Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vardag, väninneskap och vanmakt inför döden

Mia Österlund, 12.7.2019
Nu spränger vi taket: Christel Sundqvist 202 s., Marginal Förlag 2018

Ett mycket tunt lager pudrar Christel Sundqvist över texten i berättelsen om barndomsbästisarna Vonne och Marre, akt två: döden. Som i en smink-tutorial för naturlig look döljs realiteterna endast nödtorftigt.  Att så görs är i sig en tänkbar berättarstrategi. Dessvärre blir det också berättelsens fall, då Sundqvist lägger sig så tätt inpå det egna identifierbara livet: forskare vid Åbo akademi, författare som tvivlar på att hon kan eller har något att berätta – det vita arkets ångest och oron över om det överhuvud ska bli en ny roman skrivs envetet in på textens nuplan, medan diktardrömmar återkommer i textens dåplan, i ungdomsårens trevande efter trygghet och relationer.

Som i en smink-tutorial för naturlig look döljs realiteterna endast nödtorftigt

Efterordet avslöjar mycket riktigt att verklighetens Vonne är den välkända finlandssvenska medieprofilen Johanna Blom, som gick bort i cancer. Hälften av intäkterna för den stiligt formgivna romanen går också till Cancerstiftelsen. Det är alltså en roman en gärna vill gilla, men det avstamp i vardagen som är Sundqvists metod ställer hinder i vägen för läsaren.

Anhörigperspektivet frontas

Det löper tydliga trådar genom Christel Sundqvists författarskap. Främst det sociala arvet, ”skitgenerna,” som blottlägggs och undersöks.  Arvet bottnar i den finske mannens sorg, i krigstrauman med självmedicinering i form av alkoholmissbruk som följd. Uppväxtvillkoren tvingar fram positionen som anhörig och det är ett läge som aldrig tycks gå över. Alltid är en anhörig till någon, alltid levererar livet det en minst önskar sig. Och detta utan regelverk för hur en ska tackla eländet. Hur det sociala arvet, skammen, skulden, skitlivet förs över från generation till generation är något Sundqvist skickligt dissekerar i sina romaner. Tvåfaldigt uppmärksammad i Solveig von Schoultztävlingen (hedersomnämnande 2007, andra pris 2008), debuterade hon med romanen Fickan i flaskan (2009) och anlade där grundtematiken kring att vara anhörig.

Alltid är en anhörig till någon, alltid levererar livet det en minst önskar sig

Även i den aktuella romanen Nu spränger vi taket  (2018) , som nystar vidare på berättelsen om väninneskap som grundstomme i livet som en fristående uppföljare till Vonne och Marie (2016) anläggs anhörigperspektivet. Den första romanen beskrev trebarnsmamman Marre som skulle doktorera och självmedicinerade mot ångest alltmedan tonårsdöttrarnas psykiska ohälsa i form av ätstörningar och självskadebeteende tyngde henne.

Att ungdomstidens väninna drabbades av aggressiv livmodercancer repade upp grundtryggheten för Marre.  Nu spränger vi taket tar upp tråden från den förra romanen och varvar Marres vardagsliv där hon har tjänstledigt för att skriva en roman, men belastas av vardagsbestyr, ansvaret för sin dementa faster och av att väninnan Vonne fortsättningsvis är döende, med återblickar till en tidstypisk tonårstid. Trådarna löper alltså tillbaka till den förra romanen, som ger en bredare förståelse för Marres liv, hennes psykiska ohälsa och kamp med de tuffa utmaningar livet bjuder. Koordinaterna i romanerna är nutidens Vasa som korsklipps med barndomens Nykarleby, varvat med sjukhusbesök i Stockholm.

Livets soundtrack

Bägge romanerna har låttexter som ledmotiv. Titeln Nu spänger vi taket är en rad ur Petra Marklunds såriga och berörande hit Händerna mot himlen (2012), som med exakthet ringar in romanens ärende, förlust, men också förhållningssättet som binder samman väninnorna under uppväxtåren; trauman tacklas med en ständig fylla, följd av ångest och nödtorftigt hoplappad självkänsla.

Tror du att du och jag kommer att ses igen?
Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans?
Tror du att du och jag kommer att leva länge än?
Det tror inte jag.

Tror du att du och jag kommer att minnas den kvällen?
Tror du att du och jag kommer att drömma oss tillbaka?
Tror du att vi kommer leva lyckliga i alla våra dar´?
Även om vi aldrig mer ses.

Händerna upp i luften.
Pannan mot baren, nu spränger vi taket.
Hamnar i himlen, där änglarna gråter.
Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften.
Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten.
Och jag är en vinnare igen.

Tror du att du och jag kommer att vinna det här racet?
Tror du att du och jag har en chans mot alla andra?

Jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan,
av att allting redan är försent.

Tyvärr skriver Sundqvist läsaren på näsan:

”Medan jag hänger upp Leos blöta ytterkläder på klädstrecket i bastun börjar en låt snurra i skallen på mej, det är en glättig låt som jag vet att Vonne älskade sommaren innan hon blev sjuk. […]Det är som om Petra Marklund skulle ha sjungit om Vonnes och min virvlande Stockholmssommar.”

Sundqvist litar inte på att läsaren gör kopplingen själv, vilket dessvärre riskerar att göra romanen träig.

Det extremt vardagliga fungerar som slussar till minnena av vänskapen med Vonne

Sundqvist väljer ett extremt vardagsrealistiskt grepp, som gör romanen närmast outhärdligt vardaglig. Hon skyr inga transportsträckor utan skriver ut allt: ”Jag bryter en bit av brödet, doppar det i skålen med aioli och sköljer ner det med små klunkar av vinet. ”

Det extremt vardagliga fungerar som slussar till minnena av vänskapen med Vonne. Då Marre försöker hantera tillvaron som anhörig, sin allmänna otillräcklighet och våndas över ifall hon ska bistå Vonne med dödshjälp – hämta en necessär med pillerkartor nog för ett självmord som skulle avsluta smärtan vid livets slut – faller hon likt en medelålders Alice ner i ett kaninhål av minnen från ungdomstiden.

Väninneskapet i förgrunden

Först är väninnorna en fyrväppling med Lizzie och Kia och skramlar till så mycket grillmat de har råd med och delar systerligt för att bota en ständig baksmälla. De liftar sig fram och vill ta för sig men drömmarna spricker mot småstadens realiteter. Elnette-hårspray fixar de tuperade hårsvallen, häxblandning och langad sprit ordnar fyllan alltmedan Modern Talking sätter stämningen per c-kassett.

I en tonårsflicktid av heterosexuellt trånande och tunga hemförhållanden förenas Vonne och Marre, som tillsammans bryter sig ur väninneskapet för att sikta högre och spränga taken. Vonne tvingar Marre att sköta skolan, trots faderns ständiga fylla. Vonnes cancersjuka mamma och Marres alkoholiserade pappa och frånvända mamma är de trauman som knyter samman väninnorna i en vänskap som bär genom allt. Den tre år äldre Vonne studerar i Åbo, och Marre följer efter. Men väninnedyaden utmanas av Marres äktenskap med Stefan. Med ens är Marre i  sitt vuxenliv präktig trebarnsmor med ordnat äktenskap och rutiner upp över öronen, medan Vonne får drömjobb inom media i Helsingfors och Stockholm, och lever singelliv.

Fasterns hemvävda trasmatta, som förväntas landa i Marres tillrättalagda hem, avskalat inrett i vitt, växer ut till en metafor över arv och miljö.

I den tidigare romanen solkade döttrarna med de glättiga namnen Ronja och Tindra glansbilden, nu är de utflyttade och det är istället faster Sigrids tilltagande demens och misstänksamhet mot livet som kräver ytterligare en ansvarstagande anhörigroll  av Marre. Tyngden av att hjälpa sin faster vilar på Marre, som just och just lyckas köpa gravljus- det vet ju alla i en småstad hur centrala gravljusen är och hur hanteringen av dessa bevakas. Fasterns hemvävda trasmatta i grälla, skrikiga färger som förväntas landa i Marres tillrättalagda hem, avskalat inrett i vitt, växer ut till en metafor över arv och miljö. Den är en bild av klassresenären som ständigt är på väg, ett materialiserat arv. Väninneskapet ställs ändå konsekvent i förgrunden utan att familjelivet försvinner ur sikte. Systerskapet blir en livlina, som brutalt brister i den dödsdömdas närhet.

Vardagens outhärdlighet utmanar

Christel Sundqvist är skicklig på att mana fram en vardag så outhärdlig att den är svår att orka läsa om. Minnesglimtarna från ungdomstiden med ett oslipat, rått språk och vassa kanter är också svår att uppbåda intresse för. Trots den allmängiltiga och allvarliga tematiken berör och engagerar inte romanen fullt ut. Är det för att livet är så fult och inte bjuder på lättnader eller lyckliga slut?

På något sätt är det som om vardagen äter upp engagemanget och inte lämnar kvar något skimmer.

På något sätt är det som om vardagen äter upp engagemanget och inte lämnar kvar något skimmer. När jag bläddrar av och an i romanen och läser om och om igen är det inget som stör i de enskilda delarna, tvärtom är romanen välkomponerad. Ändå saknar den angelägenhetsgrad i sin hållning, eftersom det extremt närgångna perspektivet lägger berättelsen så tätt invid livet, och livet är som bekant inte till alla delar en engagerande berättelse, trots brännpunkter, sår och den slutgiltiga provokation alla står inför: den du älskar ska tas ifrån dej. Döden vinner.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto