Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Mikroorganismer och litteratur – och föreställningen om den autonoma människan

Pia Maria Ahlbäck, 27.12.2019
Annika Luther: De sista entusiasterna 281 s., Schildts & Söderströms 2019

Vad är det som förenar ett visst protein i alligatorblod, kapsaicin, det vill säga det ämne som gör chilifrukten stark i smaken, och vissa virus kallade bakteriofager? Jo, de är alla nya eller nygamla sätt att döda bakterier och därför synnerligen eftertraktade som forskningsobjekt i en värld där bakteriernas resistens mot kända antibiotika växer explosionsartat. Tio till femton år, konstaterar en enig forskarkår, utgör det tidsfönster mänskligheten har till sitt förfogande för att utveckla nya effektiva botemedel mot sådana bakterier som ger upphov till ett stort antal av våra vanligaste sjukdomar. Utan antibiotika skulle dödligheten i de här sjukdomarna vara gigantisk. Utan antibiotika skulle inte heller modern cancervård vara möjlig och operationer enastående riskabla. Men antibiotika som vi nu känner dem allt sedan Alexander Flemings upptäckt av penicillinet 1928 och den därmed följande utvecklingen av den grupp av läkemedel som kommit att betraktas som det moderna samhällets egen mirakelmedicin, börjar ha spelat ut sin roll. Tio till femton år, alltså, och att utveckla ett effektivt antibakteriellt läkemedel tar minst två år, hävdar forskarna. (Vetenskapsmagasinet Prisma, YLE1, 25.11.2019)

Tio till femton år utgör det tidsfönster mänskligheten har för att utveckla nya effektiva botemedel mot sådana bakterier som ger upphov till ett stort antal av våra vanligaste sjukdomar

En avgörande roll i sammanhanget spelar självfallet inte bara forskarna, utan de institutioner där de är anställda, universiteten och läkemedelsindustrin, men ytterst politiker och ägarintressen som fattar beslut om resurstilldelningen. Mot bakgrund av den kunskap vi har i dag om de existentiella riskerna oberoende av nationsgränser, är det svårt att förstå att ekonomiska satsningar på forskning med avseende på hälsa och välfärd hos både människor och miljö, inte har allra högsta prioritet. Inom läkemedelsindustrin är cynismen ännu större. Om utvecklingen och försäljningen av ett läkemedel inte ger någon vinst, blir det ointressant att utveckla.

Realistisk framställning av bakterier och virus

Att de här frågorna tas på allvar inom litteraturen visar både Annika Luthers nya roman De sista entusiasterna (2019) och danska Hanne Vibeke Holsts Som pesten (2018), som båda utspelar sig i en samtida, realistisk kontext karakteriserad av global rörlighet, smittspridning och olika cyniska samhälls och nationsintressen. Medan Holsts roman i huvudsak utspelar sig vid WHO i Geneve är handlingen i Luthers roman förlagd till Biomedicum vid Helsingfors Universitet. Hos Holst handlar det om ett muterat influensavirus som skördar miljontals dödsoffer, medan Luther odlar den bakteriella fantasin. Gemensamt för de två romanerna är uttryckligen de “sista entusiasterna” med Luthers ord, det vill säga de forskare som  oegennyttigt och oförtröttligt arbetar för att utveckla ett botemedel som kan rädda liv. Därtill har romanerna det gemensamt, att de är realistiska skildringar av redan befintliga eller snart existerande företeelser. Därför är de också så mycket mer välkomna: om det är något vi i dagens värld med tanke på dess och vårt fortbestånd inte är betjänta av är fler skruvade undergångsfantasier, helt oberoende av litterär genre, i ett utbud som närmast liknar de oönskade översvämningar vi redan försöker hantera. Följaktligen är min värderingsgrund här ekokritisk med en miljöpolitisk underbyggnad.

Om det är något vi i dagens värld inte är betjänta av är fler skruvade undergångsfantasier

Titeln på Luthers roman syftar på de tre lite luggslitna och inte särskilt framgångsrika forskare, som i en ekonomiskt försvagad forsknings och undervisningsmiljö  försöker hitta ett effektivt botemedel mot den djävulska bakterien Clostridium difficile. CD är ingen fiktion, den finns i den osynliga fysiska verklighet som mikroorganismerna genom våra kroppar delar med oss. Denna bakteries snabba tillväxt gynnas av användningen av så kallade bredspektriga antibiotika. I ju fler riktningar antbiotikumet slår, desto bättre trivs Clostridium. Följden är inte sällan blodig diarré, hög feber och svåra magsmärtor. Obehandlad leder bakterien till döden i tjugo procent av fallen. Till det dramatiska upplägget i Luthers inte så lite satiriska roman hör att den suveräna unga professorn, en vetenskaplig posör av mått som oupphörligt reser världen runt, drabbas av en obestämd magåkomma och börjar självmedicinera med antibiotika, med förödande effekter.

Den fysiska miljöns subversivitet

Luther har ett utpräglat sinne för det subversiva i vår fysiska miljö, för det som lika snabbt som effektivt slår ut och detroniserar mänsklig överhöghet. Hon riktar udden mot föreställningen om den autonoma människan, en föreställning som inte minst har odlats av den moderna medicinen, och ställer den på huvudet. Samtidigt hugger Luther friskt i riktning statsmakt, ministerium och universitetsledning. Också medicinindustrin får sin beskärda del av motiverad kritik. Att det är de så att säga mindre glamorösa forskarna, de gamla och pålitliga, inte så väl avlönade arbetshästarna uttryckligen vid universitetet, som tillsammans med en forskarstuderande slutligen lyckas utveckla ett botemedel med hjälp av både gamla beprövade och samtidigt tämligen okonventionella metoder är logiskt.

Författaren påminner, delvis med humoristiska medel, om att en god avföring verkligen inte är att förakta

I samtliga romaner som Annika Luther skrivit åtminstone under 2000-talet ingår ett tydligt om också inte påträngande element av det didaktiska. Perspektivet kan betraktas som välkommet i en värld där den materiella verkligheten länge varit åsidosatt inom såväl samhällsdebatt som skönlitteratur. Däremot kan man ibland besväras av berättarens tonfall, vilket ofta är påfallande positivt eller glättigt där man som läsare hade förväntat sig ett större allvar. Ändå är det många gånger motiverat för att inte säga ofrånkomligt med den behärskat humoristiska hanteringen av den aktuella motivkretsen. Fascinerande är att det som brukar kallas kissochbajshumor här blir något helt annat. Författaren påminner, delvis med humoristiska medel, om att en god avföring verkligen inte är att förakta. I själva verket är den något gravallvarligt, i bokstavlig bemärkelse.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto