”Natten till den tjugoförsta juli slår den till. Den årliga ångesten över att ännu en sommar i hennes liv inte längre kan räknas i månader, utan i ynkliga veckor och dagar, sänker sig över Magdalena i det varma mörkret. / … / ’Hur många år har jag varit lärare’, undrar Magdalena. Tjugofem? Tjugofem, nästan tjugosex år om man räknar med det första vikariatet i Vasa. Tjugosex år i ett jobb som jag tycker om. Till och med nästan älskar. Men ändå och fortfarande, lika obönhörligt som att nätterna mörknar och de oplockade vinbären faller till marken kommer melankolin krypande. /… / Nu går det inte längre att förtränga det nya läsåret som startat på den grå bangård från vilken alla plikter kommer rullande.”

Så öppnar Annika Luther sin roman Lärarrummet, den första efter sex framgångsrika ungdomsböcker. Gymnasieläraren Magdalena ligger bredvid sin snarkande man och rullar sig i fuktiga lakan och kan inte sova. Tankarna på det stundande läsåret gör sig påminda.

Hur många lärare känner inte igen sig i beskrivningen! Och jag lovar: det blir inte lättare med åren. Oron finns där, anspänningen, sömnlösa nätter och ibland mardrömmar, i mitt fall som ett brev på posten samma dröm som upprepar sig varje år: att jag står vid kopieringsmaskinen som strejkar, minuterna tickar iväg och i klassrummet sitter en allt mera orolig grupp elever, några stiger upp och går … Och jag som inte ens undervisar barn och unga utan har vuxna motiverade skrivkursdeltagare jag ska möta. Och som älskar mitt jobb! För det gör de flesta. Men så är det, lärarjobbet liknar inget annat. Den som ger sig in i det har det med sig också i nattens tysta timmar. Man möts, konfronteras, samarbetar och engagerar sig både mänskligt och fackligt på en ganska säregen arbetsplats, som är så mycket mera än bara ett åtta till fyra-jobb.

Skolans elektrifierade miljö

Skolan har varit en omtyckt miljö i litteratur och film, som skräckkabinett (tänk på Jan Guillous Ondskan) eller som romantiserad Carpe Diem-pedagogik (filmen Döda poeters sällskap). Många äldre och nyare ungdomsböcker utspelar sig i skolvärlden, men givetvis då ur de ungas synvinkel – med inte sällan auktoritära, nitiska, korkade, oförstående och i några fall schyssta lärare som motspelare. Så har också Annika Luther, själv lärare i biologi, geografi och humanekologi vid Tölö specialiseringsgymnasium, tidigare skildrat skolungdomars livsmiljö i bland annat Ivoria (2005)och Skogen som Gud glömde(2002).

Med rätta har hon prisats för sin förmåga att träffa helsingforsungdomars här och nu-liv och finlandssvenska språk på kornet. Med insikt, humor och värme skildrar hon unga och vuxna i vardaglig konfrontation men alltid sett i ett större aktuellt samhälleligt, etiskt och ekologiskt sammanhang, dock utan pekpinnar. Så också i den spännande dystopin De hemlösas stad (2011). Som en röd tråd genom Annika Luthers författarskap går samhällsengagemanget och solidariteten, att vi, unga och vuxna, delar på samma värld och behöver varann.

Som en röd tråd genom Annika Luthers författarskap går samhällsengagemanget och solidariteten, att vi, unga och vuxna, delar på samma värld och behöver varann

Så är också Lärarrummet en kollektivroman där ingen egentligen är huvudperson. Boken utspelar sig under ett läsår i Diktoniusskolan, en fiktiv högstadie- och gymnasieskola i Bortre Tölö i Helsingfors. Skolan är inrymd i ett nerslitet men mysigt gammalt hus, har kulturella traditioner, humanistiska värderingar och inslag av en urban bohemisk-konstnärlig aura. Den privata reformpedagogiska Zilliacuska skolan, Zillen, som författaren själv gått i lär vara en inspirationskälla. Skolan är som vi vet en viktig formare av vår identitet, så det är inte oviktigt hurdan skola vi går i. I mitt dagliga umgänge med yngre och framför allt äldre helsingforsare slås jag ofta av hur betydelsefullt det tycks vara i vilket läroverk man gick: Apollo, Broban, Bullan, Lärkan, Norsen, Revan, Zillen … namn på idag i många fall bortrationaliserade skolor har djupt präglat människor med sina divergerande skolkulturer. För den som bott på landsbygden eller i småstad är det oftast endast ett läroverk som gällt.

Typer och tendenser

Men Diktoniusskolan är ett barn av sin tid, utsatt för samma press på effektivitet och mätbara resultat som andra högstadier och gymnasier i landet, med administrativa arbetsbördor, it-inlärning och teknologisk förnyelse, stress och strukturreformer. Eller som språkläraren Tove på ännu en fortbildningskurs, ”Sociala medier för lärare”, reagerar:

”Tove hatar IT-kurser som nästan alltid hålls av snaggade unga män som fötts med navelsträngen kopplad till ett tangentbord och som med sina blixtsnabba fingrar nog ställer allt man klåpat till rätta, men på ett sådant sätt att man aldrig själv har en aning om hur det gick till eller vad man ska göra när man trillar dit igen.”

Eller så håller man fortbildning på Tallinnfärjan med inkallad rikssvensk pedagogkonsult som predikar nya strategiska evangelier och vars föreläsning är lika lång ”som ett tal av Fidel Castro och späckat med lika mycket övertygelse”. Och med en retorik som mången läsare med erfarenheter från vårt moderna arbetsliv kan skratta igenkännande åt:

”Idag ska jag börja med att ge er en överblick över EECR:s arbete med internationella standardiserings- och ISO-certifikat.  Vi har tagit fram modeller som kan anpassas till de mest varierande företag – ja, och självklart också kommunala instanser. Vi vet ju alla att skolan idag inte längre kan fortsätta som en oberoende entity! Dags att inse att föräldrarna också är våra arbetsgivare.”

Visst används karikatyrens medel för att tydliggöra tendenser och typer i dagens skolvärld, men det görs med inifrånkunskap och språklig träffsäkerhet

Det är sådana här passager som bland annat gör Lärarrummet till en sådan njutbar, ja närmast uppsluppen läsning. Visst använder Annika Luther karikatyrens medel för att tydliggöra tendenser och typer i dagens skolvärld, men hon gör det med sådan inifrånkunskap och språklig träffsäkerhet att romanen bara känns autentisk, ärlig och engagerande. Och befriande! För hon vågar ta ut svängarna, vågar skriva som jag gissar att många, både lärare och elever, upplever skolvardagen idag med alla dess relationskonflikter. Inga skönmålningar här. Som när kollegerna Gun-Maj och Mirri nitiskt inspekterar det överfyllda kylskåpet i lärarrummet och kommenderar musikläraren Jean att sortera avfallet:

”Jeans näsborrar vibrerar av ansträngningen att behärska sig. Nu har han i alla fall bestämt sig. Till julen men inte en sekund längre. Och om de här två satkärringarna en vacker morgon hittas styckmördade i sina klassrum kommer han personligen att komponera en hyllningskantat till gärningsmannens ära.”

En finlandssvensk såpopera

Genom att vi omväxlande får följa med några äldre och yngre lärares vardag i skola och på hemmaplan och ta del av deras bekymmer och olika sätt att klara av jobbet och livet blir det lite som en såpopera i finlandssvensk medelklasstappning.

Lärarkollegiet består av personer från alla delar av Svenskfinland, från Österbotten som den unga nytillträdda rektorn Mikaela Mattfolk och den religiöse och humorbefriade Staffan Storbacka, modersmålsläraren Magdalena är från Sibbo och engelsk- och tyskläraren Tove från Dalsbruk. Första skoldagen blir Toves stortå påtrampad av den nye matematikläraren Freddu Svanholms cowboyboots. Ett möte som – ska det visa sig – får djupa amorösa konsekvenser.

Kärleken – och bristen på den – spelar en stor roll i boken, i många olika skepnader. Mina ovanstående reflektioner kunde ge sken av att Lärarrummet är en sociologisk rapport från den finlandssvenska skolan.  En efterlängtad arbetsplatsskildring, jo, men framför allt är det en underhållande och tänkvärd berättelse om levande människor på en arbetsplats som tar fram både det bästa och det värsta i oss.

Annika Luther kan  konsten att bygga upp en historia, att skapa det drama som behövs för att vi ska hållas på kroken

Annika Luther kan nämligen också konsten att bygga upp en historia, att skapa det drama som behövs för att vi ska hållas på kroken och komma djupare under ytan. Kärlek på arbetsplatsen får här en ny och fräsch gestaltning, men djupast berör ändå historien om den ensamme eleven Daniel. Hans utsatthet och utanförskap går som en mörk väv genom boken. Likaså skildringen av hur den omtyckte homosexuelle läraren Max liv förvandlas till ett helvete. Låga drifter, blindhet, falskhet, tragik och sorg undslipper inte heller denna till synes skyddade värld.

Med värme och kärlek har Annika Luther fångat en arbetsplats hon känner inifrån. Det är länge sedan jag njutit så av träffande dialog och en miljö- och personskildring som ångar av närvaro.  När studentsången klingat av och Diktoniusskolans elever och lärare skingras för sommarens vindar är det inte utan att jag känner mig helt vemodig. Jag saknar dem redan!

Dela artikeln: