Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att bestiga berg av minnen

Ann-Christine Snickars, 2.12.2005
Bo Carpelan: Berg s., Schildts 2005

En man får ett brev där det står: ”Kom till Berg, jag vill tala med dig, tiden är kort”. Brevet har en avsändare, men innehållet kan läsas som en order livet ger. Den innehåller krav på återkomst och kanske uppsummering, balansering. Varför det? För att företa en bestigning och få mod, mod att se sig själv, kanske. Och för att gå den sista sträckan, den där man vet att man är ensammare än tidigare.

Det är i Bo Carpelans nya prosabok som det laddade brevet emottas. Berg är en plats, en släktgård, men namnet är givetvis sammankopplat med ett komplicerat känsloinnehåll. Ett av de senare avsnitten i boken skriver om ”den rädsla som måste övervinnas, ett berg som måste lyftas, ett mörker som måste slås till kristaller …”

I Carpelans roman finns många sådana känsloberg, gemensamma berg som minnet av kriget, och enskilda berg, som ett ångestfyllt och skambelagt minne från barndomen. Romanen har också kort och gott fått heta Berg.

Pendang till Urwind

I mycket är den ett slags pendang till Urwind från 1993. Urwind nominerades för Finlandiapriset och fick det, och nu är Berg satt att kandidera för samma pris. Av det kan man utläsa att det handlar om böcker som åtminstone kritikerna älskar. Det verkar också konsekvent. Har man följt med Carpelans författarskap genom lyrik och prosa (och ganska många hörspel) känner man igen sig på ett sätt som gör en rörd. Man blir rörd och upplivad på samma sätt som när man återknyter kontakten med en gammal vän man inte kunnat träffa på länge, och han/hon är mycket förändrad men på samma gång också densamma.

Berg känns som uppföljare till Urwind för att man nu träffar huvudpersonen – en man i andra omständigheter och med andra anknytningar – tio år senare. Daniel Urwind är femtiotre år när han går igenom sitt liv under det år hustrun tillbringar i New York. Mattias Bergmark är sextiotre, han har separerat från hustrun, levat utomlands en god del av livet, nu är han tillbaka i barndomslandet, där han som liten pojke tillbringade den heta krigssommaren 1944. Bägge är vanliga helt vanliga män och det de företar sig har just inga likheter med Dantes vandringar i helvete, skärseld och inferno. Jag tänker ändå i de banorna, fastän det här är ett lågmäldare försjunkande, och några ledsagare/ledsagarinnor syns just inte till.

Rummet och minnet

”Det är inte tiden som förändrar oss,/ det är rummet” säger Carpelan i en dikt i 70-talssamlingen I de mörka rummen, i de ljusa. Man bestäms av det man omsluts av och hur man omsluts. En bild av lättnad och befrielse kan också hos Carpelan bli ett hus som kastar av sig tak och väggar eller helt och hållet lösgör sig från fundamentet och svävar bort. Han kan egentligen gå längre än så. Människan är ”själv ett rum, en främmande stad”.

Läsare som föredrar episk prosa och intrigromaner kan lätt provoceras av berättelser som Urwind och Berg. Dem kan man inte läsa snabbt, då blir de obegripliga. Associationslederna måste så att säga hinna skapa egna synapser i det läsande nervsystem. Då händer det märkvärdiga att man kan gå in i minnena via carpelanprosan, som tjänstgör som dörr, och se sina egna bilder, hitta egna paralleller. Det är en glädje och samtidigt en sorg, för det som man rör vid och det som berör en innehåller samtidigt ett avsked. I Berg gestaltas det på händelseplanet som avskedet från några centrala personer, halvbrodern Jonas på sjukhemmet, Sonja som betytt så dramatiskt mycket (och som är den som skrivet brevet), modersfiguren Äiti.

Mer sinnligt än höglitterärt

Skildringen i Berg är mycket konkret, sinnlig. Saker och möbler och husgeråd brukar aldrig bli bortglömda i Carpelans skildringar av rummen. De utgör en omsorgsfull scenografi som bär upp rösterna av dem som avlägsnat sig för en tid eller för alltid. De döda är närvarande redan från början i Berg. De nämns redan i det allra första stycket som redan hunnit citeras otaliga gånger på grund av likheten med en fras i Prousts På spaning efter den tid som flytt: ”Länge hade vi för vana att varje sommar vandra från Berg till kyrkogården i byn för att hälsa på de döda Bergmarkarna”

Det är fruktansvärt elegant, förstås, men mest som en när en garvad musiker fogar in några ackord i sitt uppförande som en blinkning åt finsmakarna. När det här är gjort kan man ruska av sig de höglitterära konnotationerna, man är strax inne i en jordkällare under ett bombardemang, dammet virvlar upp: ”Det luktade murbruk, jord och rutten potatis.” Och minnet av sinnesintrycklen blir broar över till nya minnen, som aktualiserar nya kroppsligheter. Det är mycket som är fysiskt i Berg: armar, nackar, ryggar, händer. De återkallade minnenna sätter igång en inre befrielseprocess, men de ropar också människorna tillbaka.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto