Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En närgången bekännelse

Maria Lassén-Seger, 1.4.2005
Carl Frode Tiller: Slänt s., Söderströms 2004 Kääntäjä(t): Oscar Rossi

Norske Carl Frode Tillers prisade debutroman Slänt (orig. Skråninga) från 2001 drabbar oss nu på svenska i Söderströms utgåva i Oscar Rossis lediga översättning. Att läsa Tillers roman är som att hoppa på ett expresståg och efter drygt 250 sidor hoppa av igen omtumlad och känslomässigt tillknölad.

Slänt är berättelsen om och av en psykiskt störd ung man som i berättelsens nutid befinner sig på en psykiatrisk institution, där han försöker skriva av sig de omständigheter och handlingar som har försatt honom i tvångsvård. Det handlar om en uppväxt i en dysfunktionell familj med en våldsam, alkoholiserad far och en tvångströstätande mor som gör livet surt för varandra, plågoris till klasskamrater, trakasserier, förnedring, grova brott och därav en ständigt överhängande och kvävande känsla av skuld. Likt de insekter som kryper på bokens omslag, jagas denne unge man av insektliknande demoner som driver honom till självdestruktivitet och tvångsmässigt handlande.

Läsaren som vittne

Slänt är tematiskt sett mycket obehaglig läsning. Som läsare blir man placerad i den obarmhärtigt voyeuristiska åskådarens position som vittne till all denna mänskliga bräcklighet och förnedring. Vore inte romanen så stilistiskt spännande skulle det vara lätt att sopa den under mattan för dess effektsökeri och spekulativa äckelrealism. För Tiller bjuder på en berg- och dalbaneläsning av sällan skådat slag, där läsaren kastas mellan olika tidsplan och ständigt tvingas konfronteras med en mycket opålitlig berättare.

Romanen inleds som en tredjepersonskildring av ögonblicksbilder ur den unge mannens uppväxt, där faderns tankar och känslor skärskådas. Ändå känner läsaren redan här att det finns ett berättarsubjekt bakom, vars känslor infiltrerar den utifrån sett objektiva texten. Fadern beskrivs som en medelålders, bitter man som klamrar sig fast vid tryggheten i ett monotont fabriksjobb och som får sina kickar av att supa och plåga sin familj. Insekttematiken härskar redan här: ”inkapslad i sin skalbaggsliknande folkvagn” inser fadern ”att han var en insekt som inte klarade av att veckla ut sig ur sitt gamla skal”. Glimtvis öppnar sig också en mer nyanserad bild av en feg och ömklig man som fått ge avkall på sina drömmar och som stundvis drabbas av ont samvete och försöker släta över sina vredesutbrott och visa ömhet, men ständigt misslyckas.

Först efter detta inledande avsnitt introduceras vi i själva ramberättelsen och för bokens jagberättare. Tiller skruvar upp tempot ytterligare och drar in läsaren i huvudpersonens tankevärld, där alla minnen och vanföreställningar som styrt hans liv tycks ha körts i en mixer för att sedan huller om buller kastas upp på bokens sidor. ”Mina tankar springer hit och dit även om jag inte dricker. Jag kämpar hårt med att koncentrera mig på rätta saker. Nyckfulla tankar virvlar omkring i huvudet på mig, och min dag är som natten för annat folk. Dagen strör så mycket oväntat över mig, och allt är så förvridet och förvrängt och svårt att greppa”.

Tillståndet avläses i formen

Till de smärtsammaste minnena hör barndomens längtan efter ömhet och bekräftelse som oftast möts av kyla och hån från faderns sida. Denna livsberättelse avancerar inte från punkt A till B utan utformas som en ström hoptrasslade associationer där vi läsare får hänga med i snabba glidningar i tid och rum mitt i ett stycke eller mitt emellan två meningar. Tiller låter mycket skickligt berättelsens form gestalta huvudpersonens sinnestillstånd. De tvångsmässiga handlingar den unge mannen utför för att döva sin ångest blir smärtsamt uppenbara när vi upprepade gånger tvingas läsa samma ordagranna skildring av hur han utför sina tvagnings-, matlagnings- och motionsritualer i ett desperat försök att värja sig inför det djupa självförakt och raseri som pyr under den hårt kontrollerade ytan. Det är där som insekterna krafsar, larverna kryper och spindlarna myllrar.

Tillers roman är skriven i ett rasande, explosivt tempo som formligen kräver sträckläsning. Det är en bekännelseskrift där det ena ohyggliga avslöjandet efter det andra uppdagas för den läsare som håller ut och inte blir alltför åksjuk på färden. I mötet mellan berättarens självbild och omvärldens reaktioner skapas ett starkt personporträtt av ett förnedrat barn som blir en djupt skadad vuxen människa. Denne gör sitt yttersta för att överleva, men saknar totalt förmåga att tolka sin omvärld och inse följderna av sitt handlande.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto