Ibland sägs det att recensioner av diktsamlingar mest uppehåller sig kring formen, hur dikterna är strukturerade, medan recensioner av prosa ofta hotar bli innehållsreferat och alltför lite intresserar sig för hurdan form innehållet gestaltats i.

På baksidan till Henrik Janssons senaste diktsamling Brev till min K står det att boken kan ses som en syskonbok i prosapoetisk form till romanen Brev från Bar Aurora, som kom ut förra året. Det är sant, det är inte bara ordet brev som kommer igen, utan här finns mycket som vidareutvecklats från Brevet från Baren – det är vårt behov av sammanhang, bland annat. Och det bereder mig inga svårigheter att få tag i vad breven handlar om.

Sällskap av olika karaktär

Dikterna handlar om sällskap. Sällskap av olika slag och karaktär, bättre och sämre. Huvudsaken är att de finns, att vi ger oss tid att umgås, att vi bildar sällskap och att vi kan lära oss att stå ut med vårt eget…

Det finns ett budskap men det  är inga programdikter

Det finns ett ideologiskt budskap i de här breven, men de är inga programdikter. Temperaturen har skruvats ner några grader sen Aurorabreven.  Här finns en kavalkad av vänner, bekanta och möten av mera tillfällig karaktär, här finns en vilja att återuppliva gamla bekantskaper, att återkalla dem till dagen och ta med dem. Henrik Jansson hänvisar till Birgitta Bouchts uppskattade diktsamling Sämsta tänkbara sällskap från år 2005:

Däremot tänker jag mig nog att också jag/ är sämsta tänkbara sällskap/ har läst Bitte Bouchts bok med den titeln/ och förstått lite mer om mig själv/ att gamla oförrätter till exempel är något/ jag gillar skarpt /…/

K, det är jag!

Samlingens första dikt börjar så här: ”Det är jag som är K denna mystiska/ min K och det var på den tiden /…/”

Läsarens associationer får vandra fritt. Ens första tanke är kanhända att brevmottagaren ”K” står för Kära? Eller för Franz Kafkas outsider Josef K? Följande länk i min tankekedja är Leo Tolstojs utrop: Anna Karenina, det är jag! Jansson har dedicerat diktsamlingen ”Till min Katariina”.

Läsarens associationer får vandra fritt

För min del har jag bestämt mig för att uppfatta det hela så, att författaren nått det mognadsstadium då äktenskapstycke infunnit sig. Parterna i en relation – och varför skulle man inte kunna tänka sig att samma sak som gäller i kärlek kunde gälla för författare och läsare – har levt så nära varandra så länge att de börjar låna drag av varandra.

De sällskap som finns i brev- och diktsamlingen är inte bara kärlekspar, grannar och mer eller mindre vinddrivna existenser från flydda krogkvällar –  och Bitte Boucht. Här finns också Eva-Stina, Eeva-Liisa, Klas Östergren, tillsammans med influenser från musiken (med Led Zeppelin, Ulf Lundell, Cornelis och Jack Vreeswijk för att ta några exempel). En död far avlägger besök från andra sidan och förra boken, och släktingar från barndomens somrar gör sig också påminta.

Litteratur skapar ett socialt sammanhang

Reminiscenserna från det förflutna är komplicerade och relationerna till de nulevande och närvarande är inte nödvändigtvis mindre sammansatta. Dikterna är ett flöde, brev återgivna i nuet, parade med hågkomster och drömmar. Brev som form och genre är ju just det här: spridda men något så när sammanhållna episoder av personlig karaktär, men också reflektioner av allmänt värde. Brevet ska läsas av en mottagare.

Litteratur kan ses som ett sätt att skapa att socialt sammanhang och det är ett sådant den här boken är – som det står på insidan till den flik som bildas när man klistrar igen ett kuvert, på pärmen till boken:

Låt löven/ påminna, låt dem virvla/ med stormen, låt din hand/ ligga kvar hos mig./ Det är så vi blir/ min K, så vi blir till./ På nytt och på nytt/ och så ännu en gång. Det är så världen blir nu/ med eller utan vaggvisor/ fåglar// eller ord.

Brevet och  avsändaren

Ellips, det nya Österbottniska förlaget, har gett ut en liten serie (kan man kanske kalla böckerna så?) på tre, där omslag och innehåll antyder språkmaterialism. När det kommer till böckernas innehåll är det förlagspappan Ralf Andtbacka som går längst, men om man ser till omslagen är det mest tredimensionellt konkreta Henrik Janssons – eller snarare Metha Skogs, för det är hon som gjort pärmarna. Den tredje delen är Gurli Lindéns Ordsegel. De är alla värda mer än ett omnämnande för de är mycket fina, gjorda med stark känsla för det exakta poetiska anslaget, skurna med säker hand, vikta med kärlek och rutin (vilket i hantverkssammanhang är beröm!).

Uttrycket har vunnit i precision

Det är just det den här samlingen också är, brev i kuvert. De är skrivna med kärlek och sorg, tårar och blod. Tiden mellan nedskrivandet och läsningen, eller de första känsloförnimmelsen och då författaren nedtecknat sin sista punkt, är emellertid så lång att uttrycket vunnit i precision, och känslan har eventuellt svalnat något – tack vare tidens gång och Itellas långsamhet.

Hurra för långsamhet och hurra för trivselkväll i författarens sällskap, den begås så här:

Större än att hämnas/ gamla oförrätter vilket jag också tycker om/ är att sprida elaka rykten om oskyldiga/ och större än att sprida dessa rykten/ är att snacka skit/ om just kolleger /…/

Det kallar jag självinsikt, självironi, att öppna dörren till det slags sämre sällskap vi alla har inom oss, men inte så gärna talar om. Henrik Jansson bjuder verkligen på sig själv här.

Dela artikeln: