Ann-Luise Bertell (född 1971) debuterade 1997 med diktsamlingen Rus av Gul, och i år kandiderade hon för Finlandiapriset. Hon har även verkat som skådespelare, dramaturg, regissör och nu som chef för Wasa teater.

I sin andra roman Heiman, en släktsaga som sträcker sig över flera generationer har hon tagit fasta på den österbottniska miljön, främst Kimo samt Kosmossa och olika människoöden. Heiman kandiderar också för Runebergspriset.

Heiman är en fängslande berättelse om starka traditioner och hemkänsla och de bördor som skötseln av hemmanet kan innebära. I den psykologiskt laddade romanen står Elof i centrum för berättandet.

Via Elofs livsupplevelser, som bland annat innehåller mer eller mindre traumatiska krigserfarenheter, får läsaren följa med hur Elof försöker bekämpa sina demoner. Därtill det omfattande supandet, och det att han inte räddade sin kompis John som omkom under andra världskriget eftersom han inte klarade av att skjuta någon.

På mikroplanet handlar Heiman om att psykiskt, identitetsmässigt komma hem till sig själv, att hitta det egna jaget.

Elof försöker bekämpa sina demoner, därtill det omfattande supandet

”Elof trivdes på taket där han såg långt, ända till sitt eget hus, ända till Kimo bruk och herrgårdarna. Till och med kyrktuppen på Oravais kyrka, som han kysst i ungdomen, syntes också där långt borta. Då man kom högre upp såg världen främmande ut, det var svårt att förstå att det var samma hus och samma bodar som man såg där nere på backen. Och så var det med allt egentligen, människor, tankar, hugskott, svalor, allt berodde på från vilket håll man betraktade dem. Ingenting var egentligen ett och detsamma.”

 

En kvinna vid hans sida

Heiman, hemmanet är dock det viktigaste för Elof och senare också för hans son Sten. I romanens början, efter Elofs faders död, blir Elof och brodern Ivar för en tid tvungna att lämna hemmanet i Kimo, Oravais och flytta till en annan ort, till morföräldrarna i grannbyn Komossa.

Allt lösöre går på auktion men rätten till heiman är kvar i Elofs namn. Småningom återvänder Elof, som varit inkallad och sårats, till heiman, efter att ha jobbat på Tikkakoskis vapenfabrik i Jyväskylä där han försökt lära sig finska.

Efter kriget bygger han upp ett liv tillsammans med hustrun Olga, en stark kvinna som klarar av Elofs vinglande hit och dit tillsammans med supkompisarna. Livet går således knaggligt vidare trots Elofs supande. De får barn och barnbarn och i slutet insjuknar Elof och dör.

 

Rörande om en kråka

Ann-Luise Bertell skapar en kraftig närvarokänsla och utvecklar en kreativ språkhantering. Hon har blick för miljödetaljer och tar i sina personporträtt fram identitetskampen hos de gestalter hon beskriver:

”Månsken har alltid gjort Elof illa till mods. Det var någonting uppfordrande, tvingande över månskenet. Ingenting kunde störa månen, den var himlens kung. Månskenet lyste upp människan för människan själv, visade honom hans innersta. Och i det innersta fanns inte så mycket att se på, bara litenheten.”

Också det kära huset får ett antal gånger komma till tals i Bertells finurliga återgivning av miljön: ”huset hade tystnat”, ”Huset såg de övriga röda husen, granngårdarna. Bodarna, ladugårdarna, någon människa skymtade förbi. Hur kunde allting se så vanligt ut? Huset stod där som det alltid gjort. Människorna kom och gick, levde och dog. Huset brydde sig inte. Det såg ut över landskapet, ruttnade ytterst långsamt i någon knut. Men det visste ingen om.”

Och i samband med auktionen och flyttningen verkade också huset ”ledset och övergivet” och så gråter det då Elof lämnar sitt heiman. Flera andra rörande beskrivningar ingår också i boken, bland annat den om kråkan Kalle som hittas och blir Elofs sons bästa vän. Den sitter på Stens axel, men måste sedan avlivas efter att ha flugit in i en elledning vilket gör sonen otröstlig.

Ann-Luise Bertell utvecklar ett innehållsligt engagerande händelseförlopp och tar skickligt fasta på tankar, känslor, personporträtt och miljöer

Heiman är en intensiv, medryckande roman. Ann-Luise Bertell utvecklar ett innehållsligt engagerande händelseförlopp och tar skickligt fasta på tankar, känslor, personporträtt och miljöer och de olika skeden och händelser som styr våra liv.

 

Jaa artikkeli: