Eva-Stina Byggmästar (f. 1967) skriver dikter och diktböcker som träffar helt rätt eller inte träffar alls. Jag antar att hon vet det, att hon hör till dem som inte är rädda för att misslyckas. I ett skede, för några år sedan, hade jag en känsla av att hon gav ut sina böcker för snabbt, inte alltid bearbetade sina texter utan lät dem förbli skisser.

Den nya boken Vox amoris når fram till mig som läsare. Trots eller på grund av sitt patos, som doftar av äkthet.

I ett skede, för några år sedan, hade jag en känsla av att hon gav ut sina böcker för snabbt

Omslaget där två kvinnor i folkdräkt kysser varandra (fotot är gjort av Ilar Gunilla Persson) är vackert och speglar den text det för in en i. Dräkterna är en metafor för det tidlösa i den erotiska kärleken mellan kvinnor, vare sig omgivningen har velat erkänna den eller inte.

Kvinnorna i boken härstammar ”från Eva och Eva”. Den koppling diktaren gör i följande bild älskar jag:

 

vi klär oss i folkdräkt

som de astronauter vi är

 

Byggmästars bilder är emellanåt personliga, emellanåt slitna eller rentav slappa, men något som är speciellt för hennes dikter är att den här senare sortens bilder har sin funktion. Något som är typiskt för starka känslor är att de inte är originella, och diktaren visar hur de därmed inte tycker sig behöva originella uttryck. Hon är i högsta grad en arvtagare till romantikerna:

 

jag står stilla

på den sista klippan innan

horisonten öppnar sig

 

jag viskar ditt namn

applådåskan dånar

till svar

 

Eller ta korna, den ganska förutsägbara kopplingen mellan ko och kom, som man ändå känner att det är viktigt att diktaren just i den här boken understryker.

Ordet kärlek innehåller ordet lek, och det fenomenet handlar det alltid också om hos Byggmästar:

 

jag står stilla

brisen tar tag i kjortelfållen

leker precis som du

 

är det du

 

Dessutom är kärleken ett schackspel. Den dimensionen visar sig under bokens lopp vara mer problematisk, även om spelet åtmintone på ett synligt sätt aldrig direkt blir som ett (kallt) krig av det slag musikalen Chess från 80-talet går ut på. Den här förskjutningen i diktjagets känslor sker skickligt.

I början handlar spelet mest om språket, på ett sätt som får mig att tänka på den halvhemliga kommunikation mellan språkliga uttryckssätt från skilda sociolekter som Elena Ferrante är en mästare på.

 

kvinnas kärlek till kvinna hur åtrån alltid funnits

språkets kärlek till språket som en intim fåra

i anteckningsböcker skissböcker dagböcker –

 

det samtidigt otåliga och tidlöst rofyllda

och diktjaget målar ruta vid ruta vid ruta

målar drottningarna med hjälp av ett

poesilexikon och applåderna –

applåderna, applådmusiken

 

Schack kan vara rent komiskt hemtrevligt:

 

i midvintereftermiddagens

rutiga ljus i köket i hemmets hjärta

 

På allra sista sidan kommer smärtan sedan fram:

 

vann över min dator i schack för första gången

i går för jag älskade drottningen så mycket

att det gjorde ont

 

inget utom kärlek gör så här ont

inget utom kärlek gör så här gott

 

jag gjorde allt

för henne rutfältet krängde till men förväntar mig

inte att det kommer att upprepas alltså hända

 

Kommen hit tänker läsaren att förhållandet har tagit slut, men under de sista tre raderna händer mycket:

 

igen men det kommer det för vi är helt tokiga

i varann efter det här och det är inte tu tal om nåt

händerna på täcket i fortsättningen

 

Den allra sista raden är plötsligt kall som de duschar tonåringar en gång i tiden förväntades ta för att lugna ner sin sexlust. Förutom avkylande är den gåtfull. Händerna på täcket skulle samma ungdomar som skulle ta kalla duschar ha som ett bevis för att de inte onanerade. Det är inte svårt att förstå att man som homosexuell även i den här tiden när man äntligen kan gifta sig, kan känna av krafter som indirekt vill kontrollera. Men vem är det som impilcit onanerar här, och vem vet eller bryr sig om det?

Svaret som ändå inte helt öppnar raden är antagligen: en viss sorts religiösa människor.

Vox amoris är en skenbart enkel bok.

Så här långt i boken fanns ingen trist och onödig skam- eller skuldkänsla, det är som om en inkapslad sådan just i sista minuten lyckas komma fram och släppa ner en droppe gift. Också det här är säkert medvetet. Som i Fanny och Alexander; när man tror sig vara fri dyker den döde Biskopen fram och slår till en.

Vox amoris är en skenbart enkel bok. På sina ställen kan det verka som om man läser tonårsdikt av klumpigt-modigt slag, bilderna man ser för sig är från en Maito maalta -reklam:

 

vi ligger

med varann på höskullen

som om vi inte gjort annat

hela fähuset gungar kossorna råmar

uppmuntrande nere i båsen de vet hur

det känns: brunsten då de bestiger varann

juver som gungar hjärtats könets hunger

 

Mellan och bakom raderna finns dock mycket annat att upptäcka. Element som på ett underligt sätt snarare bekräftar än plockar sönder idyllen, men ändå ger djup.

Man behöver inte vara homosexuell för att inse att den ”queera väckarklockan” är en underbar maskin.

 

 

Jaa artikkeli: