Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Så himla mycket roligare att vidga en tisdag

Petra Ljung, 10.5.2003
Bob Hansson: Bräcklighetens poetik s., Wahlström & Widstrand 2003

Bob Hansson har gjort sig känd som en karismatisk scenpoet i Sverige. Med skånska rullande ”r” och intensiv närvaro brukar han på scen recitera sina dikter till musik. Hans två böcker Heja världen (1998) och Lugna puckarnas Mosebok (2000) blev båda publik- och kritikersuccéer. Hans dikter sjuder av livs- och språkglädje. Bräcklighetens poetik torde inte göra Bob Hanssons fans besvikna trots att det inte rör sig om en diktsamling.

”Om det här är en poetik är det lika mycket en bok om mitt liv. Visst är det roligt att vidga språket. Men ju så himla mycket roligare att vidga en tisdag. Det här är en bok för dem som vill bygga kontaktnät för sin bräcklighet. Dem som vill mötas också i varandras svagheter. Ligga där i kafferummet och hålla om varandra när chefen verkar arg” skriver Hansson med spretig handstil på baksidan av boken och anger tonen.

Bräcklighetens poetik är indelad i tretton kapitel med rubriker som ”Det minsta man är skyldig sina drömmar är att tro på dem”, ”Poesi är skitbrett” och ”Är det såren som gör oss hela?”. Bokens sista del handlar om kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001.

Hansson skriver utåtriktat och med ett samhällsengagemang som inte utesluter humor och surrealism. I boken beskriver han hur han gick från att vara ”graffitiklottrande värstingbarn” till att bli intresserad av politik och Marx.

Texterna är korta, från några rader till en eller två sidor. De är betraktelser kring livet, skrivandet och samhället. Hansson uppmanar läsaren att ta sin bräcklighet på allvar:

Smärtan är en farkost. Bräcklighetens poetik. Vi är inga hjältar. Sårbarheten som en kommunikation bland andra. Dina egna sår en möjlighet att nå de andras.”

Bob Hansson ser poesin som ett redskap att växa som människa. Han strävar efter att nå ”de 8,79 miljoner människor som aldrig känt sig tilltalade av en diktsamling”. För Hansson finner dikten sitt värde ”då den landar i en annan människas kropp /…/ Att inte bara konstform, men kommunikation. Låt oss sjuda, sträcka vår konstform ut till den som ännu inte lyssnar, säga: ”VI!” Skrift är ett tilltal. Från en människa till en annan.”

Ibland påminner Hansson om Jonas Gardell och Thomas Di Leva i sin nästan frälsta framtoning. Där Jonas Gardell pratar om Gud och Thomas Di Leva om kosmos skriver Bob Hansson om poesin. Liksom Gardell och Di Leva är han inte heller rädd för att framstå som oförställt naiv:

In med rosorna, in med regnbågarna och mest av allt in med det änglalika ljuset. Ja, låt oss vara känslosamma, låt oss återigen stå med vår tro utlagd i nakna framsträckta händer. Låt oss den utsattheten. Låt oss inte längre skydda oss bara för att vi vet hur man gör.

Någon gång kan det bli lite banalt eller patetiskt, men för de mesta blir man bara upplyft av att läsa Bräcklighetens poetik. Bob Hanssons språk är intensivt och levande. Hans idealism och livsglädje smittar av sig. Och när det gäller hans förhoppningar på poesin kan man inte annat än hålla med:

Poesin tillhör inte det dämpande bruset. Gröten av tröst och underhållning som ska hålla oss rena och lugna. Vi som arbetar med att öppna upp poesin måste förhålla oss till detta. Poesin måste ut ur bibliotekets bunker men undgå underhållningsindustrins desarmering.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto