Många som skriver på Internet har lagt märke till att bloggar och diskussionsforum ger en möjlighet att leva ett tillfredsställande och behagligt liv som skribent i offentligheten. Att skriva är till sin natur en offentlig verksamhet, men för att blomstra fordrar den inte en offentlighet som riktar sig till massorna.

Man har ofta satt likhetstecken mellan offentlighet och stora upplagor, mellan massmedier och nationellt medvetande. Men nätet är ett annat slags sfär; där finns inte bara en enda offentlighet, utan många offentliga scener, många offentligheter.

I skribenternas nätoffentlighet finns – i alla fall tidvis – plats för givande diskussion och till egna enastående konstyttringar. Men naturligtvis har den här socialt behagliga offentligheten också sina baksidor – den inre kretsen kan avvisa en, bemöta en med kylig tystnad eller med en dödande brist på reaktioner.

Att sträva efter respons i ett hierarkiskt ordnat offentligt sammanhang kan liknas vid den gogolska bilden av en luggsliten skribent som hela livet förgäves väntar på besked från ”förläggaren”. I nätverksoffentigheten blir samme skribent en som aldrig kommer in i de rätta kretsarna, en som aldrig noteras av de inre cirklar han själv fantiserar om.

Från hierarki till nätverk

Nätverksoffentligheten innebär att det hierarkiska förhållandet mellan skribent och läsare försvagas – och ett byte av roller. Det här tar sig uttryck i att man på litterära diskussionssajter inte talar bara om läsande utan i allmänhet också om skrivande. På Lysmaskens diskussionsforum är frågor som är lierade med skrivande alltid aktuella, nästan i lika hög grad som frågor om läsning och kritik. Det handlar om en djupgående förändring i hela det litterära fältet, där läsarna nu också manifesterar sig som skribenter.

Massmediernas hierarkiska offentlighet skapar en klyfta mellan konstnär och publik: författaren som publicerar sitt verk är suverän. I nätoffentligheten förändras läsarens respektfulla attityd till författaren. Debattörerna kan ha svårt att svälja nivåskillnader, och där för kan en bra skribent betraktas som en snorkig diskussionspartner. När man river vördnadens och överhöghetens brandväggar är scenen fri för antagonistiska frågeställningar, där var och en får undra: ”och varför är nu den där bättre är jag?”

Men skribenternas bloggnätverk verkar ändå för tillfället arbeta i en uppmuntrande anda. Praxis i kommentarerna på skivarbloggar är ofta positiva – medan man på andra håll systematiskt tiger ihjäl otaliga bloggar. Finska skrivarnätverk kan man hitta på sajterna Runotorstai och Pakinaperjantai som effektivt administrerar olika skrivuppgifter, som deltagarna utför på sina bloggar. Under en vecka kan en sådan skrivarcirkel ha upp till hundra deltagare. (På svenska kan man hitta finlandssvenska enskilda skribenter som bloggar, stora skrivarsidor är rotade i Sverige och hittas t. ex. under adresser som SkrivarSidan, Noveller eller Poeter.se Vissa nätverk är tar en avgift för medlemskap. Övers. anm.)

För att följa upp en text fram till tryckning har det alltid krävts insatser från olika litterära experter. Här rör man sig auktoritärt med termer som ”feed back” och ”nivå”. På nätet är expertrollen en annan; diskussionssajterna skapar en viss illusion av jämlikhet. Men för att kunna utvecklas bör skribenten tåla att det ställs krav.

Det ser ut som om det skribenterna just nu behöver mest är fler forum där texter kan bearbetas med publicering i sikte. Den finska sajten Rihmasto är uppenbarligen en av de få skrivarforum där texter avkrävs en viss nivå. Behov verkar finnas av nättidningar, men litterära nättidningar med slitstark profil får inte till stånd utan stöd och ekonomiska bidrag. Ur skrivarsynvinkel är det alltid till nackdel om processens alla trösklar avlägsnas.

Offentligheten i ett nätforum är debattens offentlighet, att bara lägga ut en text på ett allmänt forum räcker inte för att göra den levande. Den tillfredsställelse det innebär att få en text offentliggjord kommer ur känslan av att ha lyckats; under varje text som lagts ut på nätet finns också en frågan utslängd: ”vad tycker ni om detta?”

Där den tidigare hierarkiska ordningen talade om ”litterär nivå” opererar maktutövningen i nätet annorlunda. Verktygen är negligering, en sval attityd, uteslutning ur gruppen eller ihjältigande. En skribent kan med eller utan skäl uppleva sig vara utsatt för dessa nedgörande tekniker.

Om den auktoritära maktens medel är förödmjukande är missnöjet nätverksmaktens metod. Skribenternas ständiga, välbekanta klagan över tunn respons är bevis nog. På ett livligt forum som Aukea.net dryftas hela tiden den inre kretsens inflytande. En del skribenter får litet eller kyligt gensvar, och de upplever att andra favoriseras. Men också strålande texter kan avfärdas med ett korthugget beröm om skribenten annars förhåller sig avvisande till gruppen. Med andra ord: skribenten måste göra sig förtjänt av sin position genom att läsa andras texter och ta andra i beaktande – det är det en diskuterande offentlighet innebär.

Texten som evenemang

I nätoffentligheten är bara nya texter föremål för uppmärksamheten, bara uppdaterade bloggar och nya inlägg gäller. Nättetxterna är alltså på samma sätt som dagstidningarna stundens barn som åldras snabbt – de är inte bestående som böckerna. Ett diskussionsforum betraktas som dött om det inte mottagit några inlägg på en vecka. Icke-uppdaterade hemsidor upplevs som övergivna plaster, aldrig som återupptäckta gamla böcker. Det här betyder också att skribenterna är ovilliga att återkomma till gamla texter och skriva om dem. Men det skulle vara ett misstag att tro att detta bara är ett tecken på tidens ytlighet, snarare handlar det om att texter i nätoffentligheten mer är att betrakta som begivenheter, som evenemang.

En tryckt bok är ett färdigt verk som karaktäriseras av upphovsmannens frånvaro. Det innebär att verket för författaren redan kan kännas inaktuellt medan det för läsaren är nytt. I bloggar och på diskussionsforum är texterna föremål för intresse medan den också för skribenten själv är levande och aktuell. Därför är en omskriven text, en förbättrad och uppdaterad version i lika hög grad en begivenhet. Författaren liksom framför texten på en virtuell scen. Det för med sig en speciell njutning som är mer än omedelbar respons, det känns som direktkontakt med publiken.

Slutligen måste man påpeka att nätet inte innehar har en enhetlig litteratursyn och inte heller en eller helgjuten litterär offentlighet. I själva verket har nätets olika diskussionsforum klargjort hur vidsträckt det litterära fältet är och hur olikartade tycke och smak kan vara. Fastän poesiskrivande och historieberättande alltid varit populärt i Finland har Internet gett en annan författarkår än den höglitterära en tydlig röst och en möjlighet att hävda sitt skrivande. I stället för ett enhetligt språk och litterärt ideal framstår i stället mångfalden i litterära smakriktingar allt klarare.

Övers. Ann-Christine Snickars

Risto Niemi-Pynttärin blogi
KunKirjoitat – kirjoittamista käsittelevä verkkoloki