Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Historiens härva förblir trasslig

Ann-Christine Snickars, 1.6.2012
Antonio Tabucchi: Tiden åldras fort 128 s., Wahlström & Widstrand 2011 Kääntäjä(t): Olov Hyllienmark

Antonio Tabucchi har funnits på svenska sedan slutet av 1980-talet och hans genombrott för en större läsekrets skedde 1996 med romanen Påstår Pereira, som handlar om en journalist som arbetar på en tidning i Lissabon i Salazars Portugal. I grannlandet Spanien blomstrar Francos regim, och pressen får gå på tårna också i Portugal. Men romanen är långt ifrån pamflett, den låter gestaltningen ligga på det individuella. Diktaturen tränger i stället in i det personliga livet som något oformligt, svårgripbart och samtidigt mycket konkret. Som en sorg, likt den sorg Pereira bär efter sin döda hustru.

Man kan nästan säga att Europa är huvudpersonen

Tabucchi föddes i Italien 1943, han har räknats som en av de mest betydande författarna på italienska. Men hans förankring är snarast europeisk, under sitt liv har han varit verksam och bosatt Italien, Portugal och Frankrike.  I den och tunna volymen Tiden åldras fort, som kom ut i höstas i Olov Hyllienmarks kompetenta översättning, kan man nästan säga att Europa är huvudpersonen. Ett halvår senare nåddes vi av dödsbudet, som sorgligt överrumplade hans läsekrets som hade spetsat sig på att få ta del av en åldrande författares genomskådande, på samma gång tröstande och oroande prosa. Tabucchi dog den 25 mars i år. Han blev 69 år. Han nämndes med jämna mellanrum som nobelpriskandidat.

Där historien gjort ett hopp

Tiden åldras fort består av nio berättelser där tiden – historien – så att säga gjort ett hopp, börjat om och lämnat människorna med ett tänkesätt som tillhörde ett raserat samhällssystem, en sjukdom, en ensamhet, en ångest. Novellen ”Moln”, som är den mest novell-lika berättelsen i samlingen, läser man kanske innerligare när man vet att författaren inte längre finns i de levandes skara. Den beskriver ett möte och ett samtal mellan en skarpsynt liten skolflicka och en före detta soldat, en dödssjuk man på en skinande solig strand på en semesterort. Novellen är inte självbiografisk men den innehåller mycket av det Tabucchis författarskap rör vid. Hans personer tycks alltid leva i en kris, eller i varje fall i ett permanent oroligt tillstånd.

Hans personer tycks alltid leva i en kris

”Moln” har ovanligt mycket dialog, de övriga berättelserna är mer relaterande, vissa är närmast inåtvända skildringar av ett stillastående, ett väntande eller ett hopplöst tillstånd. Barnet i ”Moln” för in en energi och en livslust, men skildringen är, samtidigt som den är bedrägligt realistisk, också på ett plan stiliserad. Man kunde frestas att avläsa gestalterna mer opersonligt, som representanter för tidens gång, eller bara som kroppar i tiden, mannen har tiden bakom sig, barnet har den för sig. De är distanserade och samtidigt nära. Och så som de är också jag.

Flera av berättelserna i Tiden åldras fort är mer svårforcerade. Och kanske borde man inte tänka på dem som noveller, utan hellre som ett slags iscensatta essäer, där författaren komprimerat historiens och livets gång i ett särskilt skeende, en särskild gestalt. Personerna drivs av rationalisering, av förnekelse, av vanan, eller av – ingenting.  I ”De döda till bords” fortsätter den före detta Stasiagenten  att spana på människor i sina kvarter i Berlin, spionaget har blivit en andra karaktär, och objektet, den han bevakat, till slut viktigare än han själv. I en annan berättelse, ”Generaler emellan”,  får man följa en ungersk general som fängslats efter en angivelse. Mötet med angivaren blir ett bisarrt och festligt samförstånd. Det som står i historieböckerna kan i efterhand förefalla rätlinjigt, människorna som upplevt händelserna ser ändå till att historiens härva förblir trasslig.

Europas skumma vrår

Tiden åldras fort lyser snabbt med en liten ficklampa in i Europas skumma vrår. Glömskan gör sig påmind. I en intervju som Tabucchi gav för Sveriges Radio när han besökte Stockholm för ett par år sedan, ondgör han sig över högerpopulismen som vinner terräng i Europa. En skrämmande människosyn sticker upp sitt huvud, menade han, och mest skrämmande är tystnaden hos de intellektuella. Tystnaden inför behandlingen av romerna, inför de brutala utvisningarna av rumänska romer som inträffat i Italien och i Frankrike. Senare har likande brutaliteter skett också i andra länder, t ex hos oss.

Glömskan gör sig påmind

Man måste minnas att romerna förintades i hundratusental i nazisternas utrotningsläger, och att de till skillnad från judarna inte har fått uppleva någon upprättelse, sa Tabucchi i Stockholm. Man får inte börja sortera människor, när det börjar ske är man verkligt illa ute. Och i dagens Europa där penningen råder försvinner samtidigt all medmänsklighet och moral.

Antonio Tabucchi var en frispråkig person, hans författarskap kan få kallas politiskt, men hans sätt att närma sig sitt stoff är närmast filosofiskt. Mottot för boken, som också lämnat ifrån sig dess titel, är hämtat ur ett försokratiskt fragment: ”I sin jakt på skuggan åldras tiden fort”.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto