Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Omfattande, omfamnande utsikt

Barbro Enckell-Grimm, 13.3.2015
Ann-Helen Attianese: Utmarker 98 s., Scriptum 2014

Ann-Helene Attianeses diktsamling Utmarker fortsätter där hennes förra diktbok Lägg låret bakom örat och le (2010) slutar, eller så kommer den in från sidan, så att säga. Den inledande dikten bjuder till samtal, ett samtal där den som för talan är de som har ett främmande språk.

Både innehålls- och formmässigt ansluter Attianese sig till 1960- och 70-talens sociala patos, programdikt om man får ta det ordet i sin mun. I Utmarker kartlägger hon det Österbottniska landskapet och de nyinflyttade där, de som ska göra landskapen och bostäderna till sina.

Utsikt över utmarker

Trots att alla årstider finns beskrivna i dikterna, förefaller mars och november vara överrepresenterade, kanske för att det numera verkar vara november- och marsväder största delen av året? Eller för att de månadernas känsloklimat är så obarmhärtiga och impopulära? Baksidan av våra fyra härliga årstider vi är så stolta över?

Titeln Utmarker, och dikterna var och en för sig och tillsammans, får en att tänka på den specifikt finländska landsbygden. Det är här handlingen och tankeflödet äger rum. Det är utmarkerna som ska trampas in. (”Utmarker har sina krav på/ på otrampad tuva”). Det lokala är det mest universella, utan det individuella har vi inget allmänt, övergripande.

Här finns ofta också en intressant spänning mellan utanför och innanför, behovet att leva sig in i och leva med

Dikterna är ofta kumulativa, som för att åskådliggöra den stora mängd intryck en främling har att ta in och sortera. Smått växlar med stort, detaljer med en svårgripbar helhet och överhet. Här finns ofta också en intressant spänning mellan utanför och innanför, behovet att leva sig in i och leva med, att förstå och hjälpa utan att tränga sig på – att behålla lite av iakttagarens utanförperspektiv och diktarrollens distans.

Ibland serveras läsaren enkla tillhandahållanden och förslag, som också kan läsas som ett slags besvärjelser:

”Kamma ödets lav ur håret
ta för er av månljus
/…/
Ta tag i er haka
vänd ansiktet högt mot en krona

viska tills skogen lyssnar
skogar är vana att lyssna”

Perspektivbyte

På följande sida utmynnar det i ett tröstlöst kretslopp där man blir mor till varandras behov och svält botas med hunger.

Allra bäst tycker jag att Attianeses dikter är när hon byter perspektiv och tillåter sig att leka med orden: ”nu vet jag hur fradga uppstår/ nu vet jag hur minus blir puls”, när kända och erkända begrepp kan läsas och förstås ur en ny vinkel: ”skalfria kärnor ska/ lindas och läggas i solen/ att bada i hemortsrätt”. Som läsare skulle man önska sig ännu mera av det här arbetet med det egna uttrycket.

Allra bäst tycker jag att Attianeses dikter är när hon byter perspektiv och tillåter sig att leka med orden

Attianese är varken rädd för att känna efter, visa på eller förklara. Hon är övertygad, omutlig och ärlig. Hon är lyhörd för de detaljer som för oss infödda är vardagliga självklarheter och för främlingen är nytt. Hon bjuder läsaren på något, ett perspektivbyte som kanske är nytt för honom/henne: Att det är vi och vår miljö som är främmande för främlingen, snarare än vice versa.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto