Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En djupdykning i förtryck och självdestruktivitet

Barbro Enckell-Grimm, 18.3.2016
Birgitta Trotzig: Dykungens dotter 360 s., Bonniers 2015

Handlingen i romanen Dykungens dotter inleds samma år författaren Birgitta Trotzig föddes, 1929. Det är ekonomiskt svåra tider, en ung kvinna är på väg från den skånska landsbygden till en stad för att skaffa sig ett arbete. Det får hon på en yllefabrik, men hennes väg genom livet har många gropar. Gång efter annan dras hon ner i dyn. Den som drar är ofta en man, och hur det går till gestaltar Trotzig på ett mästerligt sätt.

Dykungens dotter utkom första gången år 1985, och har nu nästan precis fem år efter författarens död utkommit i pocketutgåva med ett förord av Ebba Witt-Brattström.

En ond saga

Som ett raster för sin berättelse har Trotzig H. C. Andersens saga med samma namn. Där Andersens text är full av utropstecken och uppmuntrande tillrop, sol och fågelsång, är Trotzigs historia om moderskap och kvinnors villkor raka motsatsen. Tonfallet är nästan arkaiskt, högtidligt. Läsaren dras ständigt neråt av tankstreck, satsbyggnad och ordval. Satsmelodin är fallande.

Romanen visar hur kvinnans villkor, underklassens belägenhet och moderskap predestinerat och fortfarande placerar många kvinnor i en position av hopplöshet. I Andersens ljusa saga är tiden när tranmamman ruvar hennes högtidsstunder. Då har hon något att säga till om. Så är det verkligen inte hos Trotzig. Hos henne är moderskapet ett stridsfält för motstridiga önskningar, drifter och viljor. För Mojan är arbetet på Yllan hennes enda chans att hålla näsan ovanför vattenytan, inte bara ekonomiskt utan också emotionellt.

Läsaren dras ständigt neråt av tankstreck, satsbyggnad och ordval. Satsmelodin är fallande

I Andersens saga  är barnets stunder som svår och bångstyrig padda övergående tillfälligheter, som onda drömmar om natten. Hos Trotzig är dyns mörker och kvinnans underordnade ställning ett kroniskt tillstånd. Konflikten mellan generationerna (speciellt mellan mor och dotter) är också ett evighetskrig, trots stunder av lojalitet och försoning. Ändå finns här en märklig, bärande motkraft. Livet – själva livet om än inte alla individer – går vidare, genom tre generationer i Dykungens dotter.  Huvudpersonen överlever, och genom henne berättelsen. Romanens underrubrik En barnhistoria har kanske en förklaring här, i barnet som arvtagare, till livet men också till arvssynden, det självdestruktiva som förenar mor, dotter och dotterson. Tillsammans med det sociala stigmat.

Objekt och subjekt

Trotzigs styrka är att hon gestaltar sina personers, främst då Mojans och flickans (hennes namn får vi se först på gravstenen) liv så djupt inifrån. De är samtidigt offer och subjekt –  subjekt som styr rakt ner i dyn, sin egen och sina barns undergång. Det är sällan man ser utsatthet så mångbottnat och  -facetterat återgiven. Som ett stilprov, på både den språkliga gestaltningen och det så att säga sociologiska perspektivet:

”- Kom då modern någon gång senare än vanligt hem från arbetet, var det världens undergång. Inte stort skrik och oväsen – sådant var för mindre saker. Men vad som värre var: stilla strömmande gråt, stilla gnagande allting sönderdelande gråt, sådan som likt ett dagsregn underminerar, blötar sönder, rötar sönder.  – En sådan gråt! Man undrade då om det verkligen var glad hon var, när hon var glad.”

En kuslig skildring av hur ett trauma uppstår.

Trotzig dekonstruerar mekanismerna utan att skuldbelägga, bortförklara eller ursäkta

Det är balansen mellan det aktiva och det passiva, handlingen och underkastelsen, den obevekliga legeringen som visar hur individen samtidigt kan handla självständigt och vara utifrån styrd, som är Trotzigs signum. Därför är hon så skicklig på att blottlägga självdestruktivt handlande och samtidigt förtryck, individens ansvar och samhällets, psykologi inte kontra utan i kombination med ett politiskt perspektiv. Hon förmår dekonstruera mekanismerna bakom, utan att varken skuldbelägga, bortförklara eller ursäkta. Trots detta är både skuld och nåd verkliga, existentiella enheter i romanbygget.

Kärlek och skuld

Här kommer också Trotzigs religiösa övertygelse (katolicismen) in, för trots den nedåtgående spiralen och allt mörker finns här en ”någon” som håller sin hand över dem som överlever. Man kan ju se det som att moderskapet är det närmaste gud en människa kan komma. Inflytande, kalla det makt om du vill, triggar frågorna om de yttersta villkoren kring kärlek och skuld.

Trots den nedåtgående spiralen och allt mörker finns här en ”någon” som håller sin hand över dem som överlever

Ebba Witt-Brattströms förord är en välgjord presentation av vad Trotzig gör och skildrar i Dykungens dotter, ideologin och sagan bakom. Hon tar inte upp hur författaren gör. Verktygsbacken står uppslagen, men hon lämnar utförandet därhän.

PS.Recensentens minne: Första gången jag läste Dykungens dotter var i slutet av 1990-talet. Jag låg hemma med en nyfödd flicka och en nyopererad fyraåring med nattskräck och svåra smärttillstånd. Jag minns att jag tänkte att ”det här kommer aldrig att gå”, osäker på om tanken syftade på Dykungens dotter eller vår familj. Nitton år senare ligger jag på samma säng med samma roman. En ung dotter kommer insmygande. Hon ser på boken och småler, och när jag frågar varför svarar hon att det är ”åt den där roliga pseudonymen, Trotzig”. ”Det är inte en pseudonym”, genmäler jag, ”det är på riktigt”.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto