Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ett brev från framtiden

Barbro Enckell-Grimm, 7.10.2011
Annika Luther: De hemlösas stad 230 s., Söderströms 2011

Annika Luthers kännetecken är det träffsäkra tonfallet, den varma välbekanta vardagsrösten. Många författare snubblar på dialogsnöret, men det gör inte hon. Ett annat säkert igenkänningstecken för Luther är förankringen i miljön, oftast Helsingfors, förmågan att se sina unga huvudpersoner och hur de relaterar till andra människor, familjen, historien – och i den här boken – till framtiden.

Huvudperson i hennes förra ungdomsroman Brev till världens ände (2008) som tilldelades Topeliuspriset och var Finlandia-nominerad, var en ung man. I De hemlösas stad är det den femtonåriga Lilja som för ordet. På baksidestexten karakteriseras romanen som en dystopi. Men den är en dystopi tecknad med ljusa färger. Att svartsynen inte tar överhand beror delvis på att berättarperspektivet är en ungdoms, att replikföringen är rapp och fräsch – energin inte att ta miste på, men jag misstänker att Luthers lärarbakgrund (i biologi) också har en andel.  Här skiljer hon sig från Svenskfinlands stora dystopiker Kjell Lindblad, som inte sparat på den svarta färgen när han målat upp sina framtidsvisioner.

Romanen är den mest barnvänliga dystopi man någonsin läst

Den här romanen är den mest barnvänliga dystopi jag någonsin läst. Barn och unga ska inte göras skyldiga till det elände tidigare generationer dragit över sig och kommande generationer, Finland och världen. Föräldrarnas kvällssurr från vardagssoffan i det tätnande kvällsmörkret är ständigt närvarande, genom hela romanen. Så här låter det när de tänker tillbaka på flydda tider:

– Minns du planteringarna runt Tölöviken på somrarna. Då när jag var med om att fixa ihop blomlabyrinten?

– Och kaffe med munk i Hagnäs hall… Och att bo på Norra Kajen som vi tyckte var så lyxigt. Ha! Bättre skulle det ha varit att sitta på trettonde våningen i Rönnbacka!

– Mmm. Tänk inte så praktiskt nu. Jag skulle vilja vara barn igen och stå under ljusen på Alexandersgatan och vänta på Luciatåget fast det ju var ganska fånigt egentligen. Men en gång fick jag rida på en ponny!

– Och studentsången i Kajsaniemi på första maj. Kommer du ihåg när de ännu sade ”Kaisaniemi-Kajssaniemi” i metron?

Det kommer att gå bra

Både när författare skriver historiska romaner och science fiction skriver de in en undertext, ett förhållningssätt till det förflutna och till framtiden. I det riktiga livet finns det inga lyckliga slut, till skillnad från hur saker brukar gestaltas på film. Men livet fortsätter alltid i någon form. Det gör det både på ett privat plan (bortsett då från individens död) och på ett globalt. Det kan hända att kartan ritas om, rutterna, relationerna och villkoren förändras, men man klarar sig. Det här är ett medelåldersperspektiv på livet och det är författaren medveten om. Samtidigt är det en tröst som de medelålders gärna kunde bjuda yngre generationer på, om de är mottagliga.

Lilja lever i Jyväskylä med mamma, pappa och två småsystrar. Vardagen fylls av skola, hobbyn och ett alldeles vanligt familjeliv. Över staden vakar ett kameraöga (Jyvä-Silmä) med stor räckvidd. Rörelsefriheten är inskränkt. Mobiltelefoner och datorer har fått ge vika för behändiga kommunikatorer, såkallade komikor. Sciencefictionlitteraturens och -filmens frosseri i framtidens nya påhitt, prylar och fenomen lyser här med sin frånvaro. Till syvende och sist är människan sig lik. Femtonåringens grundbehov och upplevelsehorisont kommer knappast att förändras radikalt på de fyrtio år som återstår till 2050, året som den här romanen utspelar sig i.

Till syvende och sist är människan sig lik

Lilja är inte heller rädd för framtiden. Hon lever ju mitt i den.

Lilja vill till sin födelsestad Helsingfors men hennes föräldrar är svårövertalade. Helsingfors är till stora delar täckt av vatten. Havsytan har stigit tio meter och livsvillkoren har drastiskt ändrats. Husen, de som finns kvar ovan vattenytan, är anfrätta av mögel. En betydande del av stadens invånare är klimatflyktingar från Asien, ursprungsbefolkningen lever i social misär.

Ju mer förtegna och motspänstiga föräldrarna blir, desto mer angelägen blir Lilja.

Mamma och pappa har rätt

När Lilja sedan tar saken i egna händer märker hon att mamma och pappa hade rätt. Hon förstår motiven till deras handlande och ju längre och mera svårforcerat avståndet till dem blir – desto mer ångerköpt blir hon. Men föräldrarna bibringas också sin del av den dyrköpta erfarenhetskakan. De borde ha förklarat.

Liljas födelseår, 2035, var en vändpunkt i familjen Koskinens liv. Det var då Helsingfors drabbades av den stora översvämningen och de överlevande evakuerades till Jyväskylä. Lilja fanns, men hon kommer inte ihåg någonting av hur det var då. Det finns omständigheter hon måste reda ut på egen hand.  Utanför det trygga och välkända Jyväskylä finns Det stora okända. Ute i det okända är det egentligen inte tillåtet att röra sig fritt. Vägarna är inte särskilt farbara och solen bränner.

Man kan läsa in ett pedagogiskt uppdrag här

Trots att det finns skuggor ur det förflutna, som man inte kan gå närmare in på i en recension utan att förstöra läsupplevelsen, är Lilja en flicka som har sina människorelationer ”i skick”, som saken brukar uttryckas. När hon beger sig ut på sitt livs stora resa märker hon att benen inte riktigt bär. Det är svårt att klara sig på egen hand när man är femton år och inte har erfarenhet. När annars i livet ger man sig i väg med cykel från Jyväskylä till Helsingfors? Hon får hemlängtan. Man kan läsa in ett pedagogiskt uppdrag här – naturligtvis (Mamma och pappa vet bäst, gör som de säger!). Men jag undrar om här också finns en ideologisk udd? Världen tar väl hand om Lilja. Det finns gubbar (och gummor) som luktar illa i Helsingfors, men alla är snälla. Mot slutet finns en insikt, som är både Liljas och läsarens. Det kunde ha varit annorlunda. Om början varit en annan, skulle slutet också se alldeles annorlunda ut …

Barns konservativa hållning

De hemlösas stad kan lika väl läsas av vuxna. Det Luther lär oss är att tonåringars förväntningar när det kommer till kritan inte är så konstiga eller så högt ställda. Med Liljas formulering:

Underbara, härliga Jyväskylä! Där var allt ordnat och sorterat, maten prydligt förpackad och utan andra kryddor än persilja och dill. Knackkorvs- och potatismosjyväskylä där man alltid visste exakt vad man kunde vänta sig av varje ny dag!

Luther sjunger familjesammanhållningens lov samtidigt som hon också hyllar det sociala ansvaret. I De hemlösas stad finns båda. Det viktigaste är inte om vi bor i Jyväskylä eller i Helsingfors. Så länge vi har varandra…

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto