Med hur många mekaniska delar kan man ersätta människan och ändå fortsätta att tala om en människa? Hur är det med boken? Vad allt ur boken och läsningen av boken, det ögonblick då boken förvandlas till betydelser, kan ersättas med apparater?

Tanken att teknologiskt förbättra boken är inte lika utopistisk som den som förespråkar digitelevisionen. Bokens estetiska reifikation begränsar sig inte till den specifika doften hos ett gammalt epos eller orördheten hos ett nytt verk. Vi bara råkar leva i det skede av den litterära kulturens utveckling där man uppfattar det intima ögonblicket med boken som dess perfekta läsmetod..

Digitallitteraturens teoretiker talar om ’intimitetsvillan’ i vår litterära kultur. Vi tror till och med att fackboken i bästa fall är ett privat budskap från författare till läsare , att dess tolkningar enbart jämförs med andra läsares. Då man betonar bokens intima, rörande och ömma egenskaper glömmer man bort att även den traditionella boken är ett medel, en protes som ersätter kommunikationen med levande människor.

En blick på litteraturhistorien visar att den intimitet som rått mellan författaren och läsaren inte alltid åtnjutit samma högaktning. Ännu i början av 1700-talet uppfattade man författarna som likvärdiga med boktryckare och bokbindare. Det var inte förrän under romantiken som den dyrka av författargeniet som då uppstod värdesatte såväl författaren som hans upphovsrätter.

Desto ärorikare är inte heller läsarhistorien. Ilkka Mäkinen hör till dem som studerat hur den moderna läslusten i Finland utvecklats under 1800-talet. Han beskriver utvecklingen från ett intensivt, socialt utmattande läsesätt som koncentrerade sig på välkända böcker till ett extensivt läsande. I dag är böckerna visserligen intima upplevelser men de konsumeras snabbare. Detta hänför sig till den litterära offentligheten där inte ens höstens nyheter blomstrar längre än till januari-rean.

Den digitala boken innebär inget desto mera upprörande än att gamla publiceringsformer dyker upp jämsides med de nya. Vissa böcker blir åter mera offentliga och mera allmänna läsupplevelser. Likaså kommer en del författare att ge avkall på den tvivelaktiga äran som skapargeniet ger och värdesätter sådana texter som dessa författare tagit inflytande av och smidigt förenas med.

Till råga på allt stöder den digitala boken det slags litteratur som publiceras på traditionellt sätt. Denna förändring har beskrivits i en färsk översikt över bokbranschen, Kirja 2010 (Nykykulttuurin tutkimuskeskus, JyU). Inom de närmaste åren torde allmänna ekonomiska faktorer, t.ex. förhöjning av papperspriset och beskattningen av boken inom EU-området, inverka på förändringen av tryckerimediet liksom även trendskiftningarna inom den litterära offentligheten. Inom samtliga framtida scenarier är det dock möjligt att dra nytta av den digitala boken som är både billig, snabb, lättillgänglig och uppdaterbar.

Den digitala boken, framför allt den internet-baserade, kan ifrågasätta författargeni-rollen. Internetpublikationen möjliggör ett kollektivt skapande som fandomerna, amatörgrupperna som sysslar med populärunderhållning, är ivriga att försöka sig på. Man kommer till en början att bygga upp kollektiva böcker inom den författar- eller genrecentrerade fandomen. Redan nu hittar man nämligen på Ilkka Remes hemsidor () dylika primitiva experiment.

Splittra och behärska -litteraturen

Det kollektiva skapandet består inte enbart av deckarmaraton eller att berätta en kedjesaga utan i att konstruera verk som liknar sina medier. Skribenter som befinner sig på olika nivåer eller är intresserade av divergerande stilistiska uttryckssätt kopplar såväl sina skönlitterära som facklitterära texter till en hanterbar helhet som växer likt en karta. Virtuella samfund, d.v.s. människogrupper som kan kallas posttraditionella och uppstår i vän- och hobbykretsar, bygger upp offentliga böcker.

Boken 2010-scenariet tror att den digitala litteraturen kan fungera som smakbitar för tryckerimedierna eller erbjuda publikationsmöjligheter för en sådan underhållning som snabbt hamnar i pappersinsamlingen. En del av författarna blir privatföretagare, likaså underlättas den egna utgivningen och småförlagsverksamheten. Å andra sidan är copyrighten striktare reglerad vilket innebär att även förläggarna djärvt kan kombinera varandras material.

Det som man i prognoserna fäst mindre uppmärksamhet vid är på vilket sätt webbskrivandet erbjuder nya medel åt fantasin. I samband med att berättelserna snabbt överskrider sina kategori- och mediegränser, får vi ett större behov av att analysera världsbilden i bitar och pussla ihop den på nytt. Inte heller här ingår något radikalt nytt utifrån litteraturhistoriens långvariga perspektiv. Så fort etablerade medier och kategorier inte motsvarar vår erfarenhet av världen har man talat om en encyklopedisk konst som består av bitar. Också romanen är enbart en liten princip enligt vilken man kombinerar ett mångfasetterat material.

Det är visserligen motiverat att förhålla sig misstänksam till digitalkulturen. Minst 95 procent av den digitala kulturen består fortfarande av teori, en ’bubbla’ som humanisten skulle säga, och mycket litet av funktionell praxis. Men vi själva avgör vilket slags redskap internet formar sig till. Den digitala boken är inte ens den största förändringsfaktorn inom informationslandskapet. Mobiltelefonerna förstör mera av läsron än den ljudlöst glödande elektriska boken.

Jag själv är som humanist den förste beredd att hylla det ögonblick då vi beslutar oss för att återvända till ett mera autentiskt levnadssätt och slopa såväl våra mobiler som PC:n. Men så länge vi har dessa apparater med sina helvetiska avbrott mitt ibland oss är det lika så gott att hitta på något vettigt att göra med dem.