Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Längs stigar, bland skuggor – mot en förnyelse

Barbro Enckell-Grimm, 12.4.2013
Catharina Östman: Tills våra ansikten klarnar 93 s., Scriptum 2012

När Catharina Östman nu utkommit med sin sjunde diktsamling och tionde bok, Tills våra ansikten klarnar, befästs uppfattningen att hon har en helt egen position i den finlandssvenska litteraturen. Å ena sidan är hon är lågmäld förvaltare snarare än en förnyare, å andra sidan har hon ett helt eget tonläge. Östman är en författare med stark integritet.

Uppfattningen om Östman (f. 1961) som en efterföljare till den finlandssvenska modernismtraditionen bekräftas ytterligare av att hon i Tills våra ansikten klarnar lämnat det kontrapunktiska greppet (se Maria Sandins recension av Speglingar av stora hav på Lysmasken, 24.5.2002, länk nedan) och nu ger sig in i en färd som går inåt, neråt, bakåt i en sorgprocess.

Skogens läkande andning

Dikterna tar oss ut i skogen, längs stigar, bland skuggor och trädstammar och med fåglar, myror, skalbaggar och rådjur som sällskap. Bokens fem underavdelningar: ”din klang här”, ”ugglorna där ändå”, ”låt dig bli plundrad”, ”dyningen blänker” och ”kåda som kanske”, anger både plats och ton. Läsaren tas med på en livsresa mot en enhetligare självuppfattning där diktjaget samlar sig för att kunna gå vidare i livet. Det handlar om läkning och växt, men utan att författaren skulle ange konkreta händelser, personer eller orsaker till sorgen. Hon klarar av att lyfta tillstånd och process till en allmän nivå, utan att förlora den nära kontakten till känsla och upplevelse. Östmans dikter har en stark närvaro.

Det handlar om läkning och växt, men utan att författaren anger konkreta orsaker till sorgen, i stället lyfts processen till en allmän nivå

Boken inleds med de löftesrika raderna: ”och jag vaknar/ med kroppen sjungande// (det klingar) som när isflak sakta lossnar/ i april”.

Förebudet om brytningstid stämmer på sätt och vis in på fortsättningen, ändå blir läsaren lätt kvar med en känsla av att ha blivit lämnad på vägen. Således hittar man halvvägs in i samlingen följande dikt, som kan ses som en referens till Solveig von Schoultz där von Schoultz skriver om känslan när hon hittar en pastill i fickan på en kappa hon inte använt på länge. Under tiden kappan varit ur bruk har författarjaget brutit upp ur ett förhållande och gått in i ett nytt.

Östmans dikt går så här:

på smala stigar
ska man puffas
utan minsta pepparmynt i fickan

ilar det i nackens fästen
är det ingenting att göra åt

som svampmycel i fuktig skog
är livets mening noga gömd

knogar vitnar, skor
går sönder

nu längesen
det regnade sist

Inåt och neråt

Där von Schoultz tar fasta på den påtagliga smärta som framkallats av en konkret lämning, lite gammalt upphittat skräp, vänder sig Östman mot en mera uppgiven förhoppning om regn och om livets inneboende kraft att fortsätta och förnya sig.

Det finns flera dikter som gör samma rörelse, öppnar sig mot fortsättningar, djupare in i skogen, ner under mossan. Man kan se det som att författare och läsare vandrar sida vid sida, men man kan också se sig som lite sviken på ett riktigt möte, en konfrontation som skulle förklara och rensa. Östman är mild och mjuk, men också lite ljum.

Skogens och sorgens topografi

Det är säkert inte en slump att Östman valt skogen som sitt diktlandskap: ”vad gör jag med bark/ om våren när ögat/ vill se vad som händer/ därunder/ därunder”. Här finns olika skikt, olika fuktighetsgrad och belysningens möjligheter är outtömliga. Skogen har en krävande topografi, sorg är ett sammansatt tillstånd.

Ljud och musik har en viktig plats i Östmans dikter. Här finns fågelsång, men också psalmer

Vid sidan av ljus och belysning, har ljud och musik en viktig plats i Östmans dikter. Här finns fågelsång, men också psalmer. Framförallt finns här det osagda, fugor som spolats ner, orgelbrus i avloppsrör – allt det diktjaget försöker glömma och lämna bakom sig. Det är här Östman verkligen kommer till sin rätt, när hon försiktigt, nästan ömsint, ringar in det hon egentligen inte vill ta i sin mun, när hon vågar säga det svåra.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto