Konsten att berätta går mot sitt slut, skrev den tyske filosofen och kulturkritikern Walter Benjamin (1936), på tröskeln till andra världskriget. Han jämförde det moderna splittrade samhället med den förmoderna epoken och dess muntliga berättande, och hävdade att berättelserna inte längre fungerade som redskap när det gällde att dela med sig av sina erfarenheter. Ändå har behovet av berättelser inte alls försvunnit, kanske förhåller det sig helt tvärtom. Det verkar som om just splittringen i samhälleliga verkligheten och gemenskapen ökar människornas behov av berättelser, som hjälper dem att bygga sin identitet och orientera sig i den förvirrande, komplicerade nutiden.

Också affärsmännen har kunnat lukta sig till törsten efter berättelser. Å ena sidan omges vi av en aldrig tidigare skådad mångfald av berättelser, å andra sidan lever vi i en tid av industriell berättelseproduktion. Just den här tudelningen är specifik för vår tids berättelser. I värsta fall utsätter oss den industriella berättelseproduktionen för intrigbyggen som upprepar ett och samma mönster och undviker allt risktagande. Till mönstrets föregivet självklara utgångspunkter hör en konsumtionsorienterad livsstil, drömmar om en heterosexuell äktenskapslycka och en idealisering av ungdomen. Det krävs en hel del initiativ, nyfikenhet och kunskap för att individen på egen hand ska lära känna den väldiga och mångfacetterade berättartradition som till exempel internet och biblioteken kan erbjuda oss i princip gratis.

I dag är när vi manipuleras till att köpa och sälja berättelser är de lättast säljbara de mest synliga – och lättast åtkomliga. När vi ska strukturera vårt kunnande till ett säljande varumärke för vår arbetsgivare uppmanar karriärcoacherna oss att skapa berättelser. Genom att berätta en historia vill reklamen koppla produkten till ett liv vi drömmer om, eller som man önskar att vi skulle drömma om. Också journalistiken har blivit mer berättelseinriktad, för berättelser säljer bättre än ansiktslösa fakta.

Sociala medier har blivit avgörande för hur människor skapar narrativa identiteter och delar berättelser i sin vardag.

De nya medierna påverkar obönhörligen vårt sätt att berätta. Det är klart att berättelserna fortfarande fungerar som verktyg när man vill förmedla erfarenheter, så som det förhöll sig för länge sedan under lägereldarnas tid. Facebook, och överhuvudtaget sociala medier, har blivit avgörande för hur människor skapar narrativa identiteter och delar berättelser i sin vardag. Detta ger upphov till en ny sorts berättandegemenskap. Samtidigt drar Facebook nytta av den information som ges genom riktad reklam och annonser för sådana produkter som man tror passar in i just ”vår berättelse”.

Litterära berättelser och perspektivmedvetande

Under de senaste årtiondena har såväl litteraturen som de andra konstarterna, medierna och vetenskapen intensivt grunnat över berättelsernas betydelse för människans existens. Till exempel Michel Tournier (1977) har beskrivit berättelserna som ”syre för själen”, och Paul Auster (1997) konstaterar att vi inte kan leva utan berättelser. På ett eller annat sätt lever vi alla av berättelser från vårt andra levnadsår ända fram till vår död. Margaret Atwood (2010) å sin sida säger att ”förmågan att berätta en historia” är ”kärnan i det att vara människa”. Dessa författare är övertygade om att berättelserna är nödvändiga, förutom för vår fantasi också för våra personligheter, för vår förmåga att tänka och för utvecklingen av vårt känsloliv och vår sociala kompetens.

Många av oss har också redan som små blivit uppmuntrade att läsa, just för att man länge trott att läsning är utvecklande. Men i dagens instrumentella tänkande och i en värld som är inriktad på snabba vinster har litteraturen förlorat sin ställning. På senare tid har ändå många filosofer och litteraturforskare stigit fram till litteraturens försvar i det nutida samhället. Nyligen har också tanken om litteraturens välgörande inverkan fått stöd av Vetenskapen. En empirisk studie som publicerades i tidskriften Science visade nämligen att försökspersoner efter att ha läst skönlitteratur klarade tester i empatisk förmåga och social kompetens bättre än de som läst facklitteratur, populärlitteratur eller inget alls (Kidd & Castano 2013). Många litteraturforskare förhåller sig tvivlande till detta slags forskning. Det klassiska motargumentet formades i tiden av George Steiner, som ansåg att Auschwitz, massmorden som skedde i hjärtat av den europeiska civilisationen, var ett bevis på att litteraturen inte gör oss till bättre människor. Studien som publicerades i Science påstår förvisso inte heller att litteraturen nödvändigtvis skulle göra oss till goda människor. Vad är det den vill visa, mer precist?

Studien visar framför allt att litteraturen ökar förmågan att se saker ut ett annat perspektiv. Den här förmågan är i sig ingen garant för ett etiskt handlande. De som deltog i experimentet berättade – efter att de hade läst skönlitteratur – hur de skulle handla i några tänkta situationer. Det bevisar förstås inte att de skulle handla på samma sätt i en verklig situation. I sina slutsatser verkar de som utförde studien inte ha tagit tillräcklig hänsyn till att de tänkta scenerierna och handlingarna i verkliga livet skiljs åt av en avgrund. Litteraturens inverkan på mänskligt handlande är mycket svår, om inte omöjlig, att mäta. Man kan ändå inte dra konklusionen att inte förmågan att inta ett annat perspektiv och att överhuvudtaget bli medveten om olika synvinklar, skulle vara etiskt relevant. Perspektivmedvetenhet kan vara ett nödvändigt villkor för ett etiskt handlande, om än inte ensamt tillräckligt.

Litteraturens berättelser låter oss ofta möta perspektiv som är alldeles annorlunda än de vi stöter på i vår vardag. Filosofen Martha Nussbaum (2012) framhåller att litteraturens etiska potential är kopplad till dess förmåga att erbjuda oss synvinklar som låter oss komma i kontakt med förtryckta gruppers erfarenhetsvärld. Detta är utan tvivel en av litteraturens viktigaste uppgifter, men jag värjer mig i princip mot ståndpunkten att man på förhand skulle kunna definiera de värden enligt vilka litteraturen kunde rättvisemärkas och godkännas som kurslitteratur. Som till exempel Jacques Derrida (1993) har konstaterat är litteraturens egenart som institution just dess frihet att ”säga allt” (tout dire). Därför får den inte bindas av några på förhand postulerade värderingar. Litteraturen är snarare en undersökning och ett skapande av etiska värden än en illustration av förhandsgivna värden. Vi borde vara öppna för möjligheten att litteraturen kan förändra vår uppfattning om vad som överhuvudtaget är etiskt.

De litterära berättelserna är undersökningar av möjligheterna att vara människa.

Nussbaum verka anta att det bara är inlevelsen i litterära personer som tjänar som rollmodeller, eller förtryckta som väcker vårt medlidande, skulle vara etiskt värdefullt. Som jag ser det borde ändå litteraturens förmåga att utveckla vår perspektivmedvetenhet förstås som ett mer mångfacetterat fenomen. I till exempel Jonathan Littells roman De välvilliga (Les Bienveillantes, 2006) tillhandahålls en ond persons synvinkel, som jagberättare fungerar en före detta SS-officer. Den här medvetet konstruerade synvinkeln – raka motsatsen till en positiv rollmodell – som det är svårt att identifiera sig med, kan ändå hjälpa läsaren att få värdefulla insikter i de mänskliga – och det moderna västerlandets – mekanismer, som möjliggjorde de industrialiserade massmorden i Nazityskland, och som till dels är närmare oss än vad vi kanske vill tänka oss. Berättelsens etiska dimension finns inte i de värden som huvudpersonen representerar, utan är en oskiljaktig del av verkets helhetsstruktur.

Narrare

Som jag ser det är det viktigt att undersöka både de kulturellt sett dominanta och de ”alternativa” berättelser som litteraturen erbjuder, och deras inbördes förhållande. Den tanken var en av utgångspunkterna till att några kollegor vid Tammerfors universitet grundade det multidisciplinära centret för berättelseforskning, Narrare. På forskningscentret studerar vi berättelser som uttryck för en kulturell betydelsepraxis ur olika vetenskapliga synvinklar. Ur litteraturvetenskapens, samhällsvetenskapernas, psykologins, filosofins, historievetenskapens, pedagogikens, spelforskningens och hälsovetenskapens synvinklar. Vår utgångspunkt var idén att berättelsens närvaro på de mest varierande livsområden, till exempel i erfarenheten av sjukdom, ålderdom, lärande och växande, i byggandet av identiteter och i gestaltningen av det förgångna, det nuvarande och det kommande. På alla dessa områden gör vi berättelser av våra erfarenheter, både på basis av kulturellt dominerande berättelsemodeller som vi suger åt oss från olika medier, och i ljuset av de skönlitterära berättelser som påverkat oss.

I berättelseforskningen koncenterar forskningscentret sig på dialogen mellan olika discipliner. Man vill utveckla metodologiska redskap för berättelseforskare på olika områden. Ett centralt område för forskningsintresset är förhållandet och samspelet mellan konstens och vardagens berättelser: de kulturella modeller som får oss att skapa berättelser av våra erfarenheter och de sätt som man i de olika medierna reproducerar, manipulerar och ifrågasätter dessa modeller.

Litteraturen som undersökning av tillvarons möjligheter

I dag tänker man sig att människan alltid har berättat historier. På så sätt kan man säga att varje tidsålder i någon mening är berättelsernas tid. Men berättandet har haft olika uppgifter och betydelser under olika tider. Uppskattningen av dem har också varierat, liksom medvetenheten om hur mångfacetterat och på hur många vis berättelserna formar vår värld. I den berättelsernas tid som är vår har berättelsen blivit ett forskningsobjekt som man upplever som viktigt, för vi förstår att berättelserna tränger in i så många av människans livsområden. Berättelserna konstruerar både den samhälleliga verkligheten och det kulturella minnet och identiteten, rädslorna och drömmarna hos grupper av människor och hos enskilda.

Det är viktigt att forska i litteraturen i relation till andra kulturella berättelser som litteraturen både reproducerar och ifrågasätter. Man kan definiera skönlitteraturens egenart som dess förmåga att berätta historier som bestrider och ifrågasätter sådana kulturellt förhärskande sätt att förse världen med betydelser som hotar att krympa de existensmodeller som erbjuds oss, och därmed vår uppfattning om vad som är möjligt. De litterära berättelserna är undersökningar av möjligheterna att vara människa. Som bäst vidgar de ens tänkande, våra möjligheterna ett leva och uppleva – vår förmåga att föreställa oss varifrån vi kommer och vart vi skulle kunna vara på väg.

Hanna Meretoja

Skribenten är professor i allmän litteratur vid Tammerfors universitet och direktör för forskningscentret Narrare

Källor :

Atwood, Margaret 2010, Why We Tell Stories. Big Think. http://bigthink.com/videos/why-we-tell-stories.

Auster, Paul 1997, The Art of Hunger. Harmondsworth: Penguin Books.

Benjamin, Walter 1936/2007, ”Der Erzähler.” Gesammelte Schriften II. Frankfurt am Main: Suhrkamp.

Derrida, Jacques 1993, Passions. Paris: Galilée.

Kidd, David Comer & Emanuele Castano 2013, “Reading Literary Fiction Improves Theory of Mind.” Science, 342 (6156), 377–380.

Meretoja, Hanna 2014, ”Nussbaum, hermeneutiikka ja kirjallisuuden eettinen potentiaali.” Ajatus 70, 113-147.

Monitieteisen kertomuksen tutkimuksen keskus Narrare: http://www.uta.fi/ltl/narrare/index.html.

Nussbaum, Martha 2012. Talouskasvua tärkeämpää. Miksi demokratia tarvitsee humanistista sivistystä? Suom. Timo Soukola. Helsinki: Gaudeamus. (originalets titel: Not for profits. Why Democracy Needs the Humanities)

Tournier, Michel 1977, Le Vent Paraclet. Paris: Gallimard.