Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Carpelans Ja

Bodil Lindfors, 13.1.2012
Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv 203 s., Schildts 2011

Få författare har fått så mycket uppskattning som Bo Carpelan, eller vunnit så många priser. När han fick Finlandiapriset andra gången uttrycktes därför i den finska pressen jämsides med allt beröm också ett försiktigt knotande (är han nu faktiskt så bra?) som ändå snabbt tystnade. Carpelan har älskats av både den breda publiken och finsmakarna, han har också på det sättet något gemensamt med Tranströmer, under en lång tid var han de finlandssvenska författarnas nobelkandidat, kanske också de finska författarnas, efter Haavikkos död.

Ja.

Det var med en känsla av bävan, nästan snudd på fasa, som jag tog mig an den här boken, som utkom ett halvår efter Carpelans död. Jag visste att han arbetade på den under 2010, och han dog i februari följande år. Dödens fasa, för hur skriver du när du med säkerhet vet att du är på väg? Den sista utmaningen för en författare. Nu tänker jag att jag kanske inte hade behövt oroa mig. Carpelan är Carpelan, och hela tiden och långt upp i åren ända till sin död fortsatte han att vara det, och fortsatte att skriva på en stigande kurva som i sig är ett litet mirakel. Berg (2005) fick Finlandia, och Nya dikter (2007), Barndom (2008) och Gramina (2010) står sig väl i bredd med både den och de andra höjdpunkterna i Carpelans stora produktion, men frågan är om det inte är den här allra sista boken som jag sätter först.

Ja.

För att vara en oavslutad bok, som den i någon bemärkelse är, framstår boken som märkligt hel

Blad ur höstens arkiv är sammansatt av korta stycken, pusselbitar och fragment på mellan en halv och tre sidor, som har fogats samman inom en tidsram på tre månader, september-oktober-november. En triptyk, tänker jag och spanar efter symmetrier, och finner till min tillfredsställelse att de tre avsnitten är lika långa. För att vara en oavslutad bok, vilket jag ändå antar att den i någon bemärkelse är, framstår boken som märkligt hel. Kanske är den faktiskt avslutad, på samma sätt som ett arbete för vars utförande man bara har tilldelats en viss begränsad tid på något sätt tycks innefatta den begränsade tiden i sitt förlopp? Efter den litet splittrade och gåtfulla början där Leena på stadshotellet, vardagsrummet på Udda och Kafkas Odradek gör entré på bokens första sidor och försvinner, bara för att dyka upp på nytt längre fram i berättelsen, fångas jag av textens puls som drar mej vidare hela vägen genom de tvåhundra sidorna fram till telefonsamtalet om moderns död, avfärden från Udda med båtmodellen i bagageutrymmet och mötet med lillpojken Slanten i vägskälet som utgör slutet på boken, allt på en och en halv sida vacker och avskalad text.

Ja.

Jag tänker nog på Carpelan som poet i allra första hand, och det gäller också hans romaner. Carpelans språk har alltid varit vackert och drömlikt, men definitivt är det någonting som har hänt i den här boken: det finns mer plats för det stökiga, vresiga tonfallet, för krumelurer, slang och vardagsspråk. Är det en utveckling som har hänt gradvis, genom de senaste böckerna, som jag märker först nu? Eller är det helt enkelt den avslutande finputsningen som blivit borta? Men det känns avsiktligt, som om den begränsade tid som står till buds hade förskjutit avvägningarna så att elegans och virtuositet inte längre framstår som essentiella mål i sig, utan den energi som står till buds kanaliseras rakt ut i språket. De återkommande skildringarna av åldrandets kroppsliga kraftlöshet bärs av ett förbluffande kraftfullt språk. Det kan vara galghumoristiskt: ”När du kommer ut från sjukfabriken är du böjd att dela upp mänskligheten i de aningslösa och de ont-anande, kvittergänget och kraxarna… Vänta bara! Snart har du inga krämpor mera”, eller kusligt: ”Odradek: dödens budbärare. Ur intet ett torrt skratt, likt höstlöv under den trampande foten.” Och: ”Jag värjer mig. Ögat biter sig fast vid detaljen, som om den kunde rädda mig. Men själen ser.”

Ja.

”Blad ur hösten höstens arkiv” är också en anspelning på den skapande processen

Visst är åldrandet ett återkommande tema i boken, anslaget kommer redan i titeln, men ”blad ur höstens arkiv” är också en anspelning på den skapande processen och dess lek med skenbart meningslösa element ur minnets arkiv; och inte bara det personliga utan också det kollektiva minnet. Som i nästa anteckning om Odradek: ”Jag hör Odradeks skratt, det blandas med knattrandet från en annan Odradek, virvlar i mörk lek upp från marken, ständigt skiftande, som Kafkas egen mörka text. Så hög den kalla rymden ovanför detta gränsland mellan djupaste ensamhet och djupaste insyn i människors plåga, mellan komik och tragik.” Tomas Skarfelt, bokens berättare, lever också i djupaste ensamhet, men det är en ensamhet som åtminstone i någon mån förefaller självvald, han umgås med sina minnen och lyssnar till röster från sitt tidigare liv, och han umgås också med samtida: gamla kompisen Fabian, den uråldriga modern på vårdhemmet, grannarna, Leena på stadshotellet, den lilla pojken Slanten i granngården. Framför allt lever han i gränslandet mellan yttre och inre verklighet, mellan nuets skarpt iakttagna ögonblick och det förflutnas klangbotten, som flätas samman, och ”skriver en gränslandsbok i förvandling inom mig, en livsbok med det innersta språket, att jag lever.”

Ja.

Det är något med Carpelans text som har gått förbi det drömlika, om vi tänker drömmen som ett skikt som är skilt från vakenheten, och istället blir så helt klart medveten – medvetandeström kunde man kalla det, men det är inte så, inte en röra av associationer utan bara ett glasklart registrerande av de små rörelserna, mikrosekund för mikrosekund, som i den buddhistiska tidsuppfattningen där jaget dör och föds på nytt tusen gånger under den tidsrymd det tar att dra ett par andetag. Det samtidigt lätta och precisa anslaget påminner om Gao Xingjian, t.ex. i Andarnas berg (1982). Och jag tänker på Kafkas gåtfulla Odradek i berättelsen ”En husfars bekymmer”, som Carpelan påstår att hade fått sitt namn från en velociped med hjälpmotor som förekom i en episod ur Kafkas barndom. Han kopplar ihop den lilla spökfiguren med Kafkas egen diktning: ”Trots allt sönderrivet: att stå upprätt, rulla fram med sina trådändar inför våra barn och barnbarn: det deformerades, i våra ögon meningslösas, sega livsvilja, tysta triumf.” Det kunde också vara en utsaga som gäller Carpelans text; det är något hos Carpelan som präglas av den livsviljan.

Ja.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto