Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Med höga insatser

Barbro Enckell-Grimm, 24.11.2006
Claes Andersson: Saltomortal s., Söderströms 2006

På försättsbladet till Claes Anderssons senaste roman Saltomortal finns en rad synonymer för ordet uppräknade. Man kan tycka att det är överflödigt, men vid en närmare läsning av boken visar det sig att det egentligen inte är det. Andersson vill genom hela det händelseförlopp han beskriver visa oss vilken enorm kullerbytta livet är, och hur den kan göras på många olika sätt eller kanske snarare: vilken volt livet gör med oss som lever det.

Det finns två manliga huvudpersoner i Saltomortal, Saku Bergstrand och Ralf Sand. Båda är i äldre medelåldern, båda spelar ett högt spel med sin hälsa som insats. Ingendera är särskilt bra på att ”ta väl hand om sig själv”. De är män på jakt – på jakt efter kärlek, uppskattning, bekräftelse och i Sakus fall också efter pengar. Familjen och männens fundament och personlighet vittrar sönder inifrån. Ralf klarar sig något så när helskinnad till slut, men det gör inte Saku.

Rak linje till Dostojevskij

På bokmässan i Helsingfors i slutet av oktober talade Claes Andersson apropå sin skrivarbok Har du sett öknen blomma? om katastrofer och anastrofer, och om den kreativa konstnären som har lättare att skildra olycka och konflikter än lycksalighet. Här kan man dra en rak linje till Fjodor Dostojevskij och hans vurm för spel med höga insatser.

Saku Bergstrand spelar på kasino, Ralf Sand utmanar hälsan och drabbas av stroke och båda söker kvinnans godkännande – utan att få det. Kvinnorna i romanen är statister. Saku Bergstrands ryska kärlek Sonja blir en gåtfull fågel från ett främmande land och Ralf Sands hustru, syster och dotter är figurer tecknade med några raka streck. Dottern My, länken mellan många olika personer i boken, är den som kanske får mest utrymme, men i sin ungdom blir också hon lite otydlig. Kvinnorna skildras för det mesta via männen.

En fågels död

Det finns flera ledmotiv i boken som stannar i läsarens sinne. Kvinnan som sitter på en parkbänk i S:t Petersburg och smeksamt leker med en duva, för att sedan hastigt och lustigt vrida nacken av den, och en stackars sädesärla som instängd på en toalett flyger mot en spegel, för att sedan göra sitt livs sista störtdykning i toalettskålen. Ralf blir vittne till följderna av fågelns dödskamp, blod på spegeln och härvor av tilltrasslat toalettpapper, men så är det inte mera med det.

Här finns mycket bekant från Anderssons tidigare författarskap: läkarvetenskapen, empatin och omtanken (personifierad i Ralf Sands medicinestuderande dotter), de politiska korridorerna, tjänstemannens tomma knegande.

Extraktet till de ingredienser som boken Saltomortal är uppbyggd av är starkt. Anderssons budskap är att livet är ett spel med höga insatser. Hur man än lever och spelar kan allt inte förutses och risken finns att man förlorar. På ett kusligt sätt visar han också hur högt fallet kan vara. Och det onekligen så att det är konstnärligt konsekvent att Saku Bergstrand bråda död förefaller mera trovärdig och intressant än Ralf Sands mjuka landning.

Man kunde säga att Saltomortal i likhet med mycken annan litteratur och konst handlar om människans utsatthet och beroende, men då blir läsningen genast tråkigare. Själva essensen är mera utmanande än utförandet. Det är svårt att se nyanserna i vardagen när man en gång fått syn på de skarpa kontrasterna i livets utkant. Det är som om läsaren i författarens släptåg ständigt skulle vara tvungen att satsa högre. Här fyller ledmotiven med de två fåglarna en viktig funktion. De dör, men det uppfattas som kusligt på en annan nivå än ett bestialiskt människomord.

Sitt eget begär kommer man inte undan

I början av romanen flyter ett ansiktslöst lik i kolerabassängen. Liket väcker förskräckelse hos dem som ser det – men vem det är får varken romanpersonerna eller läsaren veta. Den laddning som finns i boken bygger inte på en deckares mordgåta, här råder snarare samma stillhet som på patologen. Emellanåt glittrar det till av ironi och fyndiga formuleringar, men inte så mycket att romanen skulle bli en språklig cirkusföreställning inför publik.

Claes Andersson gestaltar i Saltomortal den återvändsgränd beroenden är. Spelaren gör ständigt större satsningar och vinner eller förlorar. Sitt eget begär kommer han inte undan och inte heller den tomhet som följer. Romanen och mänskoödena i den blir en dubbelbottnad bild av spelande eller missbruk. Dels skildrar han kasinospel, dels präglas hela romanen av den spänning som finns mellan kickarna och fallen, suget efter mera och oförmågan att vila i stunden – vad missbruket gör med spelaren. Tyvärr är det här också bokens belastning, läsaren grips lätt också av en känsla av att vilja ha något mer utöver det som bjuds. Man finner en del spänning, ondska, tjusning och undrar sen om det var allt?

Mannen i Saltomortal är varken offer eller förövare, han är ingen stackare och inte heller särskilt omnipotent. Han är en hybrid av allt detta och hur hans liv sist och slutligen blir beror lika mycket på honom själv som på omständigheter runt omkring honom. Det mest intressanta är kanhända de spår han gör i sanden, det man i efterhand kan gestalta, konstnärligt eller på annat sätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto