det liksom är naturligast så. Och även om fokus är på kvinnorna och deras öden, blir bilden också av den indiske mannen tydlig och dessutom föga smickrande: mannens virrighet blir lika synlig som kvinnans.

Det ses som ett förståeligt ont att papporna blir kära i sina döttrars kamrater, våldtäkt är sånt som sker, männen antingen härjar eller arbetar ihjäl sig. Inte roligt för någon, men tingens ordning är tingens ordning, kvinnorna föder och blöder och fogar sig och odlar sin klokskap i spisens skugga. Jag letar efter det berömda systerskapet som en försonande omständighet, men tycker inte att det finns här. Kvinnorna sneglar snålt på varandra, och ve den som överträder sina befogenheter! De kuvades inbördes kontroll fungerar i alla lägen.

Utan vrede

Kvinnor på ett tåg är skriven med berättarglädje men utan vrede. Det här är inget krav på upprättelse, det är inget ilsket stridsrop – och behöver förstås inte vara det. Anita Nair är alldeles tydligt en mycket god författare med skarpt öga för karaktärer och ett behagligt sätt att berätta.

Men det är nog just lågmäldheten som gör att jag förblir ljum inför boken, för det här är en samling berättelser att på tryggt avstånd betrakta. Jag associerar till en liknande samling berättelser om kvinnor i Kina, en arg och saklig och sträng bok som jag tyvärr glömt namnet på, men vars innehåll jag minns mycket väl.

Jag misstänker att det kommer att gå precis tvärtom med Kvinnor på ett tåg. Jag kommer att minnas namnet och det stilrena omslaget, men glömma kvinnornas berättelser. Det är så lätt att glömma dem, det är så lätt att glömma dem som inte är hjältar.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto