Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Gropar och höjder i fiktionens djungel

Barbro Enckell-Grimm, 14.12.2007
Bror Rönnholm: Från en grop i sommaren s., Schildts 2007

Efter fyra diktsamlingar, en egen antologi om dikt och musik och medverkan i flera, kulturredaktör vid Åbo Underrättelser samt med en rockopera bakom sig, ger Bror Rönnholm ut en samling prosadikter med titeln Från en grop i sommaren. Titeldikten är mycket riktigt ett sommarbrev – från en grop.

Prosadikten är en litterär genre som är lika sällsynt som missförstådd, och i likhet med många missförstådda oerhört rik, sinnrik, rolig. Bror Rönnholm tar fasta på det absurda, paradoxer, det som är sorglustigt i tillvaron, men han undviker förtjänstfullt alla överdrifter. Också det normala kan vara roligt, ofta är just det allra roligast.

Barndom, vankelmod

Rent utseendemässigt är prosadikterna i medeltal ungefär en halv sida långa. Här finns allitterationer och paradoxer (som sig bör), en tydlig rytm och rörelser, trots att prosadikterna samtidigt tematiskt ofta är stillsamma, lakoniska betraktelser. Tåg rör sig, Tatis vålnad vandrar, boaormen faller, en säng blir en skalbagge som klättrar upp för väggen i hotellrummet.

Tillvarons motsägelsefullhet, det man till vardags helst skulle ignorera blir här satt under lupp – och befriande bejakat. Som det står i bokens baksidestext: man rör sig mellan barndom och vankelmod. Barndomen står för sättet att betrakta tillvaron, med öppna ögon. Vankelmodet är kanhända när det oväntade mötet, krocken mellan olika världar inte längre överraskar. Man bara formulerar dem, som Bror Rönnholm.

Överraskningar och självklarheter

Från en grop i sommaren börjar med ”Gropen”. Sommaren är ju ingen grop utan en höjdpunkt. Eller är brevet skrivet från en sandgrop? Metafor och konkret verklighet möter varandra. Sedan slutar det med ”Passage” och något man kan uppfatta som Rönnholms estetik:

/…/ Någon passerar genom berättelsen, efterlämnar ett spår som någon annan gör en bild av. Inte för att minnas, för det finns ingenting att minnas, utan för att vränga en klangbotten till synlighet.

Det är mycket det handlar om i prosadikterna: att vandra in och ut i de korta texterna, att se sig omkring som i ett rum och dra en slags slutsatser av det synliggjorda. Rönnholms stycken börjar med en tydlig öppning, en slags diktens in medias res: ”Just som han skrev började det regna”, ”Hon gjorde sig en ny barndom”, ”När hon försvann lämnade hon sin bild kvar i spegeln”. Och de slutar med att läsaren lämnar scenen: ”/…/utan hon levde glad och nöjd tills hon dog av cancer i normal ordning”.

Här finns också rikligt med ljud, ofta dämpade toner som hjälper till i textens dynamik och utgör en klangbotten. Rönnholm har skrivit en rockopera, redigerat antologin Och skogen blir en orgel (2003) om lyrik om musik.

Hans intresse för musik har satt spår i hans prosadikter inte bara så att många stycken handlar om musik och ljud, utan också så att han visar en stor medvetenhet om att man inte bara kan skriva ”på känsla”. Det korta formatet kräver disciplin och en beredskap att utsätta språket för tukt. Likt pojken som ska gå på vatten (och som blir först fysiker, sedan författare) inser Rönnholm att det ibland behövs uträkningar för att lyckas ro i land projekt.

Utveckling mot det sammansatta

Alla prosadikter har en titel och boken är indelad i sex avdelningar med egna rubriker, namngivna i parenteser. Man rör sig från yttersta enkelhet i första avdelningen ”(hinna mellan verkligheten)”, via dynamisk rörelse ”(som rymt från sina fötter)” och ”(kastande sig mot glaset)”. Mot slutet av samlingen blir texterna alltmer sammansatta för att i den sista avdelningen ”(vränga en klangbotten)” nå det yttersta vankelmodet.

Min personliga favorit finns i den andra avdelningen under rubriken ”Höstlöv” och handlar om trädgårdsarbete och ekorrars förmodade uppfattning om avlövning:

/…/ Såg en ekorre och försökte föreställa sig hur den upplever lövfallet. Mindre att gömma sig i, tänkte han, men bättre sikt och lättare att röra sig. Säkert ganska omvälvande eller kanske så självklart att det inte är värt minsta ekorrtanke.

Ofta hittar man överraskningseffekter: boaormen som har bråttom, leenden som streckkoder, flundran som är vit och oskriven på undersidan. Men Rönnholm undviker att göra roligheterna till självändamål. Här finns de oväntade möten paradoxerna förutsätter, man blandar olika kategorier med varandra och får fram en ny verklighet, eller ser på verkligheten med nya ögon.

Dikten som parabel

Verklighetens relativitet kan prövas på många olika sätt i fiktionen, och det görs också i Från en grop i sommaren. En pojke vill prova gå på vattnet, han prövar sig fram på allt tunnare is och försöker räkna ut när den punkt kommer då han kommer att rasa igenom. Senare i livet studerar han fysik för att sedan bli författare: ”Mest känd är han för romanerna Punktmarkering, Archimedes princip och Storlommens sorgsna sång.”

Lite på samma sätt är det med den ovannämnda boaormen: lika svårt som det är att tänka sig en boaorm som har bråttom, är att föreställa sig en boaorm som är rak. En boaorm följer inte minsta motståndets lag, den ”rinner också uppåt” och en ”högt placerad boaorm kan falla med förbluffande hastighet”.

Prosadikten blir i Rönnholms nävar en slags parabel som beskriver vår tillvaro. En cirkel är alltför sluten, en kvadrat för fyrkantig. Likheter och motsatser samsas sida vid sida på samma sätt som drömmar, tankar och naturvetenskapliga fenomen. Fiktion och fysik är två olika språk man kan beskriva verkligheten med.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto