Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Berättelser från biståndsbranschen

Ulrika Gustafsson, 3.10.2014
Annika Sandlund: När det röda dammet lagt sig. Etiopiska episoder. 211 s., Schildts & Söderströms 2014

Annika Sandlund ger inblickar i biståndsbranschen, en bransch och en industri för sig. Också biståndsarbetaren måste sko sig. I den meningen är hennes arbete bara ett bland andra. Men det sker ofta under extrema omständigheter och drivkraften är, föreställer man sig gärna, en intuitiv vilja att hjälpa sin medmänniska.

Den drivkraften är beundransvärd. Sandlund berättar om hur det för henne inte räckte att vara rapporterande journalist, hon måste åtminstone försöka förbättra världen. Men i det professionella humanitära arbetet finns också något som skaver: branschen är beroende av de missförhållanden den är tänkt att motverka.

Det räckte inte att vara rapporterande journalist, hon måste åtminstone försöka förbättra världen

Av När det röda dammet lagt sig får man veta att ska man göra karriär i branschen och skaffa sig ett långvarigt kontrakt inom FN måste man först vistas åtminstone två år på en stationeringsort utan skola och hälsovård. Och biståndsarbetaren är förstås endast en gäst och en äventyrare i den verklighet som den övervägande fattiga lokalbefolkningen och flyktingarna inte kommer ifrån. Så har också Annika Sandlund med sin familj dragit ifrån Etiopien och hunnit inleda en ny verksamhetsperiod i Turkiet innan boken är slut:

”Alla är kvar och allt fortsätter utan oss. Etiopien fortsätter utan oss, det land som jag aldrig lyckades förändra och bara bitvis kunde förstå, men som blev ett hem. För en kort tid, tre och ett halvt år, var det mitt fönster mot världen.”

Den betänksamma biståndsarbetaren

Jag har tidigare nog inte så uttalat tänkt på biståndsarbete som just en bransch och en industri. De begreppen låter så affärsmässiga, men är författarens egna. Liksom betänkligheterna. Hon berättar om när hennes goda föresatser kommit i kläm under FN:s förhållningsorder. Istället för att hjälpa individen som knackade henne på axeln, följde hon regelboken som stipulerade lika hjälp till alla. ”Och jag hatar mig själv i den stunden. Att jag inte såg människan”, berättar hon. En annan central fråga för biståndsarbetaren här är: hur mycket tid får arbetet ta? Hur viktigt ska ett ärende vara för att få störa utanför kontorstid?

Annika Sandlunds ”Etiopiska episoder” är en biståndsarbetares vittnesmål och bekännelser.Boken ger inblickar i flera olika sidor av biståndsarbetet och den etiopiska verkligheten: familjelivet och vardagslivet, arbetet på FN-kontoret och ute på fältet, vilka villkor de människor Sandlund möter lever under. En röd tråd utgör hennes uppmärksamhet på könets betydelse.

Hon föder barn i Addis

Själv är hon ingen typisk biståndsarbetare, för hon är kvinna och har en familj som hon tar med sig till sina stationeringsorter. ”De som skaffar barn anses vara av svagare virke, och saknar kanske den rätta ambitionsnivån.” Hon väljer ort efter genomtänkta riskkalkyler – vad vågar hon utsätta sin familj för? Hon föder barn i Addis. ”Oroa dig inte, det här är Afrika. ALLA har barn”, säger hennes man för att lugna. Efteråt konstaterar hon hur bristfällig förlossningsvården i Etiopien är – och att aldrig föder hon barn där igen!

The Vagina Monologues

På fältet uppsöker Sandlund konsekvent kvinnorna för att höra sig för om deras vardagssituation och syn på naturkatastroferna och krigen. Boken rymmer en rad angelägna kvinnoporträtt, som berättelsen om Victoria, en av ”de tiotusentals kvinnor som håller Afrikas gränser öppna och ekonomin flytande”, trots att den rådande synen här vid gränsen mellan Etiopien och Sudan är att en ärbar kvinna inte behöver egna pengar. Hon försörjs av Mannen. Nere vid floden i Gambella skålar Sandlund i vatten med Victoria, för kvinnorna och för ”de dagar då ingenting händer”.

På fältet uppsöker Sandlund konsekvent kvinnorna

Ytterligare ett exempel på Sandlunds feministiska medvetenhet är hennes arbete för att förbättra situationen för de prostituerade kvinnorna i Addis. De engageras i The Vagina Monologues, en pjäs baserad på kvinnors berättelser om sina kroppar och sitt sexliv. Intäkterna från föreställningarna används till att upprätta och utveckla ett center dit de prostituerade kan komma för att tvätta sig och vila mellan arbetspassen, och är i alla fall ett konkret resultat av biståndsarbete.

Eva Ensler har skapat pjäsen som sattes upp första gången 1996. Sedan dess har den spelats i hundratals länder och genererat en internationell rörelse mot kvinnovåld. I boken uppges att rörelsen som baseras på frivilligarbete dragit in 80 miljoner dollar.

Alla vill bort

Stora pengar handlar det också om i kapitlet ”Alla vill bort”, som berättar om Ermias och massutvandringen från Östafrika till Europa. Här kombineras en berättelse om en individs öde med kalla fakta. Ett par år innan den arabiska våren fick den libyske diktatorn Khadaffi 80 miljoner euro från EU för att hindra migrationsvågen.

Historien om EU:s invandringspolitik och om hur den libyska regimen skötte sin uppgift är ett omskakande vittnesmål om bestialiskt och ofattbart våld. Den står mitt i boken, som dess glödande kärna och ett öppet sår.

Historien om EU:s invandringspolitik och om hur den libyska regimen skötte sin uppgift är ett omskakande vittnesmål om ett ofattbart våld

Också den etiopiska flyktingpolitiken lämnar mycket att önska. På plats där skrev Sandlund kolumner för Ny tid och Hufvudstadsbladet, men aldrig om politiska frågor. Det hade kostat henne jobbet, förklarar hon. I Etiopien verkar statscensuren bland annat på nätet, men redan under Sandlunds första vecka i landet visar den etiopiska sekreteraren hur man går runt den. Det ger biståndsarbetaren anledning att fundera över de europeiska respektive de afrikanska förhållandena:

”Det är möjligt att världen blir mindre, men synfältet blir också snävare om man inte aktivt kämpar emot. Många människor i Etiopien verkar i det tysta ha hittat metoder som fungerar, men hur gör man det i väst där man ibland inte ens ser strukturerna?”

Emellanåt när biståndsarbetaren själv står handfallen inför verkligheten i Addis är det bara hennes barn som förstår att ställa den rätta frågan: Varför?

Biståndsarbetarens bagage

Bokens styrka är dess många bottnar: biståndsarbetarens starka engagemang i sitt arbete som tydligt framgår, hennes rannsakan av branschen samt att det oklara och osäkra i hennes förhållningssätt till det västerländska respektive det afrikanska framgår. Hon tillåter sig själv att ena gången ta seden dit hon kommit: ”Att inte veta säkert hör till de där sakerna som skaver i början, men som man snabbt lär sig acceptera.” Och att andra gången favorisera västerländsk organisation framom afrikansk oordning.

En vit kvinna märker att  att hennes etnicitet överordnas hennes kön

Som vit menar Sandlund att hennes etnicitet överordnas hennes kön. Hon betraktas av lokalbefolkningen i det närmaste som könslös och som Den vite mannens ställföreträdare. I biståndsarbetarens kulturella bagage ligger helt klart en olöst problematik, det är varken lätt att förhålla sig till det eller till det afrikanska nuet.

Jag hade gärna låtit bli att kommentera att förlaget brustit i sin hantering av manuskriptet, om det inte varit för att korrekturfelen i boken är så iögonenfallande många. Tyvärr ger det här bitvis ett intryck av slarv och brådska. Sandlunds manus hade förtjänat mer omsorg.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto