Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: En afrikansk ur-berättelse

Carita Backström, 14.7.2006
Chinua Achebe: Allt går sönder (Things fall apart, 1958) s., Tranan 2004 Kääntäjä(t): Ebbe Linde

Det var Chinua Achebe som uppfann den afrikanska litteraturen. Så påstår helt fräckt den kenyanska litteraturforskaren Simon Gikandi. Han vet naturligtvis att det fanns betydande författare i Afrika före Achebe, men påstående är icke desto mindre sant – hävdar Gikandi, och med rätta – därför att Achebe med sin första roman Allt går sönder skapade en slags ur-text, läst i hela Afrika, runt om i den övriga världen, på skolor och universitet. Själv minns Gikandi hur han, som kommer från Östafrika, fattade vilken betydelse jamsen hade för igbofolket i Nigeria inte bara ekonomiskt (som han fick lära sig i skolan) utan också symboliskt, först när han läste Allt går sönder. En revolutionerande bok alltså, och skriven i ett bestämt syfte.

Man måste föreställa sig situationen: Den koloniala historieskrivningen utgick från att Europa stod högst på utvecklingsstegen medan Afrika som primitiv natur helt enkelt befann sig utanför historien. Den bilden levde kvar långt in på 1900-talet och det var mot den Achebe skrev sin roman Allt går sönder. Året var 1958, Nigeria var fortfarande brittisk koloni och Achebe ville hjälpa sitt samhälle att återvinna tron på sig själv: ”Jag vore nöjd om mina romaner lärde mina läsare att deras förflutna, i all sin ofullkomlighet, inte var en enda lång natt av barbari från vilken de första européerna på Guds vägnar förlöste dem.” (ur essän ”Författaren som lärare”)

Achebe axlade alltså villigt rollen som sitt folks lärare, en roll som många av senare generationers afrikanska författare har velat komma ifrån. Men då fanns en klar beställning.

Varken undervisning eller tolkning – men berättelse

När jag nu efter en lång paus på nytt läser Allt går sönder (i förlaget Tranans nya klassikerserie och Ebbe Lindes stilsäkra översättning) märker jag vilken skicklig lärare Achebe är. Han undervisar inte, uttolkar heller inte på antropologers vis, han bara berättar rätt upp och ner, på en prosa som är samtidigt stram och rik på bilder. I hans samhälle står samtalskonsten högt i kurs och ”ordspråket är som man säger den palmolja som gör ordens sallad smaklig”. Omläsningen avslöjar också många fler lager, psykologiska och existentiella, än det man kanske först tar till sig, det som benämner och levandegör en hittills icke dokumenterad del av världen. Men redan i det ligger en stor tjusning.

Romanens tid är slutet av 1800-talet, platsen är några byar i östra Nigeria.
Fram träder ett samhälle där livet följer jamsodlingens rytm, människorna tror på en högsta gud och hans mindre medhjälpare, byns äldste hålls i respekt och männen är de som för talan på torget precis som de gjorde i antikens Grekland. Ett välorganiserat jordbrukssamhälle som de sett ut överallt i världen. Men ingen idyll. Krig kunde uppstå mellan byar och det fanns grymma seder, som t.ex. att tvillingar ansågs onaturliga och olycksbringande och sattes ut att dö. Till detta traditionella samhälle kom kolonisatörerna/européerna med nya värderingar och nya lagar, och ur det mötet föds romanens spänning och tragik.

Att besudla jorden

Huvudpersonen heter Okonkwo. En self-made man som slitit som ett djur för att inte bli som sin odugliga palmvinsdrinkare och flöjtspelare till far, och som när berättelsen börjar är välbeställd jordbrukare med två bodar fulla av jams och tre hustrur. En hård och konservativ man som aldrig blottar sin innersta rädsla; att bli en förlorare som sin far.
När missionärerna anländer är det Okonkwo som hårdast sätter sig emot varje förändring, övertygad om att han gör det för sitt samhälles bästa.

Han förskjuter sin son när denne ansluter sig till den nya läran, han dräper i hastigt mod en brittisk rättsbetjänt och drivs obönhörligt, lik den grekiska tragedins hjälte, mot sitt skändliga slut. Han hänger sig, vilket i igbokulturen betyder att han besudlar jorden och inte kan begravas av sina stamfränder. Den brittiska distriktskommissarien är förtjust, han kan ju ägna några intressanta sidor åt episoden i den bok han håller på att skriva. ”Titeln på boken hade han redan valt, efter mycken eftertanke: Pacificeringen av de primitiva stammarna kring Nedre Niger.” Så lyder den sista, djupt ironiska, mening i Allt går sönder. Med facit i hand vet vi att pacificering ofta betydde utrotning och att det européerna kallade primitivt kunde vara ytterst sofistikerat.

Aldrig nostalgisk

Men Achebe är inte nostalgisk. Han gör det helt klart att det finns seder som inte är värda att bevaras och att inget samhälle kan överleva isolerat och utan att förändras. Okonkwo går sönder, liksom hans samhälle, men han är medskyldig till sitt öde. Han förnekar och föraktar allt som är svagt och ”kvinnligt” och blir på så sätt aldrig en hel människa. Den klarsynen är en del av romanens storhet. Den låter sig läsas både lokalt och universellt. Maktkamp, generationskonflikt, gudstro, hela skalan av känslor och förhoppningar, växer ur Achebes nigerianska jord, och från den grunden är det lockande att gå vidare till andra afrikanska författare.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto