Efter sex diktsamlingar och två andra böcker gav Catharina Östman i vår ut sin första roman, Jag sökte en dröm. Den är en oerhört konsekvent genomförd roman och skildring av en dröm som sprack. Först är min dominerande reaktion förvåning: att författaren sökt sig till detta ämne och att hon faktiskt håller sig kvar.

Huvudpersonen i Jag sökte en dröm är en ung, tjugotvå år gammal kvinna, som beger sig till Ekenäs seminarium för att utbilda sig till lärarinna. Hon brinner för sitt kall, hon är varmt religiös och hon tror på kunskap, på framtiden (kanske mer än hon intresserar sig för barnen). Tiden är tidigt 1920-tal. Vi passerar alla årstider, men den som bäst stannar kvar är våren, med mössöron, vårutflykten och damernas ståtliga frisyrer och – framförallt – det smärtsamma beslutet den unga Ida-Maria försöker fuska sig förbi.

Att uppfylla en bestämmelse

Andra personer har andra planer för Ida-Marias del. Hon mottar ett frieri av en ung herr P Hägermark, hon våndas. Som hennes eget jag fyrtio år senare, i det som bildar bokens ramberättelse låter förstå, vill hon egentligen inte låta sig bindas av äktenskap. Ett ögonblick släpper hon taget och går med på att singla slant om de tu ska börja sällskapa eller inte. Det blir krona, Kierkegaardsprånget är taget och Ida-Maria är fast.

Som sextio-sjuttioårig änka och fembarnsmor till fem vuxna söner sitter den åldrande Ida-Maria och tänker tillbaka på sitt liv. Hon funderar inte så mycket över hur det kunde ha blivit, utan mer över hur det blev. Den unga mannen herr P, som verkade vara ”hederlig, vanlig och strävsam”, var i själva verket dominerande, missunnsam, svartsjuk och ganska surmulen. Ida-Maria fick begrava både lärarinnedrömmarna och sitt skrivande:

”Jag tittar ut på en av lindarna utanför mitt fönster här på Strandgatan. Vinden river i dess luggslitna höstkalufs, men den står hur stadigt som helst ändå.
Varför Ida-Maria, varför var du inte som en lind medan du gick i seminariet?”

Hundra år senare kan läsaren konstatera att de flesta andra unga idag brottas med andra frågor, eller kanhända samma frågor men så att säga i den andra ändan. I Jag sökte en dröm strävar huvudpersonen inte efter karriär, framgång eller synlighet utan efter att fylla en bestämmelse, att bli en from människa som gör gott, för andra. Men Ida-Marias mor styr försiktigt in sin dotter i äktenskapets hamn, för hon föreställer sig att familjelivet ger fler möjligheter till självförverkligande för en ung kvinna. En av lärarinnorna på seminariet som ser Ida-Marias vånda försöker trösta: ”Du kan säkert bli lärarinna ändå”. Men det scenariot förefaller vara uteslutet.

Höga ideal

Huvudpersonen i Jag sökte en dröm är en ung, tjugotvå år gammal kvinna, som beger sig till Ekenäs seminarium för att utbilda sig till lärarinna När hon är så rädd att säga vad hon tycker och vad hon vill åt sin unga vän, vad är det hon fruktar? Tror hon att han går under om hon lämnar honom?

Romanen belastas av en viss stelhet. Stelheten ligger i den tid den skildrar, i Ida-Marias unga idealistiska personliga övertygelse, men också i någon mån i den litterära gestaltningen. Vändpunkten kommer i scenen där P singlar slant om sin och Ida-Marias framtid. Den incidenten vill hon inte senare tala om, ”för det var så barnsligt”:

”Oberoende av mig låg livet i Guds hand; han skulle välsigna slanten på bästa sätt.

Var mitt liv sist och slutligen alls mitt eget?

Jag drack en klunk vatten till.

P höll upp slanten.

Jag nickade.

Så singlade han den.

/…/

Slanten snurrade snurrade snurrade. Ställde sig på ända. Och föll.

Krona.

Jag började må illa.”

Catharina Östman är skicklig i att fånga vardagliga detaljer, natur, arkitektur, dofter och vädrets skiftningar, kläder, frisyrer. Men också i själens landskap, miner och ansiktsuttryck. Ida-Marias humör och kamp med sitt samvete blir blickfång för samma känsliga noteringar. Läsaren får njuta av tidsenliga detaljer och tidsandan. Östman fångar fint tempot, hur det som vi idag skulle uppleva som långsamt ändå är fyllt med den tidens livsvillkor och press.

Att tvinna livets tråd

Det som gör romanläsningen till en helgjuten upplevelse, är att det i bakgrunden finns en tanke, antagligen både hos Catharina Östman och hos Ida-Maria, att varje människa har en bestämmelse och en uppgift att fylla. Att det är så svårt att leva upp till sina egna förväntningar väcker ångest, tvingar en vidare i sökandet. Att Ida-Maria ger efter för det som hon upplever som omgivningens tryck gör henne mänsklig och läsupplevelsen intressant. Det är i skarven mellan förväntningar och verklighet människan och konsten blir till.

Man kan kanske inte säga att Ida-Maria försonat sig med sitt öde, men inte heller att hon är en bitter åldrande kvinna. En av hennes söner säger att hon blev mycket gladare när maken dör, och själv upplever hon att hon som änka får tillbaka en del av den livskänsla hon hade som ung flicka. Hon når en slags balans, och genom sina tankar tillbaka till den livsberättelse som blev avbruten.

Dela artikeln: