Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Litterära stadsvandringar i brokigt sällskap

Tom Karlsson, 15.2.2008
Arne Toftegaard Pedersen: Urbana odysséer. Helsingfors, staden och 1910-talets finlandssvenska prosa s., Svenska litteratursällskapet 2007

Urbaniseringen kom sent till Finland. Ännu in på 1900-talet var huvudstaden Helsingfors en småstad. Det var först på 1910-talet staden kom att expandera och det uppkom en modern, urban kultur. Det här årtiondet var också annars ett intressant, dramatiskt och våldsamt decennium, som innehöll ett världskrig och ryska revolutionen, samt ett klasskrig och en självständighetsprocess i Finland. För den svenskspråkiga befolkningen i Helsingfors var också förvandlingen till en språklig minoritet i en modern storstad av avgörande betydelse för självbilden. Det var nu den finlandssvenska identiteten började söka sig en form. Därför är också 1910-talets finlandssvenska litteratur intressant. Det visar Arne Toftegaard Pedersen i Urbana odysséer. Helsingfors, staden och 1910-talets finlandssvenska prosa.

Toftegaard Pedersen utgår i sin bok från det allmänna, från sociologiska och filosofiska teorier om hur den urbana moderniteten påverkar människan, och går vidare till det mer specifika, Finland och staden Helsingfors under 1910-talet. Den urbana storstaden brukar ofta ses i samband med modernismen. I Finland kom modernismen in via den finlandssvenska lyriken och Södergran. Denna lyrik behandlade sällan en urban miljö eller urban tematik. Det är ironiskt nog i den mera traditionella prosan det växande Helsingfors fick sina skildringar.

Decenniet sett ur vidvinkelperspektiv

Den största glädjen med Toftegaard Pedersens digra monografi är att han använder sig av ett vidvinkelperspektiv. Han låser sig inte vid kanon, utan försöker utvidga den. Därför är det åtminstone för mig en hel del främmande skriftställare som tas fram. 1910-talet, urbaniseringen i Finland, det finska, finländska och finlandssvenska identitetsbygget framträder på ett fascinerande vis. Det kanske beror på att han som uppvuxen i Danmark har förmågan att se på traditionen utifrån.

I likhet med Finlands svenska litteraturhistoria väljer Toftegaard Pedersen en bred litteratursyn. Förutom rent höglitterära texter tar han med populärlitteratur, detektivromaner, kåserier, memoarer och annat som ger en mera direkt känsla av det moderna urbana livet. Han bidrar t.ex. med ett längre referat av Gabriel Sandens Money, en äventyrlig storstadsskildring från New York och Chicago, som sätts som jämförelse till det ändå ganska småstadsaktiga Helsingfors.

Att Toftegaard Pedersen också visar fram många kvinnliga författare, som ofta glöms bort, är ett annat lyckat drag. Han ger dem utrymme och diskuterar deras situation. Det kom fram en hel del kvinnliga författare på 1910-talet, men de försvann snart ur de litteraturhistoriska standardverken. Man får vara tacksam för att Toftegaard Pedersen inte hållit sig till en traditionalism som sorterar bort kvinnornas erfarenheter.

Naturligtvis innebär det inte att de författare som traditionellt fått exemplifiera decenniet skulle saknas. Mikael Lybeck, Arvid Mörne, Jarl Hemmer, Gustaf Mattsson, Runar Schildt och dagdrivargenerationen får förstås mest uppmärksamhet i boken, men de blir inte allt för dominerande. Författaren har dessutom ett fräscht idéhistoriskt förhållandesätt till dem och sätter in dem i en allmän idéhistorisk kontext.

Dagdrivaren är en man

Ett spännande drag författaren gör är att se dagdrivarförfattarna ur ett manlighetsperspektiv, som en protest mod de aktivistiska, handlingsromantiska idealen, som visade sig allt för tydligt i de krig som pågick detta decennium. Av någon konstig anledning brukar första världskriget inte synas så mycket i den finländska historiebilden. I Urbana odysséer visas genom Dagmar Ruins Där kriget går fram att världskrigets ohyggliga ansikte också kunde tränga sig in i den finlandssvenska medvetenheten.

”Finns det kvinnliga dagdrivare” frågar sig författaren i kapitlet om Kersti Bergroth och Karin Smirnoff. Dessa författare har vissa likheter med de manliga dagdrivarna, men deras flanörer är ändå män. Kvinnliga dagdrivare sågs nog på den tiden som prostituerade och kunde lättare än prydliga, borgerliga män dömas för lösdriveri. Hos många kvinnliga författare kan man i stället finna ett socialt tema. De vandrar som Toftegaard Pedersen uttrycker det, ”fjärran från flanörstråken”. Så, genom att ta med kvinnorna, kommer också arbetarklassen in i litteraturhistorien, framför allt i Anna Åkessons och Sigrid Backmans böcker. (Börjar det inte bli dags för någon att skriva en monografi över Sigrid Backman?)

Ett standardverk är fött

Urbana odysséer kan försvara sin plats som ett blivande standardverk, genom att den så tydligt bryter mot det homogena hos många av sina föregångare och tar upp och problematiserar frågor om kön, etnicitet och klass inom litteraturen. I och för sig håller jag nog med Iraida i Zinaida Lindéns roman Takakirves – Tokyo, som osäkrar sin pistol, då hon hör ordet identitet. Ändå är det intressant då Toftegaard Pedersen visar hur drabanterna i slaget om finlandssvenskarnas identitet redan hade sina positioner klara på 1910-talet och diskussionen ändå fortsätter och fortsätter.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto