Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Är poesikritik till nytta för läsare av nutidslyrik?

Outi Oja, FM och litteraturforskare, 5.2.2004

Under fyra år har Lysmasken publicerat en hel del poesikritik. Den 30.1 2004 fanns det lite drygt 650 publicerade recensioner, och av dem behandlade närmare 150 inhemsk lyrik. Lysmasken har alltså aktivt ägnat sig åt att recensera finländsk lyrik. God poesi är alltså fortfarande en god nyhet någonstans.

Sedan sin kläckning för snart fyra år sedan, i mars 2000, har Lysmasken publicerat recensioner av litteratur som får en liten spridning och lite uppmärksamhet. Man har ansett att särskilt lyriken är i marginalen. Detta har betonats redan i Lysmaskens första ledare. Kari Levola (1.9 2000) konstaterade att lyrik och översättningslitteratur verkar vara marginallitteratur vad gäller dagstidningarnas recensioner.

Poesikritikens betydelse är olika för olika läsare: poeten hoppas få feedback på sitt eget arbete, en sporadisk läsare av lyrik en bild av vad det lönar sig att läsa och av det som händer på det litterära fältet. Litteraturforskaren hör kanske till den senare gruppen, men hur går det när hans eller hennes primärkällor nästan uteslutande består av recensioner? Vad kan Lysmaskens recensioner ge mig, en litteraturforskare som ägnar sig åt finskspråkig, ung 1990-talslyrik och dess metalyrism? Hurdana problem kan uppstå då man använder sig av recensioner som forskningsmaterial?

När en forskare undersöker 1990-talets litteratur för sin doktorsavhandling måste hon eller han fokusera på recensioner – det finns inget forskningsmaterial om nya författare. Med undantag av några korta artiklar och pro gradu-avhandlingar har det endast skrivits recensioner om till exempel de lyriker – som Tomi Kontio, Seppo Lahtinen, Annukka Peura och Helena Sinervo – jag undersöker. Av denna orsak kan litteraturkritik ha en rent av betydande ställning som vägvisare för en forskare i samtidslitteratur. Recensenterna kan alltså indirket påverka i vilken riktning forksningen, och därmed också litteraturhistorien, definierar vår tids litteratur. Detta är inte endydigt opromblematiskt.

Objektivt eller subjektivt?

I Lysmaskens recensioner av inhemsk lyrik är kritikerna i huvudsak markerat objektiva. De berättar om det recenserade verket genom att gömma sin egen åsikt i det allmännas mantel. Man använder uttryck som ”det mest iögonfallande med Pyysalos andra lyriksamling är det otroligt frimodiga namnet” i stället för att tala direkt som kritikerjag. Det finns dock några mycket subjektiva recensioner som koncentrerar sig på känslor. Till exempel Ukkosen odottajat av Pauliina Haasjoki har fått recensentens känslor att svalla.

Det är inte självklart att någondera sättet är bättre än det andra. Dåligt blir det om en subjektiv recension blir överdrivet subjektiv och glömmer att analysera boken. En objektivt orienterad recenesent kan råka ut för samma problem. Ur läsarens synvinkel är det problematiskt om man inte klart kan se vad som är överdrivet och vad som inte är det.

Litterturforskaren kanske ger sig på att i recensionerna leta efter ny information som skulle kunna ge nya tankar och möjligen citat till forskningen. Så vitt jag kan se ger objektivitet och analys detta i högre grad än subjektiv analys av känslor. Detta grundar sig kanske på att utredning av känslor får stå tillbaka också inom vetenskapligt skrivande. Samtidigt kan subjektiv känsloanalys vara till gagn för en läsare som söker information om vilken diktsamling som skulle kunna ge de känsloupplevelser hon eller han är ute efter. En forskare, som har läst boken många gånger och varit med om upplevelserna i den före hon eller han bekantar sig med recensionen, har dock inte nytta av en känslobetonad recension i sitt arbete.

Det senare problemet uppstår också alltid kring recensioner som är korta och snabbt skrivna presentationer av boken. En recension som som koncentrerar sig på presentation av en diktsamling hjälper inte en forskare som letar material till sitt arbete. Detta problem verkar gå hand i hand med recensionens omfattning. När recensenten knappt hinner öppna munnen och sjunga sin korta presentationsvisa får publiken ingen minnesbild av verkets tonart. Inte heller forskaren hittar något av substans.

Det är förstås värt att fråga sig om litteraturkritiken skall stå till tjänst för forskarläsaren. I ett bredare perspektiv har detta att göra med frågan om vem kritiken borde rikta sig till och hurdana tyngdpunkter en recension borde ha. Varje kritiker har utan tvivel sin egen linje som hon eller han tillämpar vid analys av ett verk. Ändå skulle linjen kunna förändras till och med kraftigt enligt det recenserade verket och naturligtvis också enligt den läsande målgruppen – det är skillnad på att skriva till exempel genrekritik för en branschtidskrift och en recension av samma verk för en landskapstidning.

En forskare behöver modiga jämförelser

Man skulle önska att kritikerna skulle betjäna lyrikläsaren genom att professionellt bekanta sig med det litterära fältet i större utsträckning än det enskilda recenserade verket och försöka skapa jämförelsepunkter mellan tidigare generationer och nya lyriker. Jag anser att detta inte görs tillräckligt i Lysmaskens poesirecensioner. Även om kritikern tycker att det känns vågat att göra jämförelser kan de ofta öppna nya synvinklar på det recenserade verket för läsaren, också forskarläsaren. Kankse recensionen borde vara just en text som väcker diskussion och vida tankebyggnader, kanske man inte behöver vänta sig att den skall lämpa sig som material för vetenskaplig forksning.

Det vore vara bra om man mera än idag skulle kunna fundera också på det enskilda verkets roll eller art i dagens litteratur, även om det verkar svårt för kritikern. Kommentarer av den här sorten och deras betydelse betonas i dagens litteraturdebatt, eftersom böckernas livscykel har blivit kortare. Till exempel har jag i mitt eget arbete upplevt kritikers kommentarer om en prosadikts ställning i nutidslitteraturen som viktiga. Jag har kunnat spegla kritikernas kommentarer mot mina egna observationer.

Jag anser att det till kritikerns yrkesmässiga plikter borde höra att allt mer se till att recensionen för fram också annan litteratur än enbart det recenserade verket. Det skulle förhindra att böcker glöms bort så snabbt som man i Lysmaskens texter har hävdat. Det här förutsätter givetvis att recensenten känner till och flitigt följer med det litterära fältet. Borde det inte vara en självklarhet i kritikerns arbetsbeskrivning? Man kan fråga sig om en av orsakerna till böckers förkortade livslängd är att man överallt på det litterära fältet håller sig snävt till ett specifikt ögonblick i stället för att se jämförelsepunkter på andra håll. Kritikerna skulle här kunna upprätthålla debatten tillsammans med forskarna.

Etik kräver motiveringar

Under de senaste åren har det debatterats kring poesikritikens ställning och stil på Lysmasken såväl som till exempel Tuli & savus sidor. Skall kritikern alltid recensera i positiv anda? Får man framföra också hård kritik? Vad betyder då denna positiva kritik? Är det kritik som bokstavligen berömmer eller åtminstone talar neutralt om alla verk som recenseras, oavsett hurdana de är?

Lysmasken har jag inte sett osakliga recensioner som går till personligheter. Det tycks däremot finnas också bitande saker att säga om vissa verk – dock verkar kritikernas tänder lyckligtvis eller olyckligtvis vara tämligen ovassa. Särskilt irriterande är texter där man recenserar verket och kommer med kommentarer som inte underbyggs. Det finns ingen orsak att kritisera något om man sedan inte motiverar kritiken genom att hänvisa till texten eller citera den.

En intressant fråga väcks också av recenserande av kolleger, där poeter recenserar andra poeters verk. Det har funnits väldigt mycket av dem i MotMot, men till exempel Juha Siro, Jouni Tossavainen, och Bodil Lindfors recenserar diktsamlingar för Lysmasken. Borde man som forskare ha en annorlunda inställning till dessa recensioner jämfört med recensioner av icke-poeter? Denna fråga känns märklig, inte minst eftersom ett iögonfallande drag hos dessa recensioner är att poeter som kritiker verkar recensera på precis samma sätt som icke-poeter.

Ur en forskares synvinkel är recensionernas karaktär inte oviktig. Utan tvivel påverkas också en forskare av hurdan kritik en viss poet får. Detta i sin tur kan påverka den ställning olika poeter får i ett forskningsarbete. På detta sättt påverkar man eventuellt mycket starkt hur framtidens litterära kanon kommer att se ut. Litteraturpriserna har ändå tveklöst större tyngd, och de föräras åtskilligt sidutrymme i dagens medier. Det är skäl att inte underskatta kritikens tyngd här heller.