Hur nödvändigt det är att nyöversätta klassiker förstår man då man läser George Eliots The Mill on the Floss som i år kommit ut under titeln Bror och syster i Gun-Britt Sundströms översättning. Utan denna språkliga uppdatering skulle nog många lämna den oläst, och det vore en stor förlust.

Romanen handlar om hur det går då en ung kvinna stängs av från samhället – och sig själv – med hjälp av manliga värderingar. Under läsningen påminns man idag om skildringar av invandrarflickors öden. I Bror och syster går det för all del inte så långt som till hedersmord, men konstellationerna ter sig likartade. Och här är det inte ens fråga en kris som utlöses av en främmande kultur. Eller kanske det på ett sätt är just det. I förhållande till manssamhället är flickan alltid främling, ett slags invandrare.

The Mill on the Floss utkom 1860, och Mary Ann Evans, som skrev under pseudonymen George Eliot (Gun-Britt Sundström påpekar i sitt eleganta förord hur hon låter sin manliga maskering synas i texten) var mitt uppe i livet. Hennes väldiga popularitet skulle komma senare, då man redan visste att det var hon som stod bakom författarnamnet. Romanen Middlemarch från 1867, ses som hennes främsta verk, av Virginia Woolf en gång klassad som en av de få engelska romaner som verkligen är skriven för fullvuxna.

Mary Ann Evans hade i sitt vanliga liv väckt omvärldens rabiata ovilja genom att leva med en man – ogift. I det bigotta viktorianska England betydde det att mannen av välkommen i salongerna, men inte den kvinnliga parten.

I Bror och syster finns mycket självbiografiskt material, Mary Ann hade själv en älskad bror som bröt med henne just för att hon saknade vigselring. Romanen är inte en avspegling av det förhållandet, men den spontana och rättrådiga Maggie Tulliver får ultimatum av sin bror: gifter du dig mot min vilja ses vi aldrig mer.

Den attityden har han ärvt av sin far, mjölnare i den engelska småstaden St Ogg, en man med traditionell rättskänsla och minimal bildning. Sonen vill han ändå skola något, så att han kan bli auktionsförrättare och sätta upp papper så att de håller i rätten.

Det är Maggie som är begåvningen, och hon finner en förtrogen också på det intellektuella planet i broder Toms skolkamrat Philip, en konstnärssjäl med ett fysiskt handikapp. Han är puckelryggig, och har, säger man i stan med visst förakt, uppfostrats som en flicka.

Philips far medverkar till att mjölnaren, Maggies och Toms älskade far gör konkurs, klyftan mellan familjerna är oåterkallelig. Då Tom får veta att Maggie i hemlighet träffar Philip tvingar han henne till en brytning – och att bevittna den brutalt föraktfulla behandling han utsätter Philip för.

Allt bli så mycket värre eftersom Maggie älskar sin bror högt, hon vill verkligen vara lojal. Men vilket val Maggie kommer att göra är på intet sätt klart från början, läsaren hålls i en svår spänning ända till slutet, i synnerhet som ännu en ung man börjar intressera sig för Maggie.

Hon är hjärtskärande oförberedd på uppvaktning och flirt och blir alldeles ställd. En ytterligare komplikation är att beundraren är förlovad med Maggies bästa – och enda – väninna, en ljus gestalt utan de kantigheter som behäftar Maggie.

Vissa kritiker har sagt att det är här Maggies kärlek klyvs i platonsk och erotisk, och att hon låter sig påverkas för att hon känner ett fysiskt obehag för Philips lyte – det är det ord romanen väljer. Jag tror inte det är så enkelt. En man med handikapp kan hos en kvinna framkalla en djup känsla av samhörighet, inte på grund av skenande moderskänslor, utan för att en sådan man inte har någon plats i det ”normala” brödraskapet, utan har tvingats utveckla alternativa, mer allmänmänskliga mansstrategier.

Valet ligger mellan en konventionell manlighet och en som är annorlunda. Det valet var för en kvinna inte lätt då, och det skulle inte vara lätt i dag. På dylika valsituationer ställs alltid krassa sociala krav.

George Eliot har en suverän känsla just för sådana ömma punkter. Det är som om hon här lade fram ett kulturmönster till detaljgranskning. Miljön är en liten engelsk stad på 1830-talet, men skildringen av Maggies släktingar, av vilka många – inte alla – är småsinta människor, med skvaller och det materiella som främsta intressen, känns påträngande aktuell.

Eliot är fantastiskt mångordig, men så är det också mycket som måste bli sagt. Hon frilägger med stadig hand det klantänkande som fortfarande behäftar denna lägre medelklass, där varje ekonomisk risk kan innebära ruin, och där kvinnans dygd – så som männen bestämmer att den ska se ut – odiskutabelt ger familjen ett mervärde.

Hon låter en penningpragmatiker undslippa sig att det borde vara lyxskatt på kunskaper i latin, hon satiriserar över medelklassens välgörenhetsiver, hon berättar i detalj hur en fördomsfull människa (i det här fallet Tom) är konstruerad.

Översättaren hänger oavbrutet med i svängarna, utan Gun-Britt Sundström skulle denna text nog lida lite av ålderdomskrämpor. Hon har adapterat replikernas stilmarkörer försiktigt och pedagogiskt. De som inte kan hantera pronomina korrekt i tal är inte bara obildade, de är ofta också okänsliga.

Bror och syster slutar som äkta melodram, och kan väl inte annat. Blockeras vägen av manliga villkor, inte bara faderns och broderns utan också den egoistiske kavaljerens, då kommer en kvinna ingen vart. Man hade önskat att det fanns alternativa lösningar, men inom dessa ramar kan George Eliot inte se några, och hon är omutlig.

Hennes uppdrag har varit att beskriva det mänskliga handlandets obönhörliga konsekvenser. Inte heller här sviker hon uppgift.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet