Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Biografin – en smutsig litterär genre

Agneta Rahikainen, 12.8.2014

Men det måste medges att biografin är en problematisk genre. En bra utgångspunkt är att förhålla sig skeptiskt till sanningshalten i biografier. Redan Virginia Woolf, som själv lekte med biografigenren i Orlando, påpekade att det är omöjligt att skriva en biografi om ett liv som personen i fråga inte själv levt. Men inte ens självbiografier är sanna. Memoarskribenter minns också fel, förskönar, förringar, heroiserar, demoniserar, ljuger och hittar på. Självbiografier kan också skrivas om när mer vatten flutit under broarna, som August Strindberg gjorde med Tjänstekvinnans son. Frågan är om biografigenren alls borde klassas som facklitteratur, i själva verket kanske den handlar om ett mellanting mellan fakta och fiktion. Men som biograf kan man förstås alltid eftersträva en sannolik tolkning där det dessutom kan finnas plats för spekulation, men då måste det tydligt framgå att det handlar om spekulation.

Som litteraturvetare blir jag ständigt påmind om att författarbiografier och att skriva sådana inte är en helt seriös litteraturvetenskaplig sysselsättning. Förmodligen har det att göra med att något av nykritikens särskrivning av liv och dikt fortfarande dominerar inom litteraturforskningen. Det är också möjligt att genrens långa och sega tradition av intim spekulering och psykologisering kring författares sexualitet, tankeliv och psykiska hälsa gjort att biografigenren inte känns helt rumsren. Ändå måste jag här komma med en bekännelse; jag inte bara älskar att skriva biografier jag älskar också att läsa sådana, från olika tider och med olika perspektiv. Jag läser inte sällan flera biografier om samma person, det ger en mer nyanserad bild av det människoliv som beskrivs. Och jag läser både bra, mindre bra och till och med riktigt dåliga biografier.

Uttrycket ”auktoriserad biografi” anser jag vara en fiktiv konstruktion. Vem har rätt att auktorisera en biografi, och vad är det som gör att en auktoriserad biografi är så mycket sannare än någon annan? Protagonisten, alltså objektet för biografin, om den råkar leva, kan förstås anse sig ha rätt att auktorisera, men är han/hon själv alls en pålitlig auktoritet i det här sammanhanget? Hur många gånger har vi hört om biografier som dragits tillbaka av förlaget för att protagonisten protesterat? Givetvis är det inte meningen att direkta lögner och förtal ska ingå i biografier, men vem är det i övrigt som har rätt att bestämma? Här slinker man lätt in på frågor som gäller etik, och det är alltid knepigt. Hur diskret eller frispråkig får man vara som biograf? Har barn och barnbarn rätt att auktorisera, är det experterna som auktoriserar och i så fall på vilka grunder?

Varför skrivs biografier?

Verkliga livsberättelser kan vara precis lika spännande och fascinerande som fiktion. Det är förstås därför vi är så intresserade av att ta del andras liv. Men varför får vissa författare flera biografier medan andra helt intressanta författare blir utan? Ur en historisk synvinkel har genidyrkan varit en utslagsgivande faktor för biografer. En författare som ansetts vara genial, måste också ha levt ett så intressant liv att det ger stoff för biografier. På kuppen sovras inte sällan alla mänskliga svagheter bort och kvar blir en glansbild. Det är fallet med en hel rad biografier om finska stormän, som J. L. Runeberg, Zacharias Topelius och C. G. Mannerheim. Men tiden hinner också fatt dem och plötsligt är deras manschauvinism, antisemitiska åsikter och älskarinnor i fokus. Glansbildens myter förändras till motberättelser, som också de kan innehålla nya myter.

Historiskt sett har det skrivits förhållandevis många biografier i Finland. Det har förmodligen att göra med att landets historia är kort och det har funnits ett behov att också genom flitig biografisk produktion skapa en nationell historia av betydelsefulla stormän och deras heroiska insatser nationen till fromma. Vid sekelskiftet 1900 började kvinnliga biografer bygga upp en nationell historia av betydande kvinnor och kvinnliga pionjärer. En av de flitigaste biograferna inom den här genren var Helena Westermarck, känd som bildkonstnär och skönlitterär författare, och aktiv inom kvinnosaken.

Men det finns också andra motiv bakom behovet att skriva biografier, ett är att rädda en författare från bortglömdhet. Uttrycket ”oförtjänt bortglömd” är något jag alltid reagerar på. Vad är då en förtjänt bortglömd författare? Finns det faktiskt så usla författare att de förtjänas att bli bortglömda? Och hjälper det mot bortglömdheten att få en biografi? Rabbe Enckell hör till de författare som fått sig till del både biografier och en hel rad monografier, skrivna av sonen Mikael Enckell och forskaren Louise Ekelund i Sverige, men har det hjälpt Rabbe Enckell från bortglömdhet? Inte mycket, hans författarskap nämns i raden av finlandssvenska modernister, men vem läser aktivt hans böcker längre?

Och vad är det som gör att vissa författare aldrig får någon biografi om sig, även om deras författarskap fortfarande läses? Och hur är det med alla nulevande författare? Vill vi i framtiden läsa om deras stipendieansökningar, bostadslån och medelklassliv? Mer spännande vore att läsa om deras fattigdom, mentala problem och skaparkriser, men också det har blivit så medelklass och vanligt. Och hur skulle en biografi om Knausgård se ut när han redan har vänt ut och in på sig själv i form av autofiktion? Finns det något kvar att avslöja eller kanske rentav att rätta till?

En intressant kategori av biografier är sådana som skrivs på små språk som svenska och finska om stora världsförfattare som Ernest Hemingway, Virginia Woolf eller Mary Shelley.  Kan de alls ge något nytt i den uppsjö av biografier som redan skrivits på engelska, eller är de bara ett hopplock av udda detaljer och större linjer från sådant som redan publicerats tidigare? Varför är det så få, om ens någon alls av dessa biografier som utkommer på engelska eller tyska?  Biografier som bara använder andra biografier som källor är kanske inte alltid helt pålitliga. Som biograf är det viktigt att åtminstone i mån av möjlighet gå tillbaka till primärkällor som kanske enbart står att finna i arkiven. Att citera vad andra redan citerat av författarens brev eller dagböcker är en risktagning. Är citaten faktiskt rätt återgivna, varför citeras just detta och inte något annat? När man läser flera biografier om samma författare slås man av hur många gånger samma citat återges i lite olika sammanhang.

Människor jag mött

Det är sällan till en fördel om biografen skriver om en närstående person, framför allt när det gäller graden av objektivitet. Biografens relation till protagonisten kan visserligen vara nog så intressant i sig, men är alltid på ett eller annat sätt en partsinlaga. Biografen syns alltid mer eller mindre tydligt i texten. Framför allt är det alltid biografens tolkning vi tar del av som läsare. Det är biografen som väljer vad som tas med och vad som utesluts, vilka källor han/hon baserar sina iakttagelser på och vilka som lämnas bort. Kanske bara de källor som bekräftar biografens tes beaktas, det som motsäger eller nyanserar lämnas bort.

Här spelar också genidyrkan in, goda exempel på biografer som beskriver sina nära vänner är Max Brod om Franz Kafka och Hagar Olsson om Edith Södergran, fastän hon aldrig skrev en regelrätt biografi utan gav ut väninnans brev med kommentarer. Samtidigt kan just sådan här, ”människor jag mött”-biografier vara nog så intressanta eftersom de beskriver en relation snarare än en person eller två. Jörn Donners Elmer Diktonius – Ett liv handlar som känt lika mycket om Jörn Donner som om Elmer Diktonius. Det handlar i det här fallet alltså också om att lyfta fram det egna jagets betydelse; utan biografens speciella vänskap hade kanske författaren i fråga inte varit full så genial är det meningen att läsaren ska tänka.

Människor jag så gärna hade mött

Hur mycket får egentligen biografen blanda in sin egen person? Förmodligen hur mycket som helst så länge någon vill ge ut biografin och eventuellt läsa den. Det finns ju alltid ett personligt intresse hos biografen som ligger till grund för hela det biografiska arbetet. För det mesta handlar det om någon form av beundran men det kan också handla om antipatier. Alla biografier är inte hyllande eller avsedda att glorifiera eller ens nyansera.

Riktigt hemska stilgrepp går att hitta i biografier i genren ”människor jag så gärna hade mött”. Den absolut sämsta biografin jag någonsin läst är kanske Cecilia Hagens bok De osannolika systrarna Mitford (2002). Om de sex engelska adelssystrarna Mitford har det skrivits hyllkilometer, alla systrar var originella och levde otroliga liv och två av dem var öppet nazister, en kommunist. Den svenska journalisten Cecilia Hagen drar sitt strå till stacken på äkta Rita Tainola-manér och uppsöker de två enda systrarna som lever och hon frossar i tidningsurklipp och skvaller, och blandar dessutom in sin egen person. I boken finns ett fotografi av henne själv på drottning Elisabeths gardenparty, så bildbevis finns men vad det har med systrarna Mitford att göra förblir oklart.

Ett annat hemskt exempel i den här genren är Elizabeth Laurin-Cederschiölds Alla tiders kvinna – Mary Wollstonecraft (1759-1797) (1997), som inleds med en dialog mellan författaren och protagonisten där de bl.a. diskuterar begreppet feminism. I inledningen får läsaren också veta att biografen träffat Mary Wollstonecraft under en djup narkos. Hon gör också något som är mycket irriterande när det gäller biografier om kvinnor, omnämner dem med förnamn. Ett annat skräckexempel är tyvärr också fråga om en kvinnlig biograf, Maj Dahlbäck som skrivit Siri von Essen i verkligheten (1989). Hon skriver glatt om ”Siri” som tänker och känner, ett av de mest irriterande greppen en biograf kan ha. Var finns förlagsredaktören när han/hon behövs som bäst?

Ett annat exempel på en biografi som hade mått bra av en mycket strängare förlagsredaktör är Tuula Karjalainens Tove Jansson-biografi som utkom i fjol. Jag har dessutom olyckligt nog läst den på svenska i en misslyckad översättning. Jag hade förväntat mig att få en konstvetares syn på Tove Janssons konstnärskap men får istället en omfattande redogörelse över alla hennes förhållanden till män och kvinnor, konstiga spekulationer om Muminvärlden och detaljerade beskrivningar av målningar som finns avtryckta femtio sidor senare. Litteraturvetaren Boel Westins biografi är på alla sätt mycket bättre.

Biografigenren är också dialogisk, det skrivs biografier och motbiografier, partsinlagor och tillrättalägganden, en slags joho-nähä-litteratur. Egentligen borde biografigenren vara dialektisk, så att nya biografier om samma person blir bättre och mer klargörande än de äldre men i praktiken är det inte så. Varje biografi skrivs i sin tid och med sina egna glasögon och biografer är olika sakkunniga om sin protagonist och i konsten att skriva biografiskt. En ultimat och helt sanningsenlig biografi finns knappast och det är bra så. Då finns det hela tiden ett mål att sträva efter som biograf, även om det kanske enbart är fråga om en hägring.

Agneta Rahikainen

Skribenten är FD, litteraturvetare, fackboksförfattare och programchef på Svenska Litteratursällskapet.