Poeten och frilansskribenten Carina Karlsson (född 1966) från Sund på Åland debuterar på ett av de stora Helsingforsförlagen med diktsamlingen Kase. Tidigare har hon gett ut diktsamlingarna Lisbeta, Per Skarps hustru (1996) och Blått avlägset nära (2000) tillsammans med akvarellisten Kjell Ekström, två i bokstavlig mening rätt svårtillgängliga skrifter för den som försöker få tag på dem.

Till det yttre är Kase en anspråkslös och tunn liten bok, vars pärm avspeglar, om än inte innehållet, så stilgreppet och språket i boken. Här är det det enkla och avskalade som gäller, snarare än experimentlusta och språksprängande. Dikterna är knappa och pregnanta, bildspråket stundtals grymt och starkt.

Stilen lämpar sig väl för den tematik författaren behandlar. I diktsamlingen ger Karlsson sorgearbetet och -processen konstnärlig gestaltning. Sorgen framstår som något tungt och svårhanterligt, samtidigt som det även finns många nyanser i och aspekter av det svarta.

Det går rent konkret att spåra en berättelse i diktsamlingen. På ett handlingsplan har textens jag förlorat någon som stått henne mycket nära, någon som antyds vara en modersgestalt eller en syskonsjäl. Tidsmässigt rör sig texten från vintern, via våren och sommaren, till hösten. Många av dikterna tar rumsligt avstamp vid den dödas grav när den sörjande besöker och vårdar gravplatsen.

Ingredienser i den sorg som uttrycks är bland annat ilska och anklagelse gentemot den som har lämnat. Det handlar om den kamp som är nödvändig att utkämpa för att, som det heter, ”komma vidare i sorgen”. Dikterna beskriver en strid mellan de olika viljor som sorgen innefattar. Å ena sidan finns här en vilja att klamra sig fast vid den döda, rent bokstavligt hämta henne tillbaka. Å andra sidan finns en längtan att lämna ifrån sig allt det svåra, att någon bara skall ta bort sorgen, sätta en gräns för den. ”Jag har ingen lust / att stanna här, / bunden av förluster / Jag vill möta
mej / i värnlös, / jag vill återvända / till det aldrig tidigare skedda”.

Den utveckling som sker i texten är inte klar och kronologisk. Det finns naturligtvis heller ingen enkel slutstation där sorgen avklingat. Snarare ändrar sorgen skepnad och form, för att slutligen – kanske – övergå i något mer hanterligt och gripbart.

I diktsamligen består sorgeprocessen av två avsked av den döda, det första då dödsfallet nyss inträffat, det andra då det gått ett tag och sorgeprocessen börjar nå sin slutfas. Tidens gång och den påsmygande glömskan innebär därmed ett andra avsked av den avlinda. ”På ett kort / sitter du för alltid / bland pingstliljorna och ler / Som om du inte begriper / att dagarna stjäl / tonfall, rörelser och värme / Snart är du / bara platt”.

I Kase är sorgen en slitsam process vars linje inte är spikrak. Snarare pendlar diktjagets hållning mellan desperation och en mer accepterande hållning. Strofen ”blommorna. Döden, / som om jag aldrig / hade sett den” fungerar som ett ledmotiv som återupprepas i något varierad form tre gånger i boken. Variationen i raderna åskådliggör förändringarna och de olika etapperna i sorgeprocessen. Karlssons poesi är kanske inte så språkligt nyskapande, men detta uppvägs av hennes känsliga och nyanserade sätt att kartlägga känslor och ge texten laddning. Därmed sagt att Kase en diktsamling som både engagerar och berör.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet

Knäppare: Carina Karlsson