Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Skarpsynt kvinno- och flugblick

Bodil Lindfors, 26.1.2003
Ann-Luise Bertell: Hur jag blev en fluga s., Söderströms 2002

Titeln på Ann-Luise Bertells samling prosadikter är fantasieggande. Får den ett svar? Boken gör en inte besviken, det är en gåtfull värld som öppnar sej. Den går att läsa som en utvecklingsroman: en flicka blir fluga, eller möjligen kvinna? Språket är vid första anblicken enkelt och vardagligt men det rymmer falluckor. Den starka känsloladdningen tonas ner genom det mestadels lågmälda och ställvis ironiska tonfallet. Bertell tycker om att montera in hemskheter med lätt hand. Mellan raderna, i synnerhet sådana som vid slarvig läsning kunde tyckas hotas av sötma eller (ännu värre) statisk förutsägbarhet, öppnar sej falluckor för tanken.

Boken inleds med ett citat (av Paul Davies) som anger läsarten, markerar den undersökning av existerandets villkor som ger boken tyngd och substans: “Nuet spelar två roller, det särskiljer det förflutna från framtiden och det bildar framkanten på vårt medvetandes vinge när den skär genom tiden från det förflutna mot framtiden.” I centrum finns blicken som öppnar det mycket närsynta seendet, insektforskarens blick eller insektens fasettöga, en bukett av simultanintryck, samtidigt betraktare och betraktad, ett dubbelperspektiv som visar sig redan i en av de första dikterna i bokens första avdelning som heter “en larv kröp just förbi här”:
“din döda mammas hornhinnor har du lagrat i en glasburk på byrån i sovrummet sägs det, kanske också andra kroppsdelar hjärtan mjältar, revben vad vet jag hur många kroppsdelar en mans kärlek behöver, jag vill så gärna se den flaskan med den bruna vätskan och de gulnande hornhinnorna som svävar runt därinne…”

Den som dikterna riktar sej till verkar genomgående att vara en man, men av skiftande mångtydighet, ett Proteusansikte, i de första dikterna är han den gamla mannen med träbenet (vars ensamhet beskrivs också senare i “All eventuell uppvaktning önskad”), och i den sista avdelningen ser vi en person med lätt skrynklig hals och skägg som rispar kinden när han kysser. Där finns också en storrökare, som i Lugnande medel: “senare började jag också röka för att mina händer var så sinnessjuka ville bara röra…//…du röker hela tiden dina fingertoppar är som ringblommor mot mina bleka bröst…”

Det är ögonblicksbilder av män och av diktjagets sätt att förhålla sig till dem: en skarpsynt iakttagande barn-, kvinno- eller flugblick och med bibehållande av samma dubbla perspektiv när det gäller att både se inte se, att veta och att inte veta: “att min kärlek är som duvmannens för ynklig det vet jag men jag låtsas inte om det.” Det är också en relationsdagbok över möten och nästan-möten, över stumhet, låsthet och omöjlighet men också över det som ändå är möjligt. Ganska ofta (som i “Under bordet”) är det paradoxalt roliga texter, handfallenheten förvandlas till plötslig lekfullhet, men det finns också bittra och illusionslösa tonfall som i ”Leva leende”:” … jag finner mig i att bli tagen bakifrån för att du inte vill se mig i ögonen.”

I den andra avdelningen, “puppliv”, förekommer också en tredje part, hunden som blir ett vittne till kärlekens absurditeter, man häller ut vinflaskan i vattnet och badar tillsammans i ett simulerat passionsdrama, en kannibalistisk rit där man slukar varandra i den alltomslutande fantasin, men den som på riktigt blir matad med strimlor ur den älskades hud är tredje parten Loola som gnyr efter losskrapat fotskinn i“Hundmat”, en av de mest lyckliga och absurda dikterna. En annan, “Nattljusblommans effekt”, handlar om de oförutsedda följderna av hundallergi. Mot slutet kommer också flugan in som ett slags tredje part, en bundsförvant till det skrivande jaget i utforskandet av den andras sovande kropp.

Titeldikten “Hur jag blev en fluga” finns i bokens sista avdelning “med fotsulorna mot taket ser man mera”. Det handlar om jagets försök att i kärlekens namn göra sina ögon rörliga som flugans så hon kan se framåt och bakåt samtidigt, och om hur hon som barn drog vingarna av flugor “…men till sist så förbarmade jag mig alltid.” Dikterna handlar om vreden som inte får plats men vars benämnande fyller jaget med ursäkter, eller om avsked som i “En stjärna faller” där kon sätter sej på bakhasorna innan färden till slakthuset. Utdrivandet ur tvåsamheten och nuets bittert exakta tidsangivelser (“…om två timmar ser jag dej sitta med din hand på en annan kvinnas knä och om tre timmar kommer jag att ligga med en främling i skogen bakom en rödmålad bastu”) kontrasteras med minnesfragment, kornas nynnande och barndomens långsamma tid speglad i molnens drivande. Gåtfullheten bevaras ändå i den sista dikten “Vindssamtal med döda flugor” som handlar om ett slags pånyttfödelse: “heligt helium vi stiger uppåt tillsammans…/ /…gå som om världen är din säger du och jag har ingenting mer att säga.”

Hur jag blev en fluga är en bok som är både lätt och svår att ta till sej, kanske spjärnar man emot den plågsamma dimension som ligger tätt under ytan i många av texterna. Titlarna på de enskilda dikterna känns ibland överflödiga eller alltför endimensionella i förhållande till textens mångtydighet, men tillför ibland ett ytterligare perspektiv. Som helhet är det en spännande bok.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto