Om dräktiga kattor som spikas upp på väggen och vilken dom som är den rätta för gärningsmannen (ett barn i simskolan). Om förföljelser av människor, i små historier, insprängda i texten som citaten av The Clash. Om vänskap och heta somrar i små samhällen. Ika Österblad rör sig i sin debutbok Brev till andra sidan mellan olika textskikt.

I breven som W skriver till andra sidan, sin vän Anni, avhandlas tankar om natur, regn och fiskar. Faror och grymhet. Politik och världshistoria, som W läser om i ett manus kallat ”Världshistoriens ömma tår”. Greppet är omväxlande dokumentärt, ibland skönlitterärt på ett vackert och stilrent sätt. W plågas av sina minnen från barndomsvänskapen med Anni och skriver bittra brev till henne. De måste brännas för att mottagaren ska kunna läsa dem. Men till slut glider W:s verklighet undan och bitterheten får sin förklaring.

Jag läser ut boken, otillfredsställd. Därför att jag gärna hade fortsatt läsa mer än de sextio sidorna erbjuder. Å andra sidan, en sådan reaktion är förstås möjlig bara om boken är tillräckligt mångsidig. Det kan jag säga om Brev till andra sidan; jag noterar flera sidor där jag hittar en särskilt fin formulering eller en iakttagelse jag vill minnas, t.ex. ”Solen ler blekt. Ett leende blekt som detta kan bara betyda: ’Det finns ingenting att säga’.”

Ika Österblad är ibland återhållsam, ibland väldigt generös i sina beskrivningar av miljö och människor i ett litet samhälle, och kontrasterna blir underhållande och tecknar en skarp, konkret bild av en tungrodd sommar och djup intelligens: ”I juli var luften som i ett växthus. Fuktig, nästan flytande, man hade en känsla av att simma redan på vägen till stranden. Gamla människor dog och Lindströms hund skenade om nätterna.”

Ika Österblad, Arvid Mörne-vinnare 1999, har själv formgett boken, samt de nio övriga titlarna som utkom i fjol året när Författarnas Andelslag firade trettio år av utgivning. Tyvärr verkar den storsatsningen också bli en av förlagets sista. Vill man dra in förlags- och författarpolitik i en recension kan jag säga att den uppmärksamhet Ika Österblad fått för sin bok inte motsvarar det boken förtjänar.

Jaa artikkeli: