Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I närheten av en riksväg – berättelser om landsbygd och manlighet

Freja Rudels, 23.10.2020
Axel Åhman: Klein 169 s., Schildts & Söderströms 2020

Det är inte alla som vet att asfalt talar ett eget språk. Det är inte alla som kan höra euforin i vinandet av däck mot nylagd asfalt. Och det är inte alla som kan läsa skikten av försummelse som tjälbölder och -kratrar vittnar om. Eller dubbelmoralen i de valhänta lappningar som strös ut i väntan på ny beläggning. En väntan som i mången avkrok är bestående.

Det är inte alla som vet att asfalt talar ett eget språk. Axel Åhman hör till dem som vet

Axel Åhman hör till dem som vet. I öppningsnovellen i debutsamlingen Klein placerar han sin huvudperson Sven i skärningspunkten mellan nylagd och lappad asfalt. Där glider han fram på cykel, med munnen på vid gavel. Den låter sig inte stängas eftersom han är ”klein” (klen):  ett måndagsexemplar till människa med diverse diagnoser. Sven fördriver sina dagar på en bensinmack där han ibland och på nåder blir kallad till stammisarnas bord, som tyst åhörare eller allmänt åtlöje beroende på vad gubbarna för stunden har behov av.

Vid stambordet avhandlas den kompletta onödigheten i ett nytt skrytbygge till bensinmack vid riksåttan. Det är början på ett shoppingkluster som ska invigas med pompa och ståt och utdelning av gratis ämbar. Sven må vara lite klein i knoppen, men hörseln är det ingen fel på, eller den emotionella fattningsförmågan eller känslan för asfalt. Han är ett fungerande kalkerpapper att avläsa den spänning mellan försoffat självgod gubbighet och kommersialiserad förändring som de flesta av Åhmans noveller tematiserar.

Där förmågan att trimma en moped bestämmer din manlighet

Vi befinner oss genomgående i närheten av riksåttan. I en värld befolkad av älgjägare, bönder och kommunalt anställda. Merparten av huvudpersonerna är på något sätt kleina. Inte nödvändigtvis i knoppen som Sven, utan i sin förmåga att hantera en boll, trimma en moped, dra halsbloss eller sänka en pissljummen öl. Framför allt är de kleina i sin manlighet. Samtliga är de nämligen män, och det är ju just för män kleinhet är problematiskt. Om en kvinna är klein är det antagligen frågan om en rent fysisk beskaffenhet och snarast önskvärt, åtminstone i den skärgårdshåla där jag vuxit upp och vuxit fast.

Manlighet i skev och känslig tappning ligger i tiden. Författare som Peter Sandström, Kaj Korkea-aho och Rafael Donner synar glappen mellan trångt ideal och spretande verklighet och i författarskap som Jonas Hassen Khemiris och Juha Itkonens kan man skönja en märkbar förskjutning av idealet från hårdnackad motorkompetens mot mjuk emotionalitet.

Å andra sidan är den värld där manlighetsdramerna förläggs så kringskuren och försvinnande att den nästan borde k-märkas

I Åhmans noveller är maktordningen å ena sidan den klassiska: råstyrka, bollsinne och BMW är hårdvaluta. Å andra sidan är den värld där manlighetsdramerna förläggs så kringskuren och försvinnande att den nästan borde k-märkas.

Frågan är vem som egentligen är sårbarast. Är det gubbarna som vuxit fast i sitt stambord på gamla macken eller byfånen Sven som kan känna den stora stationens lockelse? Är det han som kan räkna upp fler motoroljor än böcker, eller han som inte visste vad en vise-grip var? I slutändan blir svaret ganska uppenbart. När framtidens män drar in från väster med rosa Lacoste-tröja och tummen mitt i handen är det bondefärdigheterna som gör dig till dräng.

Beprövade bullriga knep mot lågmäld tragikomik

Formmässigt är Åhmans noveller säkra. Det är skickligt komponerade små helheter, men utan risktagningar eller experiment. Att humorn är en av strängarna på Åhmans författarlyra är knappast förvånande, känd som han är från humorgruppen KAJ. I novellsamlingen förekommer beprövade KAJ-knep som dialekt och påträngande smörgåstårta. Men om man vrider sig av skratt till tonerna av kaktrakasserierna i ”Pa to ta na kako?” så är det den lågmälda tragikomiken som bär längst i Klein. De texter som förlitar sig mest på humorn tenderar att bli mer plojer än noveller. När Åhman ger sig in på existentiella smärtpunkter är däremot humorn ett utmärkt skydd mot melodramatiska fallgropar.

Kommundirektören är en röv, havremjölk ett tecken på stundande apokalyps och grundskolan igenom är ditt människovärde ett med dina idrottsprestationer

Rätt långt förlitar sig Åhman på klichéer. De roliga poängerna, hierarkierna och spänningsfälten mellan nytt och gammalt tecknas med välanvända medel. Finnar kan bada bastu och lyssnar på Iskelmä. Rikssvenskar kan inte hugga ved och döper sitt barn till Zara med Z. Kommundirektören är en röv, havremjölk ett tecken på stundande apokalyps och grundskolan igenom är ditt människovärde ett med dina idrottsprestationer.

Igenkännandet  – allt sånt som hör landsbygden till

Även i miljöskildringen är mycket bekant. Samlingen igenom nickar jag igenkännande åt allt från den lilla byskolans naturlagar till missnöjet med kommunalt upphandlat vinterunderhåll och älgjakten som mandomsprov – allt sånt som också hör min landsbygd till. Jag gläds över att någon sätter ord på det, bekräftar mina iakttagelser och min blick. Samtidigt önskar jag att orden tog mig vidare, visade mig något utöver det jag redan visste.

Jag gläds över att någon bekräftar min blick. Samtidigt önskar jag att orden tog mig vidare, visade mig något utöver det jag redan visste

Beträffande landsbygden når Åhman inte riktigt dithän. Men i gestaltningen av manlighet händer det att han gör det, i glimtar av omsorg och ömhet förklädda till verktygsbackar och generatorer eller i en sista nådestund av lek när det redan är uppenbart att lekarnas tid är över.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto