Sedan debuten 1974 med diktsamlingen De blå bergen har Anita Wikman (f. 1938) gett ut nästan lika många prosaböcker som diktsamlingar, sex respektive åtta titlar. Där hennes 90-talsromaner uppehöll sig kring historiska skeenden dröjer den nu aktuella novellsamlingen Allan, Sandra och vi andra vid personliga öden, ögonblicksbilder med tillbakablickar, scener ur vardagen och små pigga stickrepliker fällda på allfartsvägarnas sidospår.

Novellerna är personporträtt, känsligt tecknade av en säker författarhand.

Anteckningar i marginalen

Personerna, låt oss till exempel ta titelns Allan och Sandra, är å ena sidan en av oss, vem som helst, å andra sidan kan de lätt ses som samhällets krumelurer i marginalen: den evige ungkarlen, lite småsnål, fastlåst i sin olyckliga position utanför tvåsamhetens möjligheter, men ändå på sätt och vis nöjd med sin ganska begränsade vardag. Sandra är mera företagsam till sin läggning men blir i sin ovilja att stå på sig lurad av en insmickrande telefonförsäljare. Försäljarens väloljade munläder (med rikssvensk röst) och författarens förnöjsamma formuleringsglädje går inte att ta miste på:

– Goafton. Är det Sandra Lövgren jag talar med, frågade en sammetslen röst på rikssvenska.
– Ja.
– Och jag heter Mark Strand. Hoppas att jag inte stör.
– Nej, för all del.
– Så då är det inte pepparkaksbak, eller julpyssel på gång?
– Nejdå. Sånt är jag för gammal för.
– I så fall. Ursäkta om jag misstog mej. Men du lät så ung på rösten, Sandra.

Omtanke och överseende

Wikman har ett förflutet inom vården, och är född och uppvuxen i Nykarleby. Småstaden, omsorg  om  och nyfikenhet inför medmänskors levnadsöden och bekymmer är också sådant hon skriver om. I de här tretton novellerna finns ett långt livs inkännande överseende med mänskliga svagheter och personliga tillkortakommanden, men också en stark tro på att den som inte har så vassa armbågar, obegränsad arbetskapacitet och spjutspetskunskap kan klara sig och leva ett värdigt liv.

Här finns en stark tro på att den som inte har så vassa armbågar kan klara sig och leva ett värdigt liv

Hemmasonen Viktor, märk namnet (= seger) som stärker de vita spetsgardinerna så de står sig bländande vita mot de blommande, laxröda pelargonerna skildras med varsam ömhet, en överförfriskad medelålders dam, Caroline, på jakt efter en stilig kryssningskapten likaså. Namnen på personerna i novellerna, de finns ofta med i titeln, karakteriserar dem ofta: Nomen est omen, namnet är ett förebud.

Oförvägna förväntningar

Det intressanta är att Wikman inte låter sig nöjas med detta. Amatörskribenten i novellen ”Samtal med Rosita”, som tappat bort en dikt hon skrivit för kursledaren ”Anita Wikman” hösten 1987 på en skrivarkurs undrar om Anita möjligen har dikten kvar. Där Rosita står och uppehåller Anita i regnet avslöjar hon att novellförfattaren Wikman inte saknar sinne för självreflektion och -ironi. Människan ser inte alltid sin egen litenhet och utanförposition på samma sätt som en författare, som har en annan överblick över sitt material.

Behållningen är den empati och värme författaren har för sina gestalter

Behållningen med den här sortens litteratur är inte författarens vassa penna eller sofistikerade litterära metoder och grepp, utan snarare det sällskap som erbjuds läsaren, den empati och värme författaren har för sina gestalter. Anita Wikman ligger ganska nära Birgitta Boucht, hon med diktsamlingen om Sämsta tänkbara sällskap (2005). Andan, man kunde nästan säga ideologin, i de här författarnas böcker är densamma. Båda förefaller ha omfattande erfarenheter av skrivarkurser.

Pärlor i litet format

Konceptet att i novellform servera människoöden, som i små nötskal, finns ju också i en annan novellsamling från i fjol, Philip Teirs Akta dig för att färdas alltför fort. Om man i Teirs bok varnas för att färdas för fort, är tempot hos Wikman mera makligt. Hos Teir är det företrädesvis personer i yngre generationer som är i fokus. Wikman har tagit stoff ur den äldre delen av befolkningen, personer som kanske inte för ett så aktivt och utåtriktat liv, som har färre kontaktytor men som har en tillvaro där det finns små glittrande guldkorn, pärlor slipade av mångahanda erfarenheter, sorger och en utmejslad förmåga att se det storslagna i det lilla.

Stoffet är hämtat från  en tillvaro där det finns små glittrande guldkorn, pärlor slipade av mångahanda erfarenheter, och en förmåga att se det storslagna i det lilla

Wikmans noveller bjuder på feel-good, förr skulle man ha kallat dem läsarvänliga och ett angenämt sällskap. Språket är enkelt och dialogen karakteriserar personerna. Porträtten är tecknade med en varm och inkännande hand. Överlag känns boken som en fläkt från förr, från en tid när man läste då man ville ha förströelse, bli lite glad och uppiggad.

Dela artikeln: