Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om identitet, ensamhet och förmågan att gråta

Ulrika Gustafsson, 20.5.2011
Birgitta Boucht: Tusenblad, en kvinna som snubblar 199 s., Schildts 2011

Birgitta Bouchts Tusenblad, en kvinna som snubblar är en bok jag gärna läser högt ur. Vad den berättar är både hemskt och hoppingivande.

Det är inte helt lätt att sammanfatta vad romanen handlar om. Det kan låta som om den är pompös med alla sina stora livsteman: arvssynd, ensamhet, kärlek, gemenskap, identitet, hur vi lever respektive minns våra liv (kronologiskt och kalejdoskopiskt), berättandets makt. Men Tusenblad är inte alls svulstig.

Sagan om Tusenblad

Den ålderstigna hjältinnan ligger med bruten lårbenshals i sitt badkar. Hemtjänsten är inte på väg på flera dagar. Någon annan väntar hon inte heller. Medan hon ligger där och känner sin kropp försvagas minns hon sitt liv.

Så långt om ramberättelsen. Den rymmer en hjärtskärande saga om en flicka som måste lära sig att gråta – och bli arg.

Sagan om en flicka som måste lära sig att gråta – och bli arg.

Tusenblad har fått sitt namn av sin mor Greta som redan på förhand bestämt sig för att får hon en flicka ska hon heta Tusenblad. Hon vill kunna rita på henne. ”Rita och riva sönder. Rita på nytt. Riva sönder på nytt om det behövs.” Greta förmår aldrig älska sitt barn utan vill istället härda det.  När bomberna faller över Helsingfors ligger Tusenblad ensam i badkaret, instängd i mörkret, medan mamman och pappan är ute och dansar i väntan på sirenerna. Väggarna faller ner över henne och vanställer hennes ansikte. Snart blir hon helt föräldralös. Pappan dör av sjukdom och den redan sedan tidigare förbittrade mamman tar sitt liv.

Flickan Tusenblad har inte bara ett ärr i ansiktet utan är skadad också inombords. Det tar sig bland annat uttryck i en identitetsproblematik: ”Så många olika personer har jag härbärgerat inom mig. Ingen av dem är jag, men alla tillsammans Tusenblad. Ett lapptäcke, en trädgård, en symfoni är människan. Känner inte sig själv, har glömt bort viktiga ord, vandrar som en främling i sin egen kropp, hör ekon och rop av rester från tidiga minnen. När blir man på allvar presenterad för sig själv? När vet man vem man egentligen är?”

Tusenblad är den gamla kvinnan, den lilla flickan, alla de kvinnor hon varit däremellan – och hon har alltid lidit av en tvångsmässig identifikation med sin mor. På ett mer allmänt plan är det citerade stycket en intressant kommentar till begreppet identitet.

Det finns hopp

Tusenblad är noga med att få i sig vatten så att hon ska leva tills hjälp kommer. Och hon lyckas sträcka på sig så att hon kommer åt ett värmande badlakan och sugtabletter som hon låter sakta smälta på tungan. Hoppet är det sista som dör. Det stiger i badrummet som en doftande ande ur en sönderslagen parfymflaska. ”Idag vågar jag tro att arvssynden inte är total. Man kan leta efter hål i nätet, slinka ut. […] Människan kan läka sina sår. Hon kan bli sin egen lärare. Hon är inte dömd att leva i kärlekslöshet. Jag kunde ha älskat mitt barn även om Greta Gustafsson inte kunde älska sitt.”

På vägen till denna insikt har hon ledsagats av Elsa och Christian. Elsa var mammans enda vän men också hennes motpol. Var mamman en inkarnation av ensamheten så står Elsa för gemenskapen. Efter mammans självmord tar pappans släktingar pliktfullt hand om flickan, men det är Elsa som ger henne vad hon verkligen behöver. Elsa är skamlös, som släktingarna säger. Men med sin omutliga kärlek håller hon samman en barnaskara om sju, nästan alla med olika fäder, och har i sitt hjärta plats för Tusenblad. Det är Elsa som lär Tusenblad att gråta, att våga vara svag istället för att låtsas vara ensam och stark.

Med Christian Salgado blir Bouchts roman en romantisk kärleksberättelse. Han är som balsam för Tusenblads själ. Den lilla flickan säger med sin klara stämma: ”Christian Salgado var min klasskamrat. Han kom hela vägen från Brasilien för att gå i skola med mig.” Den åldrade kvinnan vet att Christian är hennes livs kärlek, även om de tidigt kom ifrån varandra.

Det tar en livstid att förmå sig att berätta sin egen berättelse.

Berättarperspektiven är tre. En allvetande berättare talar om hjältinnan i tredje person, men ger också den lilla flickan Tusenblad röst genom direkt dialog. Tusenblad berättar om sig själv dels i nuet, dels som den lilla flickan. Det tar en hel livstid för henne att förmå sig att berätta sin egen berättelse, så dominerad har hon varit av sin mammas syn på henne. Men på nytt bruten i badkaret blir hon äntligen sig själv. Äntligen blir hon arg och dödsskriet blir ett födsloskri, en fängslad gråt som släpps ut. Det är jagets försoning med sig självt. Tusenblad vägrar att dö nedstämd och bitter.

Individens styrka, gemenskapens betydelse

Tusenblad är mer än en lyckad karaktär. Hon andas tro på individens styrka men också på gemenskapens betydelse. Det tilltalar mig. Romanen Tusenblad säger att den vanliga människans liv är intressant och värt att berättas, att hon räknas. Den berör mig helt klart med sina teman, men den är också stilsäker, och ofta vacker med ett säreget bildspråk:

”I en vagga ligger ett nyfött barn, hundratals år gammalt. Hennes andning är så lätt att bara en fjäder kan ana den. Nu håller jag henne i famnen. Så nära. Så varm. Jag gungar henne stillsamt. Vi betraktar varandra med vakna och klara ögon. Så ser vi alltså ut. Ja. Detta är vi. // Barnet heter Emräv. Jag heter Tusenblad, jag är en saga. Min dödsannons lyder: Emräv reste stenen.”

Det här är en bok om att vara ung och vilja dö, och om att vara gammal och vilja leva. Som ett motto till boken står ett citat av Simone Weil som säger att i grunden tror människan ”att gott, inte ont, skall vederfaras henne”. Det är inte konstigt att vi snubblar ibland.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto