Berättelsen om Den Andra Kvinnan, älskarinnan, är gammal och välkänd. Hon har framträtt som en både demoniserad och ömkansvärd figur, men har också fått upprättelse och utforskats på intressanta sätt i litteraturen.

Det är hennes situation som är ämnet i Hannele Mikaela Taivassalos nya roman med den ödesmättade titeln I slutet borde jag dö. Taivassalo, född 1974, har tidigare gett ut ett flertal böcker, inklusive serie- och bilderböcker.

Hon har framträtt som en både demoniserad och ömkansvärd figur

Denna till omfånget tunna men lyriskt förtätade roman skildrar ett ”jag” som under en tidsperiod som verkar vara flera år har en relation med en gift man. Det är dock inte så mycket de intriger som äger rum på utsidan som står i berättelsens fokus, utan vad som sker med jaget på insidan.

Hur ska hon förhålla sig till sig själv när hon hamnat i rollen som Den Andra Kvinnan? Hur jämka ihop den biten, samt det faktum att en av hennes mest centrala relationer måste förbli okänd och osynlig i förhållande till de andra delarna av hennes liv? De som författare, vän och förälder?

 

Att överskrida gränser

Berättarjaget är uppenbart medvetet om att hennes historia åtminstone till sina yttre ramar är ordinär på gränsen till banal. En kvinna träffar en gift man som aldrig vill eller förmår lämna sin fru.

Men genom de korta och intensiva textstyckena som ofta känns som om de mödosamt har karvats ut ur förtvivlan, och med sin användning av frågetecken främmandegör Taivassalo delvis den ytterst välbekanta situationen, får oss att se den med nya ögon.

En kvinna träffar en gift man som aldrig vill eller förmår lämna sin fru.

Genom sin poetiska undersökning av huvudpersonens situation insisterar hon på det oerhörda (och outhärdliga) i en belägenhet som är så oerhört vanlig.

”Hur kan det vara så att två älskar varandra, men att de ändå inte får varandra? Hur kan det vara så att han älskar henne, men älskar en annan? Hur kan det vara så att hon älskar för mycket för att kunna gå, och älskar för mycket för att inte gå sönder av att stanna.”, frågar berättarjaget sig själv eller universum.

Jaget i romanen talar mycket om linjer. Om linjer som passeras, löses upp eller skär igenom. Romanens undertitel är ”gränsprosa”. En i vårt samhälle central och omhuldad linje eller gräns har redan passerats när hon och den gifta mannen inledde sin relation. Det är som om detta ger henne anledning att fundera även över sina egna gränser och konturer.

 

Mer konstnärsroman än relationsroman

Vad gäller mannen, som på sätt och vis befinner sig i stormens epicentrum, är han dock ganska suddig i konturerna. Han är föremålet för längtan och orsaken till mycket smärta, men han framträder inte riktigt som en person. Men så är det inte heller en relationsroman i den bemärkelsen som Taivassalo har skrivit.

Exakt varför just denna man är värd allt detta (om han nu är det) är ganska oviktigt för berättelsen. Det väsentliga är som sagt snarare vad relationen, och positionen som ”den andra” gör med berättarjaget.

Men så är det inte heller en relationsroman i den bemärkelsen som Taivassalo har skrivit.

För trots att jaget hela tiden såväl språkligt som känslomässigt vänder sig mot det ”du” som är mannen, och trots den bokstavligt talat självutplånande titeln, är det hela tiden hon själv som står i centrum för sitt eget undersökande. Kärleksaffären tycks snarast fungera som en katalysator för en existentiell kris som kanske, men inte entydigt, leder fram till självkännedom.

 

Ett återfött författarskap

I slutet borde jag dö kan också läsas som en konstnärsroman. Titelns ”slutet” antyder en metalitterär medvetenhet om berättelsen som just en berättelse, och möjligheten att skapa, att göra konst av lidandet är något huvudpersonen återkommer till upprepade gånger.

Detta understryks inte minst på sista sidan där hon inte utan viss stolthet förkunnar: ”istället för att dö / skriver jag det här”.

Hon har inte dött, men hennes författarskap har återfötts. Och hon har tagit ordet i sin egen historia. En historia som många utomstående säkert tror att de redan vet allt om eftersom de kan alla klichéer kring äktenskapsbrott och älskarinnor på handens fem fingrar.

Litteraturens uppgift sägs vara att hjälpa oss att betrakta det välbekanta med nya ögon. Och på vissa sätt lyckas alltså Hannele Mikaela Taivassalo verkligen med detta. Det lyriska språket och fokus inåt skapar ett mörkt och klaustrofobiskt universum som dock inte saknar glimtar av humor. Men ibland är det som om hon velat göra prosan så tät och lyrisk att den ibland känns överlastad och samtidigt lite tom.

Litteraturens uppgift sägs vara att hjälpa oss att betrakta det välbekanta med nya ögon

Återberättandet av drömmar som ska vara betydelsebärande blir mest malande. Kanske är det meningen? Kanske har Taivassalo velat skildra just hur en ångestfylld människas fångenskap i det egna psyket ofta leder till en ältande rundgång där allt, inklusive drömmar, tillmäts betydelse för den egna belägenheten. Det är intressant och ofta elegant men ojämnt.

 

Jaa artikkeli: