Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att inte vika sig för ett tragiskt slut

Ann-Christine Snickars, 12.3.2010
Anne Charlotte Leffler: Kvinnlighet och erotik s., Rosenlarv Förlag 1890) 2009

Tänk dig detta: du får inte rösta i val, du måste fråga din förmyndare om du får ta ett jobb, din förmyndare har rätt till din egendom. Dina känslor är inget man tar hänsyn till när man gör stora beslut, din sexualitet definieras alltid av någon annan, gör du det själv blir du stämplad och utfrusen ur gemenskapen.

Sådan var verkligheten för gifta kvinnor i Finland och i Sverige för inte alls många generationer sedan. Tidsperspektivet är ett av de mer chockerande momenten i jämställdhetens historia. Det är så kort. Men ser man tillbaka på den turbulenta tiden i slutet av 1800-talet, de decennier som gav underlag för den utveckling vi kan njuta många frukter av i dag, får man syn på en kader kraftfulla kvinnor, som inte tycks rädas just någonting.

De är dessbättre inte alltför få. Den som i en finländsk tillbakablick ändå stiger fram framom andra är förstås Minna Canth (1844-1897). Hon brukar ses som en av spjutspetsarna för realismen inom finsk prosa och dramakonst, en orädd debattör och journalist. Hennes texter ges ut om och om igen, och forskningen om henne har tilltagit.

Kvinnor som knuffats ut ur litteraturhistorien

I Sverige ser man liknande tendenser kring skrivande och kämpande kvinnor från samma tid. Rosenlarv Förlag har specialiserat sig på återutgivning av äldre litteratur som av någon anledning skuffats ut ur litteraturhistorien. På sin utgivningslista har de tills vidare namn som Emelie Flygare Carlén, Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff och Stina Aronson. Av dessa placerar sig de två sistnämndas produktion på 1900-talet, de andra är 1800-talsförfattare.

Anne Charlotte Leffler, som föddes 1849, samma år som Alfhild Agrell – och som August Strindberg. Hon och Alfhild Agrell hörde till de mest spelade och omtalade dramatikerna på sin tid, men det är Strindberg som tagit över litteraturhistorien. Och att han skulle var så överlägset bra i jämförelse räcker inte som bevisning. Leffler och Agrell kvalificerar sig för litteraturhistorien på samma grunder. Det måste vara något annat.

Rabiat motstånd från bäste-bror-nätverket

Claudia Lindén, litteraturvetare och genusforskare i Stockholm, har i efterordet till Rosenlarvs utgåva av Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik citerat ett brev av Strindberg till Heidenstam daterat i maj 1988, där han spyr galla över Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler och Sonja Kovalevsky, den världsberömda matematikern som också producerade sig skönlitterärt. Det är så grovt att den som försökt förmildra Strindbergs attacker på kvinnor genom att rikta uppmärksamheten på nånting annat i hans författarskap – jag har gjort det – förfärad drar sig tillbaka:

”Detta är samtidens största skälmstycke! Qvinnan i sin prydno: hora sig till professur, hora sig till digtergage, hora sig till en man! Hora hela vägen! Aktningsvärdt sällskap! Kom ihåg den aktning du är skyldig qvinnan!”

Detta var bara litet av det P.S. han hängde på brevet till Heidenstam, men diagnosen är klar: en rabiat avundsjuka som inte tänker tillåta att kvinnorna kommer stort och konkurrerar med vetenskapsmän och författare. Den traditionella litteraturhistorien kan också mycket riktigt läsas som en manifestation av ett enda stort bäste-bror-nätverk.

Ja till kärlek, nej till äktenskap

Man läser Lefflers Kvinnlighet och erotik i dag för att det är en glödande och skickligt komponerad text, och för att temat inte alls är utagerat trots att det gått med än hundra år sedan texterna kom till. I Rosenlarv Förlags utgåva bildar de båda texterna en helgjuten roman. Första delen utgavs redan 1883 som en novell av ordinärt format.

Någon hade senare frågat författaren om hur det kunde ha gått för huvudpersonen Alie, som tackar nej till ett frieri kanske mest av ideologiska skäl. Hon förhåller sig kritiskt till äktenskapet som sådant, och Rikard som friat till henne, och som läsaren fått uppfattningen att hon gått och väntat på under de år hon varit sällskapsdam åt hans mamma, gifter sig knall och fall med en ung kvinna han träffat på ett fjällpensionat. I ett brev hem skriver han yvigt om vad han kommit till om kärleken:

”Det erotiska hör nämligen till ett helt annat område i själen än vänskap, tillgivenhet, sonlig kärlek och dylikt. Det vilar mest på motsättningarnas lag. Och därför fruktar jag, att när den moderna kvinnoemancipationen fått göra sitt verk —”

Där avbryter berättelsens person själv resonemanget för att senare citera Kierkegaard med ”das ewig weibliche”, och prisa sin tillkommandes klara ögon.

Den ogifta kvinnans trånga rum

I andra avdelningen som utkom 1890 är Alie fast rotad som vän till familjen. Omvärldens definition av den ogifta kvinnan skymtar fram med all önskvärd tydlighet. Hon ska alltid förstå att det är parens och familjernas status och behov som gäller, och hon ska ställa upp när de behöver henne. Omvärlden behöver inte ens formulera att det är hennes plikt, hela systemet är uppbyggt så att det inte behöver sägas.

När unga fru Aagot drabbas av influensa vars envisa följdsjukdom satt sig på lungorna är hon redo. Det kräver en vistelse i södern och det är självklart att Alie ska åka med. I Italien träffar hon sitt öde, adelsmannen Andrea Serra. Börjar ett hopande och roende av högre skolan, Alie vill nämligen inte gifta sig med honom, hon kan bara ingå äktenskap om det är fråga om sann kärlek, och hon är inte säker. Däremot kan hon ha ett förhållande med honom, och ett sådant inleds också, Alie oroas inte i avgörande grad av vad omgivningen ska tycka.

Kvinnlighet och erotik ansågs av sin samtid vara alldeles för frispråkig. Explicit i sina formuleringar är den inte, men var och en förstår att det huvudsakliga motivet är kvinnans sexuella frigörelse. Det var oerhört. Anne Charlotte Leffler lyckas också, som den skarpögda och intelligenta person hon var, komponera historien till en spännande skildring av olika fallstudier. Hon vägrar – liksom Minna Canth – att förfalla till idealisering av romanpersonerna, alla har brister. Man kan se Alie som en ganska jobbig person som alltid vill får rätt i diskussioner. Men hon är också depressivt lagd, och när självmordet, dubbelsjälvmordet, framstår som ett alternativ när hennes och Andreas förhållande uppdagas, verkar det först lockande. När ett liknande par tagit in på hotellet i Tyrolen dit de tagit sin tillflykt och skjuter sig i rummet tycks hon avskriva det lösningsmodellen.

Nej till ett tragiskt slut

För författaren har i själva verket planerat ett slut som inte är tragiskt för de passionerat älskande. I synnerhet för kvinnan krävde berättelsekonvenansen att det skulle gå henne illa. Alie klänger snyftande kring sin älskades hals, men sitt liv ser hon med en glasklar insikt:

”Hon visste väl, att hon i denna stund invigde sig till ett liv av oavbruten kamp, och det var ångest och bävan i den sällhet, varmed hon gick farmtiden till mötes. Hon visste, att den fullkomliga lyckan endast existerar i ett moment och att den alltid köps dyrt.”

Men berättelsens viktigaste plan ligger inte alls i pampiga formuleringar om livet och lyckan, utan i beskrivningen av samspelet mellan kontrahenterna i den fyrklöver som utgörs av Alie och Andrea, Rikard och Aagot. För fastän Alies status samhälleligt sett är den lägsta är hon den drivande av dem, och den var och en på sitt vis ser upp till. Det ger berättelsen den grad av komplikation som också garanterar dess fräschör över tid – mer än ett sekel nu.

Genomskåda rollerna

Ungefär i mitten av del två sker en urladdning. Rikard har kommit ner till Italien för att ansluta sig till damerna och småningom eskortera dem hem. Han bekänner Alie sin kärlek, av dunkelt egoistiska motiv. Han är svartsjuk och han är uttråkad i sitt eget äktenskap. Han spelar ädel och känslosam. Man genomskådar honom, liksom man genomskådar Andrea, som är possessiv och manipulativ i sin kärlek.

Kvinnorna, där deras roller är biroller, verkar emellanåt för hastigt skissade, men där deras liv är framlagda till ingående granskning stiger de också fram som de motstridiga gestalter de är, med brister de kan komma till rätta med, och med brister som tiden fäst vid dem och som därför tills vidare verkar oöverkomliga.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto