Claes Andersson har författat fem prosaböcker och tjugotvå diktsamlingar, förutom att han som bekant hunnit med ett och annat annat. Han fyllde sjuttio 2007 men är still going (Arm)strong.

Jodå, Claes Andersson är sitt vanliga jag och i god lyrikform. Efter Tidens framfart (god) från 2005 är han nu aktuell med Lust (god), en genuint anderssonskt bok.

Avdelningarna ”Svart bok 1” respektive ”Svart bok 2 (påsk)” utgör en slags ram i den nya diktsamlingen. Båda kretsar kring individens och mänsklighetens vanliga och ofattbara katastrofer. ”Listan på sådant man varken kan eller vill förstå/ blir en ändlös Via Dolorosa”, fastslår Andersson. Men ramdikterna är inte depressivt enfärgade, utan ”Svart bok 2 (påsk)” och hela boken avslutas med en dikt som andas förtröstan.

Samtidiga stämningar

Stämningarnas föränderlighet, eller kanske hellre, deras samtidighet, är överhuvudtaget en del av Anderssons karakteristika. Av samma orsak präglas Lust av ordpar som t.ex. mörk och munter, nöd men lust. T.o.m. tanken på döden leder till en viss trotsig munterhet:

En vinterdag i Helsingfors, söndag, några år/ före min död/ Glad stiger röken ur krematoriets skorsten

Denna lägesrapport inleder dikten ”(en vinterdag)” ur avdelningen ”Mänskan och de andra djuren”. En ekorre tycker den livsförtjusta, men nog så förvirrade poeten liknar ”en astronaut på månen”. Även den följande dikten beskriver ett möte, nu på kälkbacken. Ett diktjag, en poet kanske, får syn på en paradisäppelkindad pojke. Poeten är modell äldre och bekymrad, men dikten avsluts: ”Får jag låna din rattkälke?/ Då åker vi”. Hurtigt, eller hur? Men ”Mänskan och de andra djuren” avslutas dystert. Dikten ”(fingret)” som gestaltar (eller framdiktar) en händelse från krigsåren är en oerhört stark dikt om vad kriget gör med människor och speciellt med barn.

Kärlek och paradoxer

Andersson är en mycket rutinerad och stilsäker poet. Lyriska klavertramp förekommer inte. Så är även avdelningen ”Par (I-XI)” full av distinkta formuleringar. Det är fråga om kärlek och paradoxer. ”Han fick allt men aldrig nog” lyder ett signalement på den moderna mannen, och mycket annat i pardikterna är (lika) bra. Ändå känner jag mig aningen tveksam och börjar längta efter överraskningar mitt i de paradoxalt förutsägbara anderssonska raderna. Här bor den spontana Claes A kanske lite för nära granne med en autopilot med samma namn?

Avdelningen ”Kroppen” är mer engagerande. Jag fäster mig t.ex. vid dikten med titeln, ”(credo)”, som underminerar allt det vi tar för givet:

Den dagen och natten har redan börjat då det som

fördelas inte längre skall tillfalla oss

Det som drabbat de andra skall nu drabba oss lika
skoningslöst som det drabbat dem

/…/

Lust och död – och nåd

Nästsist i denna avdelning står en söt dikt om en flicka och en pojke, om fisksoppa och pussar, sist en dikt om husen av ben under jorden. Därmed avslutas ”Kroppen” karaktäristiskt nog med lust och död.

Från en position mitt inne i världen gestaltar Andersson lyhört vår ofattbart komplexa tillvaro. Och han visar på den nåd som är så enkel att den kan rymmas på två rader:

Jag skriver en dikt
Jag skriver att jag andas att du andas

Dela artikeln: