Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Berlin berättar allt om tiden

Carita Backström, 21.8.2009
Christopher Isherwood: Farväl till Berlin s., Lind & Co 2009 Kääntäjä(t): Leif Janzon

Vad är nu detta? tänkte jag när jag fick nyutgåvan av Christopher Isherwoods Farväl till Berlin (Goodbye to Berlin, 1939) i min hand. På pärmen sitter en hare mot en bakgrund av blommig tapet. Vad har en hare i Isherwoods Berlin att göra?

Det var också med en viss spänning jag grep mig an läsningen. Skulle romanen hålla för omläsning efter så många år? Vad mindes jag av originalet efter diverse versioner av musikalen Cabaret vars förlaga (en del av) romanen är?

Den höll. Trots att det var det sommarens tropiska vecka och jag levde släktliv i skärgården, möjligast långt från Berlins dekadenta 30-tal. Redan på första sidan försvann solen och klipporna och jag befann mig på Berlins dystra gator mellan ”hus som liknar sjabbiga, monumentala kassaskåp, fullstoppade med en bankrutterad medelklass anlupna värdeföremål och slitna möbler”.

Bilden är fin men inte originell. Samma sjabbiga miljöer hittar man i andra skildringar från Weimertidens Berlin, hos Alfred Döblin, Bertolt Brecht, Georg Grosz, Klaus och Heinrich Mann, Rainer Werner Fassbinder … tyska konstnärer som passionerat och skoningslöst analyserar ett samhälle på väg mot katastrofen. Och så kommer Christopher Isherwood släntrande, ett författarfrö som lämnat sin engelska överklassbakgrund och sina universitetsstudier för det sexuellt frigjorda livet i Berlin.

Hans röst är en annan, han är främlingen, den utanförstående iakttagaren: ”Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande” slår han fast. Vilket naturligtvis är en underdrift; kameraögat Isherwood registrerar, författaren Isherwood destillerar det registrerade råmaterialet till en roman bestående av sex löst sammanfogade fragment och dagboksskisser. En skenbart impressionistisk men ytterst medveten struktur. Nu i en förträfflig nyöversättning av Leif Janzon.

Människorna

Som utomstående har Isherwood tillträde till vitt skilda miljöer, från arbetarfamiljen Nowak till den rika släkten Landauer. Hans första krets är ändå de halvbohemiska lycksökare som häckar hos Fräulein Schröder. Fräulein Mayr som är Jodlerin på en kabaré och glödande nazist, Fräulein Kost som har herrar på rummet, bartendern Bobby, en sporadisk handelsresande, och Sally Bowles.

Det är Sally som är huvudpersonen i Cabaret, i filmversionen spelad av Liza Minelli. Kolla hennes sånger på Youtube, men läs romanen – den är bättre än filmen. Liksom jagpersonen Christopher Isherwood (inte ett självporträtt, poängterar han) kommer Sally från en borgerlig bakgrund i England. Hon är nästan bara barnet, men erfaren. Lever på Prairie Oysters (en äggstinn drink), pengar hemifrån, tillfälliga engagemang på klubbar och tillfälliga förhållanden. Hon är oemotståndlig och inpiskad och allt igenom teatral. Samtidigt oskuldsfull. Något av Monica Fagerholms glitterflickor, tänker jag ibland.

Mellan Sally och Chris råder ett bisarrt vänskapsförhållande (ingen romantisk kärlek som i musikalen), där Sally tyr sig till, och hänsynslöst utnyttjar, Chris. Tillsammans utnyttjar de, och utnyttjas av, Clive, en stenrik whiskydrickande amerikan. Rotlösheten i Berlin har de gemensam. När de ser ett pampigt begravningståg undrar de förstrött vem som ligger i kistan, men vänder sig med en gäspning bort:

”Vi hade inget med de marscherande tyskarna där nere att göra, eller med den döde i hans kista, eller med orden som prydde fanorna. Inom några dagar, tänkte jag, kommer vi att ha brutit alla relationer med nittionio procent av jordens befolkning, med alla de män och kvinnor som arbetar för sitt levebröd, som tecknar försäkringar, som oroar sig för sina barns framtid. Kanske medeltidens människa kände så här, när hon trodde att hon hade sålt sin själ till Djävulen.”

“Money Makes the World Go Round” sjunger Sally i musikalen. Det är en tråd man kan följa genom romanens olika miljöer. Chris tjänar sitt levebröd på att ge språklektioner åt förmögna, oftast judiska, Fräuleins och läsaren får snusa på high society. Gardenparties med herrar i tjusig Rivieraflanell och dans till bärbar grammofon. Stämningen är uppsluppen och nostalgisk, men – noterar kameraögat – en stor del av gästerna talar politik, lågmält och allvarligt. En epok går till ända, snaran dras åt, judarna och deras kapital är hotade.

När tiderna blir knappa hyr Chris in sig hos familjen Nowak och läsaren får en inblick i hur arbetarklassen lever. Trångboddhet, fuktfläckar och stekos. Frau Nowak har städjobb och är lungsjuk, den ena sonen ”hänger med sina nazister”, den andra säljer sig, om tillfället erbjuder sig, åt rika bögar. Men någonstans fungerar en socialvård och Frau Nowak skickas till sanatorium. Sjukhuset är många klasser under Davos men Frau Nowak och hennes rumskamrater är lika kåta och livshungriga som Thomas Manns bergtagna patienter. Avskedet från de desperata kvinnorna hör till de mest gripande episoderna i boken. Som om författaren för ett ögonblick skulle lägga undan kameran och se rakt på kvinnorna och i sitt eget skinn känna deras fysiska och andliga nöd.

Tiden

I början av 1930-talet var fascismens seger ännu inte given. Isherwood besöker ett ”kommunisthak” befolkat av studenter i ”politiskt-aggressiv ovårdad klädsel”, vilket bland annat betyder illasittande jumprar, kjolar fästa med säkerhetsnålar och slarvigt knutna zigenarsjalar. Modet upprepar sig, tänker jag, hur såg det ut på 60-talet? Han besöker också en kommunistisk klubblokal där de heroiskt halvnakna pojkarna så som Isherwood beskriver dem lika väl kunde vara scouter eller tillhöra Hitlerjugend eller figurera i en socialrealistisk målning från Sovjetunionen. Det är äventyr och friluftsliv som gäller och flickor är värdelösa, de skall hållas hemma vid spisen.

Man har svårt att se dessa valpar som en politisk fara eller ett politiskt alternativ. Det gör inte Isherwood heller. Men när han bevittnar en nazistdemonstration och ser hur folk – inte organiserade kommunister utan förbipasserande på gatan – förenar sig mot demonstrationen och sjunger Internationalen, så slår han fast: ”De verkliga härskarna i Berlin är arbetarna”.

Dessvärre hade han fel. Det vet vi som läser med facit på hand, men det gör inte boken mindre värd. En del av dess intresse och charm finns just i avsaknaden av politisk analys, det tidsbundna mannen-på-gatan perspektivet, stämningar innan katastrofen.

Isherwood sitter dagligen på caféet vid Gedächtniskirche där ”judar och vänsterintellektuella lutar huvudena mot varandra över marmorborden och talar med låga uppskrämda röster”. När en judisk författare förs bort av en SA-man lyfter ingen ett finger, inte heller när en pojke på gatan brutalt misshandlas. ”Allerlei” mumlar folk bara, ”allerlei”.

Judarna är den goda fienden för folk som Frau Nowak. Hon gillar inte sin sons samröre med nazisterna men hon tycker att Hitler, om han kom till makten, kunde visa de där judarna ett och annat. Och när hon slänger det ur sig är judarna för henne bara ett begrepp som står för makt och pengar. Flyttar man ner frågan till konkreta individer ställer sig saken annorlunda. Till exempel den judiska skräddarn i familjen Nowaks kvarter. Han är vänlig och insisterar aldrig på att få betalt utan nöjer sig med att knyta sina kunder till sig med nya köp. ”Inte hittar man någon kristen som lika gärna ger kredit som de”, säger Frau Nowak, ”fråga folk här omkring Herr Christoph, de skulle aldrig vilja ha bort några judar.” Vi känner igen tongångarna; de där svartskallarna, araberna, invandrarna… men min granne, han är en bra typ.

Citykaniner

Det finns ett efterord av Lotta Lundberg, svensk författare bosatt i Berlin. Hon kallar Farväl till Berlin för en storslagen roman och en klassiker och identifierar sig med Isherwood och hans persongalleri. ”Det är samma vilsna längtan i Berlin 2008 som när han bodde här” skriver hon.

Lotta Lundberg är en av ca 25000 kulturarbetare, drömmare, lycksökare, redan verksamma eller blivande konstnärer i Berlin som har sin koffert packad och kan dra när inspirationen och pengarna tryter. Alla i romanen kan eller vill det förstås inte. Familjen Nowak är fattiga urberlinare och kan inte dra, familjen Landauer är judar och tvingas fly.

Jag kommer nu på en tolkning av den förbryllande pärmbilden. Haren är inte en släkting till den som mumsar klöver på min sommaräng, den är en citykanin, som egentligen inte hör hemma i staden men alltid hittar en buske att bebo, och sedan igen lämna, utan krav och bindningar (fast vad vet jag vilka bindningar en citykanin har).

Där någonstans, i citykaninernas ingenmansland rör sig Isherwood, Och däri skiljer sig han från till exempel Alfred Döblin som i Berlin Alexanderplatz skildrar samma tid och miljö men inifrån. Döblin var fattigläkare i Berlin på 1920-talet, det är hans perspektiv, Isherwood är den tillfälliga besökaren, det skarpa kameraögat.

Skillnaden ligger också i temperamentet. Isherwood har engelsmannens nyktra blick, tysk-judiska Döblin skriver med sitt hjärteblod. Och minns ni Fassbinders TV-version av Berlin Alexanderplatz? En stinkande och skoningslös film – medan Isherwoods roman har blivit en romantisk musikal med bra sångnummer. I andra händer och med andra tyngdpunkter kunde den bli en TV-klassiker i bästa BBC-stil.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto