Vind och helium

Bearbetade dikter som baserar sig på sådant som kunde vara taget ur den egna horisonten, kanske i Österbotten, bjuder Berndt Berglund på i sin senaste diktsamling, Vind och helium, som utkommit som en av de första titlarna på  nystartade, författarstyrda österbottniska Ellips förlag.

Berglund förklarar utan att ändå förklara sönder t ex hurdant diktegot är. Visst är slutresultatet lätt kryptiskt som den dikt jag snart ska citera, men det rebusartade går lätt att associera till. Sköna assonanser bildar harmonierande tonslingor, roliga att vila och stanna upp i.

Inåtvänd (som jag lär vara)

springer jag omkring i mitt inre landskap

I det som återstår av det som kråkorna bråkade om

dragkampen som jag blåste av

/…/

Som diktsamlingens titel så tydligt antyder, liksom pärmbilden med kråka i silhuett mot jordklotet, är det här dikt som fungerar som en sorts personliga stilleben, slipade motiv, framberättade i en anda av mogen, levnadsklok livsfilosofi. Stänket självironi klär.  Berglund kan konsten att fånga en bit inre eller yttre verklighet för att skapa något mer allmängiltigt. Det kreativa anslaget bär långt.

En kväll landade/ en utmattad gås på gården// Barnen gav den härbärge i en kista// Den återhämtade sig/ och flög iväg// I kistan fann vi en gåva:/ gården sedd från molnen

Kontemplativ ordväv

Diktläsningen blir till en rofylld resa i diktjagets självanalys, berättad med försoningens kontemplativa ordväv.

Sysslolös eller inte// Väljer// Om jag kunde välja en gång till/ då skulle jag döpa orkaner/ Den första skulle jag döpa efter mig// Nu är det inte så// Nöjer mig med att ligga i hagen/ och tro mig bli människa/ bland dofter som passerar/ som färgmoln

Dikterna är ofta härligt förankrade i landsbygden, sinnenas resa till ursprunget.  Molnlandskapet, det evigt föränderliga, blir Berglunds spegel.

Bildspråket språkar med modernistiska föregångare

Bildspråket språkar med modernistiska föregångare, och Berglund tyr sig gärna till och bearbetar metaforer som diktläsare är förtrogna med från tidigare.  Diktjaget är ofta den halvvilda kråkan som rör sig i människans fotspår och äter människans matrester. En kråka ur bildkonsten manar Berglund fram med sin kråkpoesi – den som återfinns på Gallen-Kallelas kända tavla Gosse och kråka, med motivet barfota gossen med fransiga byxor iakttagande en kråka.

En helt annan fågel hittas i en dikt. En undulat, som i den kända sången ”Fågel i bur”. Den smånätta burfågeln i dikten inser sin dödlighet i sin lilla, tillrättalagda värld som en undulatbur förvisso är. Undulaten, ögonfägnad och undulatsång, fågeln som inredningsdetalj i salongerna, är ett stycke metapoesi à la Berglund.